Andra chansen – för vem och till vilket pris?

I somras skrev jag ett inlägg om att högskoleprovet inte verkar vara särskilt bra på att fånga framtida akademisk framgång. Nu har Björn Öckert på IFAU låtit mig ta del av en presentation där han fördjupar analysen av högskoleprovet som antagningsinstrument.

En spekulation som verkar stämma är att betygen fångar en betydligt bredare uppsättning förmågor än högskoleprovet. I figurerna nedan plottas betygen och resultaten på högskoleprovet mot de kognitiva och icke-kognitiva utvärderingarna från den militära mönstringen (alla mått är på skalan 1-100). Den icke-kognitiva utvärderingen fångar faktorer som ansvarstagande, stresstålighet och uthållighet; faktorer som är betydelsefulla för framtida framgång på arbetsmarknaden. Medan högskoleprovet förfaller vara ett renodlat intelligenstest så fångar betygen även andra viktiga egenskaper.

En annan intressant aspekt är att resultaten på högskoleprovet i genomsnitt förbättras markant för varje gång man skriver det. Till viss det beror detta på att man blivit äldre men till stor del är det en ren träningseffekt (den streckade linjen i den vänstra figuren nedan visar träningseffekten). Att ta provet fler gånger gör emellertid inte att examenssannolikheten ökar, vilket syns i den högra figuren. Givet att man tar hänsyn till gymnasiebetygen så är resultaten både på första och andra provtillfälllet orelaterade till sannolikheten att ta examen inom fem år efter att studierna inletts.

Det är alltså knappast förvånande att de flesta som uppnår höga resultat på högskoleprovet har skrivit provet flera gånger, vilket visas i den vänstra figuren nedan. Samtidigt är det betydligt vanligare att barn till högutbildade föräldrar skriver provet flera gånger, vilket syns till höger. Antagning baserad på högskoleprovet leder alltså till att studenterna blir äldre och att den sociala snedrekryteringen ökar. Samma mönster finner man för övrigt bland dem som läser upp sina betyg på komvux: en studie visar att konkurrenskompletteringarna är ren luft; det höjda meritvärdet är överhuvudtaget inte relaterat till förbättrade akademiska prestationer. En annan studie visar att betygskomplettering är betydligt vanligare bland barn till högutbildade.

Man skulle kunna tro att gymnasiebetygens goda prognosförmåga är ett svenskt fenomen som beror på att gymnasieutbildningarna och betygssättningen — trots skolval och betygsinflation — är relativt likvärdiga. I takt med att skolsystemet blir alltmer differentierat skulle då värdet av antagningsprov öka. Så förefaller emellertid inte vara fallet. I USA, där skillnaden i gymnasieskolornas kvalitet är mycket stor, finns en kritik mot användandet av SAT som antagningsinstrument, just då gymnasiebetygen verkar vara bättre på att förutspå akademisk framgång.

Även i Italien, ett land där betygen ytligt sett verkar kunna betyda vad som helst, verkar betyg vara bättre än antagningsprov. Figuren nedan visar i vilken utsträckning slutbetygen på Bocconi i Milano – Italiens motsvarighet till Handelshögskolan i Stockholm – kan förklaras av studenternas gymnasiebetyg och resultaten på universitetets eget antagningsprov. Visst har provet ett visst prognosvärde men det är begränsat i förhållande till betygens. (Michele Pellizzari vid Bocconi varit vänlig nog att ta fram dessa uppgifter, exklusivt för Ekonomistas läsare.)

Högskoleprov verkar alltså sakna prognosvärde, givet att man tar hänsyn till betygen. Dessutom leder det till att studiestarten försenas och till ökad social snedrekrytering, vilket även gäller konkurrenskompettering av betyg på komvux. Ovanpå detta är det troligt att möjligheten till en andra chans gör att studenterna anstränger sig mindre på gymnasiet, en mekanism man funnit belägg för i USA och som i Sverige sannolikt främst påverkar dem som skrivit bra på provet redan under gymnasiet.

Även om ett humant utbildningssystem bör ge människor som en gång valt fel väg en andra chans, så är det svårt att se det stora samhällsvärdet av denna ordning. En rimlig slutsats är därför att användandet av högskoleprovet bör hållas till ett minimum. Och att läsa upp betyg på komvux borde nog inte tillåtas alls.

Uppdatering: En viktig fråga är naturligtvis hur olika antagningsinstrument är relaterade till framtida arbetsmarknadsutfall. Medan betyg har ett starkare samband till framtida inkomster än resultat på högskoleprovet, så verkar inte avkastningen på en given utbildning vara nämnvärt relaterad till betyg eller provresultat. Om något är avkastningen större för personer med höga betyg, men skillnaderna är små. Alltså är det urvalsinstrumentens akademiska prognosförmåga som främst bör beaktas.

Barndomen har vi alltid med oss

Mitt i allt valsedelsräknande så har några forskare knutna till IFAU släppt en djupt fascinerande studie. Den visar att personer födda under en lågkonjunktur får leva med sviterna av detta under resten av livet. Mer precist finner forskarna att nedsättningen av de kognitiva förmågorna efter en stroke är betydligt större för dem som föddes under en lågkonjunktur än under en högkonjunktur. Mönstret verkar även gälla för andra allvarliga sjukdomar som inträffar sent livet.

Den troliga mekanismen är att påvra förhållanden under fosterstadiet och tidig barndom skapar problem som vi aldrig riktigt hämtar oss från. Det ska här betonas att man undersökt personer födda 1908-1937 och då var konsekvenserna av en lågkonjunktur allvarligare än idag — åtminstone i absolut mening. En fråga som väcks av studien är om det är den stress och oro som lågkonjunkturer för med sig som ligger bakom resultatet eller om det beror på faktorer som näringsbrist. Om det är det senare är troligen lågkonjunkturer mindre skadliga idag men om det är det förra är frågan öppen.

Ett litet nationalekonomiskt valmanifest

Valrörelsen har hittills inte varit helt upplyftande för den som önskar en rationell och intellektuell diskussion kring viktiga samhällsekonomiska framtidssfrågor. En intressant fråga så här strax innan valet är då om det finns något valmanifest som stora delar av ekonomkåren hade kunnat skriva under på? Min något godtyckliga lista över sådana reformer ser ut som följer:

Återinför fastighetsskatten men ta bort märkliga undantag som de för bostadsrätter. Fastigheter är en utmärkt skattebas och de möjligheter till uppskov med reavinstskatten som tidigare fanns gjorde inlåsningseffekterna minimala. De som inte har råd att betala skatten då priserna stiger men ändå vill bo kvar kan alltid belåna sin fastighet. Däremot kan man naturligtvis ha åsikter om den exakta nivån på denna skatt. Vi har bland annat skrivit om fastighetsskatten här och här.

Höj matmomsen! En lägre moms på varor som är priskänsliga än på varor som vi ändå konsumerar kan motiveras av effektivitetsskäl. En enhetlig moms har däremot fördelen att undvika godtyckliga gränsdragningar och minskar utrymmet för diverse påtryckningsgrupper. Oavsett vilken effekt man tror är viktigast torde en höjd matmoms — återigen en utmärkt skattebas — stå högt på agendan. De fördelningspolitiska argumenten för en låg matmoms avfärdas effektivt i en statlig utredning av frågan.

A-kassan bör vara obligatorisk, statlig och om möjligt differentierad mellan olika avtalsområden. Dessutom bör den vara betydligt generösare än idag i början av arbetslöshetsperioden och sedan trappas ned; taket  i dagens a-kassa är så lågt att den inte fungerar som en effektiv omställningsförsäkring. Obligatoriet undanröjer de adverse selection-problem som finns med en frivillig försäkring och differentieringen gör att de som driver upp arbetslösheten genom att kräva höga löneökningar får bära en del av kostnaden själva. Statlig bör den vara då det minskar administrationskostnaderna. Slutligen bör a-kassan helst vara konjunkturberoende. Att facken skulle behöva a-kassan för att locka till sig medlemmar förefaller orimligt då medlemskap i a-kassan är frikopplat från medlemskap i facket. Ekonomistas har skrivit mer om a-kassan här, här och här.

Höj koldioxidskatten — helst i hela världen! Det självklart bästa sättet att hantera en extern effekt är att beskatta den. En skatt ger teknikneutrala incitament  att minska utsläppen vilket gör att vi slipper mer eller mindre felriktade subventioner till de senaste miljöpolitiska modetrenderna. Läs gärna Mats Persson inlägg om detta. Ett globalt system för handel med utsläppsrättigheter vore även det önskvärt.

Återinför arvsskatten! En enhetlig skatt på ca 30 procent på arvsinkomster torde ha mycket små negativa effekter på incitamentsstrukturen i samhället; arven består trots allt till stor del av fastigheter och passiva innehav av diverse värdepapper. Att en stor och växande del av inkomsterna kommer från arv gör det är fördelningspolitiskt orimligt och statsfinansiellt oansvarigt att strunta i denna skattebas. Då det i princip finns två sätt att tjäna pengar — genom att få dem eller att arbeta ihop dem själv — så kan man dessutom fundera över incitamentseffekterna av att bara beskatta det egna intjänandet.

Sänk bolagsskatten! Vem som i praktiken betalar denna skatt är svårt att avgöra och det är en öppen fråga om den egentligen ger några faktiska skatteinkomster. Den snedvrider dessutom företagens investeringar och skapar stort utrymme för resursslukande skatteplanering. Läs gärna vad Niclas Virin skriver om denna skatt.

Reformera betygssystemet! Det målstyrda betygssystemet har lett till betygsinflation, social utslagning och troligen till försämrade skolresultat. Trots att betygen är överlägsna som antagningssinstrument riskerar de därför att förlora sin legitimitet. Ett betygssystem förankrat med centralt rättade nationella prov, med ett lågt lägsta steg och ett svårnåbart högsta steg vore en billig och välmotiverad utbildningsreform.

Avskaffa hyresregleringen! Hyresregleringen skapar enorma inlåsningar på bostadsmarknaden och ger möjligheter till en helt godtycklig förmögenhetsomfördelning via bostadsrättsombildningar och svarthandel. Mycket tyder dessutom på att regleringen bidrar till den segregation den sägs motverka. En avreglering av hyrorna med ett system som kompenserar de nyvarande hyresgästerna vore en mycket välkommen bostadspolitisk reform. Läs även vad Robert skrivit om detta (här och här).

Privatisera till marknadspriser! Slutligen så borde det vara en självklarhet att privatiseringar av offentlig verksamhet ska ske till marknadspriser. Detta oavsett om man talar om spritproducenter, skolor eller statskyrkor.

Ingen håller kanske med om allt men många om mycket? Det vore kul att höra vilka viktiga reformer jag missat!

Uppdatering (2010-10-06)

Dagens industri har uppmärksammat detta manifest och har på min inrådan lagt till ett viktigt klargörande. Det är flera skattehöjningar på listan. Skatteintäkterna kan antingen användas för att sänka övriga skatter (förslagvis på arbete) eller till att öka utgifterna. Att finna konsensus kring hur pengarna ska användas är dock svårt.

Arbetsinkomst och arbetsutbud är inte samma sak

Vi har på Ekonomistas skrivit en hel del om hur toppinkomsterna ökat under de senaste decennierna (se här, här, här och här). En populär förklaring till att exempelvis företagsledarnas inkomster ökat så kraftigt är att ägarstyrningsproblem gjort att de kunnat belöna sig själv ymnigt. Svagheten med denna förklaring är att det mesta tyder på att ägarstyrningen är betydligt bättre idag än förr.

En artikel av Austan Goolsbee från 2000 ger en liten fingervisning om vad som — åtminstone delvis — skulle kunna förklara utvecklingen. Han visar att företagsledare via aktieoptioner har stora möjligheter att kortsiktigt manipulera sina inkomster. Mer allmänt kan man säga att individer som tjänar mycket också har relativt stora möjligheter att påverka sina egna inkomster och sin egen arbetssituation. Inte minst förefaller möjligheterna till detta vara stora i den ytterst välavlönade finansiella sektorn.

Samtidigt är det inte kostnadsfritt att försöka driva upp sin egen lön — oavsett om detta sker via förhandling, byte av arbetsplats eller manipulation. Rimligen torde därför incitamenten för detta öka när maginalskatterna är låga. Det är därför intressant att de högsta marginalskatterna sjunkit markant runt om i världen parallellt med att toppinkomsterna ökat. I USA låg denna skatt på 91 procent (!) fram till 1964 medan vi i Sverige toppade kring 85 procent i början på 1980-talet.

En möjlighet är därför att sänkta marginalskatter gett högavlönade individer starkare incimatent att lägga sin energi på att roffa åt sig en större del en given kaka, snarare än att försöka göra denna kaka större. Om så är fallet är det inte självklart att arbetsinkomster är ett vettigt mått för att studera hur arbetsutbudet påverkas av skattesänkningar, vilket är det man i allmänhet gör. Det är därför möjligt att de stora utbudseffekter av sänkta skatter man finner bland höginkomstagare till viss del inte beror på en ökning av produktivt arbete.

I extremfallet skulle faktiskt en sänkning av skatten kunna minska det effektiva arbetsutbudet då energin läggs på att försöka påverka sin inkomst snarare än att jobba. I ett mindre extremt fall så kanske en akademiker som inte orkar ta betalt för en extern förläsning när marginalskatten är 80 procent faktiskt tar betalt när skatten ligger på 50 procent. Eftersom föreläsningen går av stapeln oavsett så har skattesänkningen bara resulterat i en runtskyffling av inkomster i systemet.

Nu är detta spekulationer men de skulle kunna förklara varför toppinkomsttagarnas andel av bruttolönerna tenderar att öka när marginalskatterna sjunker (vilket halva Ekonomistas finner i en artikel). Att andelen av nettolönerna skulle gå upp av en sådan förändring är uppenbart men att inkomstandelen även före skatt skulle öka är mindre självklart. Riktigt bra svar på om denna mekanism är viktig eller ej får vi emellertid inte förrän vi kan mäta arbetsutbudet på ett vettigt sätt. Frågan är om det någonsin kommer att hända.

Styra efter fel mål

Svensk skoldebatt följer till en förbluffande hög grad den amerikanska. Det är nu tio år sedan George Bush drev igenom No Child Left Behind, en lag som knyter statliga medel till delstaternas förmåga att öka andelen elever som uppnår godkänt på standardiserade prov i vissa kärnämnen. I Sverige har vi haft målrelaterade betyg sedan mitten på 1990-talet och på senare tid har behovet att tydligare knyta dessa till nationella prov blivit tydligt. I Stockholm har dessutom moderaterna börjat prata om att knyta resurstilldelningen till hur väl skolorna lyckas få eleverna att ge eleverna behörighet till studier på nästa nivå.

Lagom till detta har pendeln i USA börjat svänga. Inte minst ifrågasätts det kloka i att ha som övergripande ambition att alla elever ska över en viss kunskapsnivå; att alla ska ”uppnå målen” som det heter på skolsvenska.

Ambitionen påminner om Vägverkets nollvision och ett problem är att målet inte går att diskutera kritiskt utan hamna i en omöjlig situation. Påhopp som ”Vafalls! Du tycker att folk ska dö i trafiken?!” eller ”Vilka elever anser du inte ska lära sig läsa och skriva?” är ju svåra att hantera. Problemet är bara att eftersom människors studieförutsättningar tenderar att vara normalfördelade så finns det alltid elever i den nedre delen av fördelningen som kommer att ha ytterst svårt att komma över godkänt-gränsen, om inte gränsen sätts på en så låg nivå att den blir snudd på meningslös.

I en ny artikel kritiserar Derek Neal denna typ av målstyrning och lyfter framförallt fram att det får skolorna att fokusera sina resurser på de elever som ligger kring den kritiska nivån.  Eftersom avkastningen på de resurser som läggs på en enskild elev är avtagande så innebär detta att skolans resurser används ineffektivt. Det finns även en hel del evidens som citeras i studien för att både duktiga och riktigt svaga elever presterar sämre under denna typ av målstyrning. Och i Sverige finns det evidens för att det målstyrda betygssystemet orsakat social utslagning.

Dessutom lyfter han fram problemet att systemet ger skolor (i USA även delstatsmyndigheter) incitament att manipulera mätmetoderna. I Sverige, där det är elevens lärare som avgör om ”målen uppnåtts”, är denna typ av manipulation väldigt enkel. Man sätter helt enkelt ett G och slipper allt det merarbete ett IG för med sig.

Neal skissar i stället på ett system som ger skolorna incitament att ta hänsyn till samtliga elever och visar att ett belöningsystem där de som lyckas relativt sett bäst med att lyfta eleverna kan uppnå detta. Medan detaljerna i förslaget är baserade på en amerikansk verklighet är det generella budskapet värt att ta till sig. Skolorna svarar på hur incitament och sättet resurserna fördelas på bör få lärare och skolor att bry sig om alla elever. Så är det inte idag.

Betyg bättre än högskoleprov

I somras skrev jag några kritiska inlägg om det målstyrda betyssystemet (här och här). Dessa var föranledda av en IFAU-rapport som visade att betygen var överlägsna högskoleprovet som urvalsinstrument till högre studier. I dagens UNT diskuterar en av forskarna bakom rapporten, Björn Öckert, detta resultat på ett mycket intressant sätt. Läs!

Piska bättre än morot

I traditionella nationalekonomiska modeller är det relativa priser som spelar roll för hur människor fattar sina beslut. Att locka med skatteavdrag eller att hota med bidragssänkningar är i denna modellvärld likvärdigt, liksom att böter och indragna förmåner är det. Detta är anledningen till att nationalekonomer ofta står frågande i diskussioner där man gör skillnad på piskor och morötter.

Den beteendevetenskapliga revolutionen har dock lärt oss att folk ofta beter sig på märkliga sätt. Många ser det, obegripligt nog,  som värre att förlora något än att inte få något man aldrig haft. En studie (sammanfattning på Vox) av Bas van der Klaauw och Jan van Ours visar att denna typ av beteenden kan ha betydelse bland annat när man försöker få människor att gå från bidragsberoende till arbete.

Forskarna utnyttjar att personer med socialbidrag i Rotterdam mött olika typer av incitament för att ta ett jobb. En del har erbjudits bonusar om de funnit ett jobb medan andra har hotats av sänkta bidrag om de inte gjort så. Resultaten är slående: hotet om sänkta bidrag är ett betydligt effektivare sätt att få ut folk i arbete än löftet om en återanställningsbonus. Faktum är att bonusen knappt har några positiva effekter alls.

Resultaten är i linje med modeller som bygger på att jobbsökande är otåliga och därmed inte värderar de framtida effekterna av sitt arbetssökande särskilt högt. Om otåliga individer har en hög diskonteringsfaktor på kort sikt och en låg på lång sikt (sk hyperbolisk diskontering, en standardingrediens i den beteendevetenskapliga verktygslådan) så kommer de att leta mindre efter jobb än de mer tålmodiga. Detta är också precis vad man finner i data.

Även om ska inte ska dra för stora växlar på en enskild studie så tyder resultaten på att gradvisa bidragssänkningar kan vara effektivare än, exempelvis, ett förvärvsavdrag när det gäller att få ut folk i arbete. Mer allmänt kan man konstatera att ökad psykologisk realism i de nationalekonomiska modellerna inte nödvändigtvis leder till mindre hårdhänta åtgärdsförslag.

Snart kanske det är den politiska vänstern som längtansfullt talar om traditionell neoklassisk nationalekonomi.

Varför gillar inte PRO jobbavdraget?

Trots att det är goda tider för landets pensionärer föreslår regeringen en skattesänkning som syftar till att kompensera pensionärerna för den ”broms” som ska garantera pensionssystemets långsiktiga stabilitet. Som Konjunkturinstitutet skriver är det dock ”svårt att motivera en permanent skattesänkning med en temporär nedskrivning av pensionerna”. Regeringen är dock inte ensam i sin hållning — oppositionen är än mer frikostig med löften om skattesänkningarna till pensionärerna.

Eftersom det är allvarligt att pensionsystemets stabilitet ignoreras vid första bästa politiska prövning är det intressant att spekulera lite kring pensionärernas ställning som intressegrupp. Casey Mulligan och Xavier Sala-i-Martin gör just detta inom ramen för en modell där lobbyarbete tar tid. Då tid är en knapp resurs konkurrerar vanligt arbete med arbete för intressegruppens bästa.

Liksom att extrema religiösa sekter kan stärka den inre sammanhållningen genom att sänka avkastningen på arbete utanför den egna gruppen, så har intresseorganisationer i modellen incitament att driva upp skatten på arbete för den egna gruppens medlemmar; skatten på arbete sänker ju alternativkostnaden för lobbyverksamhet. Incitamenten för att på detta sätt stärka intressegruppen är särskilt starka för äldre då deras arbetsproduktivitet är förhållandevis låg.

Enligt modellen är det med andra ord naturligt att pensionärsorganisationernas inte låtit sig blidkas av att pensionärerna har ett dubbelt jobbavdrag. Tvärtom är det kanske just detta som anses vara problemet: konstruktionen riskerar ju att dränera intresseorganisationerna på de mest energiska av potentiella medarbetare.

Så länge jobbskatteavdraget även gäller pensionärer lär med andra ord myter om ”straffskatt på pensionärer” fortsätta att spridas. Om modellen har rätt lär emellertid slagorden skalla allt mindre intensivt i takt med att vanligt arbete lockar mer än lobbyarbete.

Så vem vet, kanske pensionärernas dubbla jobbavdrag blir det som på lång sikt räddar pensionssystemets stabilitet, fast då via helt andra kanaler än de man brukar tänka sig. Eftersom det löftesregn som den senaste tiden fallit över pensionärskollektivet knappast är långsiktigt hållbart får man hoppas att så är fallet.

Media: DN1234, GP, SDS

Fortsatt skolvalscirkus

De negativa konsekvenserna av det nya skolvalssystem som infördes i Stockholm under året verkar ha varit ganska milda; bara ett tiotal familjer har överklagat sina placeringar. Nu kommer förklaringen till detta: Utbildningsförvaltningen har helt enkelt fått skolorna att ta in alldeles för många barn under detta valår. I princip verkar instruktionen ha varit att ta in alla inom de nyligen avskaffade upptagningsområdena.

Detta är emellertid ingen hållbar situation utan det är uppenbart att Stadshuset velat skjuta upp konsekvenserna av skolvalssystemet till efter valet. Alltså blir det först om ett år — när skolorna återgår till normalstora elevintag, utan syskonförtur — som vi får se hur det nya systemet fungerar. Lösningen väcker en del frågor om byråkratins självständighet på kommunal nivå.

Intressant är även att upptagningsområdena inte är helt avskaffade utan de gäller under ettan till nian. Till skillnad från tidigare innebär dock inte en flytt till ett upptagningsområde att barnen automatiskt får plats på skolan. Nej, i stället är det rektorn för denna skola som ansvarar för att du får en plats på någon skola i närområdet. Förutom att detta ger rektorerna på populära skolor makt att välja vilka elever de önskar (finns det hjärterum…) så skapar det uppenbara problem för familjer som vill flytta inom staden.

Svaret på hur ett sådant system kunde drivas igenom anas i SvDs intervju med skolchefen: Det är gott om plats på vissa skolor men ont om plats på andra. I stället för att skolbyråkraterna får arbeta med att anpassa skolornas kapacitet till ett föränderligt elevunderlag så flyttar det nya systemet över anpassningskostnaden på enskilda familjer. Skillnaden är att dessa familjer inte kan påverka situationen ens genom att flytta.

Men skolbyråkraterna, vad ska de göra om de slipper planeringsproblemen? Vem vet, men just nu är de upptagna med att rita om upptagningsområdena. De nya gränserna blir klara i höst. Efter valet.

Underjordisk subvention eller avdrag på marknivå?

När jag för några månader sedan jämförde subventionerat dagis med avdraget för hushållsnära tjänster uppstod en intensiv diskussion. Det spekulerades bland annat i om Socialdemokraterna skulle komma med sin egen version av RUT, fast då i form av direkt subventionerade offentligproducerade hushålltjänster. Dagens DN-utspel av Batljan och Jämtin om fler hushållsnära tjänster i Stockholms tunnelbana är helt i linje med denna spådom.

Det är emellertid oklart om de tänker sig att dessa tjänster ska subventioneras eller inte men en tolkning är att de tänker sig lägre lokalhyror för de företag som passar in i deras mall. Om denna tolkning är korrekt är det svårt att se varför fördelningsprofilen på denna indirekta subvention skulle vara annorlunda än för RUT-avdraget — det kommer fortfarande att vara de relativt välbeställda som främst tar del av dessa tjänster.

En annan tolkning är att man inte alls tänker sig någon subvention men i så fall är dagens utspel ett av de mest innehållslösa hittills i årets valrörelse. Det finns ju i dagsläget gott om mataffärer, kemtvättar, skräddare och skomakare i tunnelbanan. Att Batljan och Jämtin tycker att det gärna kunde vara ännu fler lär knappast få några större konsekvenser för tunnelbanans tjänsteutbud.