Svensk skoldebatt följer till en förbluffande hög grad den amerikanska. Det är nu tio år sedan George Bush drev igenom No Child Left Behind, en lag som knyter statliga medel till delstaternas förmåga att öka andelen elever som uppnår godkänt på standardiserade prov i vissa kärnämnen. I Sverige har vi haft målrelaterade betyg sedan mitten på 1990-talet och på senare tid har behovet att tydligare knyta dessa till nationella prov blivit tydligt. I Stockholm har dessutom moderaterna börjat prata om att knyta resurstilldelningen till hur väl skolorna lyckas få eleverna att ge eleverna behörighet till studier på nästa nivå.
Lagom till detta har pendeln i USA börjat svänga. Inte minst ifrågasätts det kloka i att ha som övergripande ambition att alla elever ska över en viss kunskapsnivå; att alla ska “uppnå målen” som det heter på skolsvenska.
Ambitionen påminner om Vägverkets nollvision och ett problem är att målet inte går att diskutera kritiskt utan hamna i en omöjlig situation. Påhopp som “Vafalls! Du tycker att folk ska dö i trafiken?!” eller “Vilka elever anser du inte ska lära sig läsa och skriva?” är ju svåra att hantera. Problemet är bara att eftersom människors studieförutsättningar tenderar att vara normalfördelade så finns det alltid elever i den nedre delen av fördelningen som kommer att ha ytterst svårt att komma över godkänt-gränsen, om inte gränsen sätts på en så låg nivå att den blir snudd på meningslös.
I en ny artikel kritiserar Derek Neal denna typ av målstyrning och lyfter framförallt fram att det får skolorna att fokusera sina resurser på de elever som ligger kring den kritiska nivån. Eftersom avkastningen på de resurser som läggs på en enskild elev är avtagande så innebär detta att skolans resurser används ineffektivt. Det finns även en hel del evidens som citeras i studien för att både duktiga och riktigt svaga elever presterar sämre under denna typ av målstyrning. Och i Sverige finns det evidens för att det målstyrda betygssystemet orsakat social utslagning.
Dessutom lyfter han fram problemet att systemet ger skolor (i USA även delstatsmyndigheter) incitament att manipulera mätmetoderna. I Sverige, där det är elevens lärare som avgör om “målen uppnåtts”, är denna typ av manipulation väldigt enkel. Man sätter helt enkelt ett G och slipper allt det merarbete ett IG för med sig.
Neal skissar i stället på ett system som ger skolorna incitament att ta hänsyn till samtliga elever och visar att ett belöningsystem där de som lyckas relativt sett bäst med att lyfta eleverna kan uppnå detta. Medan detaljerna i förslaget är baserade på en amerikansk verklighet är det generella budskapet värt att ta till sig. Skolorna svarar på hur incitament och sättet resurserna fördelas på bör få lärare och skolor att bry sig om alla elever. Så är det inte idag.
Ekonomistas 
Problemet med målet är, förutom att det är svårt att diskutera sakligt av precis de skäl du anger, att det är för enkelt. Det vore som om vägverkets vision vore “noll dödade i trafiken – men vi struntar fullständigt i hur många skadade det är”.
Jag tycker att vägverkets vision är fånig (menade de allvar skulle vi sänka maxhastigheten på alla vägar till 20 km/h), men jag kan åtminstone förstå tanken.
I skolfallet blir ju målet i klartext “vi satsar på 5% av eleverna och struntar blankt i resten”. Sorgligt.
Det som i första hand driver resurser mot de elever som befinner sig nära G-gränsen är lagstiftningen om åtgärdsprogram. Inte i första hand en vilja att hyfsa till siffrorna. Det är i alla fall min erfarenhet.
Markus: Det är ungefär vad jag förstått. Dessa åtgärdsprogram – som ju ger den enskilde läraren incitament att “skarva” för att slippa merarbetet, är emellertid föranledd av lagstiftarens ambitioner att alla ska “uppnå målen”. Men jag är inte säker på vad din kommentar gällde.
Håller inte med, av flera skäl. För det första ska de elever som är längst bak i normalfördelningen inte gå i vanlig skola utan särskola. Det finns självklart gränsdragningsproblem där, men om en elev som inte har någon rimlig chans att klara godkäntmålen ändå går i vanlig skola har något gått fel. Då får eleven 9 års förnedring i stället för 9 års utveckling på sina egna villkor.
Sedan finns det förstås elever som ändå inte klarar sig trots stora insatser från skolan. Främst på grund av sociala problem (men då kanske man kan gå om ett år och klara det senare, med ett bra samarbete mellan socialtjänst och skola bör det gå att klara för de flesta) eller för att eleven har hamnat fel, gränsdragningen mellan särskola och vanlig skola är förstås luddig. Men de få eleverna kan man ju ta hänsyn till genom att skapa ett belöningssystem där det går att få full belöning trots att någon enstaka elev inte klarar sig. “One child left behind”, typ, fast jag skulle inte gå till val på den frasen…
Ett annat alternativ är förstås att återinföra ett relativt betygssystem där ingen blir underkänd. En helt rimlig slutsats utifrån den forskning du flera gånger fört fram här. Men det är inte ett tänkbart alternativ de närmaste 20-30 åren av politiska skäl. Så då är det väl bättre att försöka göra bästa möjliga av det vi har? Vad sägs om: Nationella prov som rättas av någon som inte har koppling till elevens skola parat med en tredelad incitamentsmodell: att se till att ingen blir underkänd, att snittnivån höjs och att de bästa eleverna får stimulans (utan elitklasser).
Jonas, tror du att för stor del av skolornas resurser går till elever som ligger på gränsen till att bli godkända?
Även om man kan raljera över dessa mål, så innebär de i praktiken varken att maxhastigheten sätts till 20 km/h eller att 95 procent av eleverna blir utan undervisning.
(i) Förstatliga skolan (ii) Nationella prov som rättas av någon som inte har koppling till elevens skola. Inga konstigheter. #val2010
Andreas Bergrström:
Varför har du inte svarat på frågorna i SVTs/Sveriges radios valkompass?
Den här frågan borde diskuteras på t.ex DN Debatt eller Brännpunkt. Tänk om politikerna tvingades ta hänsyn till fakta i skoldebatten? Bra dessutom om det hela togs upp från ekonom- snarare än pedagoghåll.
Jonas: Du har enligt min erfarenhet helt rätt i att det är målsättningen med alla godkända som gör att extra resurser fördelas till elever nära G-gränsen, men jag tror att det i sammanhanget är värt att påpeka att målsättningen når skolorna via regelstyrning snarare än styrning via incitament, som är fallet med no child left behind.
Sen tror jag också att det är värt att säga att G-gränsen ligger såpass lågt att antalet elever som är “hopplösa fall” är mycket lågt och att det största problemet där inte är att de lämnas utan resurser utan att de döms till misslyckande.
Även här skiljer sig situationen från den i USA då no child left behind bara säger att det ska finnas en gräns som benämns “proficient” och inte var den gränsen skall ligga. I vissa stater ligger den lägre, i andra högre, och i de sistnämnda blir det många som drabbas av vara hopplösa fall.
Däremot tycker jag att det Andreas säger om att de ska gå i särskola behöver nyanseras. Generellt är det så, och som allmän regel är det bra, men särskolan har en längre historia i Sverige än vårt nuvarande betygssystem och inträdesbiljetten till grundsärskolan ska enligt nuvarande regelverk inte vara att man inte bedöms kunna nå G utan att man diagnosticerats med en lindrig utvecklingsstörning.
Jag har själv undervisat en elev som eventuellt kunde ha fått plats på särskola men där bedömningen var att det låg i elevens intresse att gå kvar i vanlig skola för att få största möjliga normalitet i övrigt, med kompisar, självbild och så vidare. Jag instämmer fullständigt i den bedömningen, i synnerhet med tanke på de uppföljningar som gjorts av elever i gränszonen och som vad jag förstår visat att de som gått vanlig grundskola i större utsträckning lever självständiga vuxenliv. Men det kändes förbannat grymt att veta att hon trots sina stora ansträngningar inte skulle få något annat än misslyckande som kvitto från skolan. Det är helt klart det enskilda tillfälle då jag varit mest förbannad på det målrelaterade betygssystemet.
Andreas: Stimulans av de bästa eleverna? Varför inte ett fyrdelat incitamentssystem, dina tre plus en högkvalitativ sex- och samlevnadsundervisning?
Ursäkta raljansen men är inte stimulans av det bästa eleverna något av en “pet peeve” som hanteras betydligt bättre på andra sätt? Exempelvis genom höjd snittnivå i kombination med de nya betygsstystemet som verkar ha potential att minska toppeffekterna i det nuvarande?
Angående incitamentssystem i allmänhet ser jag gärna att de används, men att de i så fall bör uppfylla följande krav:
1. De bör bygga på externa value added-mått. Utan value added blir det i praktiken antingen incitament för att plocka in rätt elever, eller om man kör med statistisk kompensation, nödvändigt att knyta incitamenten till en nivå högre än den enskilda skolan eftersom den genomsnittliga skolan är så liten att statistisk kompensation knappast funkar. Och incitament på högre nivå än den enskilda skolan tror jag är näst intill poänglösa. Det är på skolor och i klassrum den stora potentialen till förändring finns, inte på kommunala förvaltningar.
2. Incitamenten bör vara små i förhållande till den totala ekonomin. Hela bredden på skolans målsättning blir mycket svår att fånga i mått. Därför bör mått bara användas där de är lämpliga, exempelvis till en stor del av målen i de klassiska ämneskunskaperna. Blir däremot incitamenten mot dessa för stora så kommer de utöva ett negativt tryck mot skolans mer svårmätbara mål. Detta har skett med no child left behind, där skolor allokerar mer och mer tid mot de ämnen som mäts, i första hand engelska och matematik, utan att det egentligen är önskvärt.
Dessutom är mätproblemen i grunden så stora att de inte tål starka incitament till bedrägligt beteende i skolorna.
Alltså gärna incitamentssystem, men de måste vara ordentligt välkonstruerade.
Det största problemet är segregerade skolor där somliga skolor nästan bara får svaga elever eller elever från problemhem och andra får duktiga och ambitiösa elever.
Med detta system är den ena skolan dömd på förhand, medan i mer blandade klasser får lärarna mer tid för de få svagare i varje klass och barnen får dessutom bättre förebilder i de klasskamrater som är energiska.
Skolorna i USA är tydligen mer segregerade idag än för 40 år sedan och där har man idag enorma problem, både med skolorna och bostadssegregationen, som tenderar att följas åt.
http://www.projectcensored.org/top-stories/articles/2-us-schools-are-more-segregated-today-than-in-the-1950s-source/
En mer jämställd politik med andra ord, skulle råda bot på en hel del av de problem man har med somliga skolbarn. Den väg vi nu vandrar, med USA som förebild och stilbildare kan bara leda i en riktning – utför i alla avseenden.
Du vet att Sverige är en förebild för vissa skoldebattörer i USA (även i Storbritannien diskuteras “svenska friskolor” som en tänkbar modell)?
Utbytet går åt båda hållen även om det faktum att USA är 30 gånger så stort som Sverige avspeglas i vilken riktning och mängd idéerna flödar.
Markus: bra nyansering. Jag vet att det inte är riktigt så enkelt som jag beskrev det. Men oavsett betygssystem har man väl bekymmer med de personer som hamnar i gråzonen, och man kan ju fundera på vad som är bäst för dem. En möjlighet skulle kanske kunna vara att gå i en vanlig klass men följa särskolans läroplan och mål i vissa ämnen? Men det är kanske en diskussion för en annan tråd.
Jag håller också med om att det krävs en del eftertanke för att konstruera incitamentssystem, det är möjligt att det är svårt att inkludera de högpresterande på något rimligt sätt.
Andreas: Jag kände inte till svt/sr:s valkompass och har så vitt jag vet inte fått någon förfrågan om att vara med. Jag har kanske missat något mejl, eller så. Är det så att du frågar för att du funderar på att rösta på mig så skicka gärna ett mejl, så ska jag skriva några rader om vem jag är och vad jag vill göra i kommunpolitiken.
Översätt tankarna till universitetsnivå och fundera på om Ni har samma åsikt fortfarande.
Civilingenjörer som blir godkända oavsett kunskap.
Opererande läkare som aldrig varit på kursen, men blivit godkända.
Biokemister på medicinföretag godkända utan kontroll.
Ekonomer är jag lite osäker på.
Bankordföranden på HQ Bank skyllde konkursen på okunskap?
Chimpanser lika goda placerare som proffs!!!???
Ekonomer jämför sina förutsägelser med Geologer. Etc.etc.
Enligt den dominerande teorin kring prissättning av finansiella tillgångar så är det självklart att chimpanser är lika goda (dåliga) placerare som proffs.
I alla verksamheter finns system som bestraffar och belönar de ansvariga efter prestation. Dessa system fungerar mer eller mindre bra vilket också är anledningen till att de diskuteras så mycket. Skolan är en aning speciell av flera skäl: den är skattefinansierad, obligatorisk och betygen är det dominerande urvalsinstrumentet till högre studier. Dessutom finns det många som anser att den verksamhet som bedrivs i skolan är av särskilt samhällsintresse. Alltså är de explicita och implicita styrsystem som finns i skolan av särskilt stort intresse.
Som du är inne på så lider resurstilldelningen till universiteten av systemfel liknande de som finns i skolan; dvs det är de utvärderade som utvärderar sig själva. Det är alltså inte konstigt att behovet att ta in fler och bättre kriterier (som exempelvis tar hänsyn till kvalitet) för universitetens resurstilldelning har varit på tapeten ett bra tag. Till viss del sköts detta emellertid via tilldelningen av externa forskningsanslag som ju styrs av hur framgångsrika forskarna på är.
Slutligen kan jag lova att fler finansiella kriser kommer att uppstå och flera av dem kommer att bero på vad som i efterhand är uppenbart överdrivet risktagande i den finansiella sektorn. Exakt när och var så kommer att ske kan jag tyvärr inte säga men frånvaron av finansiell sektor i exempelvis Somalia gör att det inte kommer att vara där. Är inte det en prediktion värdig en geolog?
Appropå finansiella kriser, imorgon börjar Financial Development & Crises! Det ser jag faktiskt fram emot efter att ha läst en del mindre roliga kurser.
Vi ses, Andreas!
Vadå, piratverksamheten i Somalia är ju organiserad som aktiebolag. Det är väl rimligt att anta det kommer överinvesteras i den i sinom tid. En tulpanlökskris helt enkelt.