Det här är ett gästinlägg av Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet, och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning.
Mitt inlägg den 2/6 kritiserade Lars Jonung för att ha gett en felaktig bild av den empiriska forskningen när han hävdat att den tydligt visar att tvingande restriktioner och nedstängningar inte märkbart minskat smittspridning och dödlighet i covid-19. Jonung står fast vid denna uppfattning i sin replik den 14/6. Den har föranlett flera kommentarer – några mycket kritiska – och ett svar på dem från Jonung.
Jag har flera invändningar mot Jonungs resonemang.
1. Som påpekades av Olof Johansson Stenman i hans kommentar kan man inte använda en positiv korrelation mellan grad av nedstängning och överdödlighet som stöd för att nedstängningar är ineffektiva. Skälet är att orsakssambandet går i båda riktningarna. Det är nonsens att som Jonung hävda att korrelationen betyder att nedstängningar måste ha en svag effekt på dödligheten, eftersom omfattningen av den haft en mycket stark påverkan på hur hårda restriktioner som införts. Den positiva samvariationen mellan nedstängningar och smittspridning/dödlighet lär i framtidens läroböcker i statistik komma att användas som skolexempel på hur man inte får dra slutsatser om orsakssamband.
2. Petter Lundborg framhöll i sin kommentar att de meta-studier av Allen (2020) och Herby (2021) som Jonung hänvisar till inte kan betecknas som sådana. En metastudie innebär att man med hjälp av statistiska metoder härleder ett ”sammanfattande” estimat av en effekt från skattningar i befintliga studier av god kvalitet. Allens och Herbys bidrag är ofullständiga översikter utan fördjupade försök till kvalitetskontroll av enskilda studier. Men det är riktigt – vilket jag skrev i mitt inlägg – att åtskilliga empiriska studier inte funnit att hårdare restriktioner minskar smittspridning och dödlighet. Mitt bidrag hade det begränsade syftet att visa att det också finns många välgjorda studier som funnit betydande sådana effekter. De flesta av dessa studier ingår inte i Herbys och Allens översikter. En annan – nyligen gjord – översikt från Danmarks Nationalbank (Poeschl och Bisgaard Larsen 2021) rapporterar fler kvasiexperimentella studier som finner att hårdare restriktioner och nedstängningar är effektiva (i de flesta fall mot smittspridning) än som inte gör det. Jonung valde att inte nämna denna studie.
3. Jonung lyfter fram att min lista på studier inte omfattade en analys av Björnskov (2020) som funnit att lockdowns varit ineffektiva i Europa. Studien är seriös och försöker hantera problemet med omvänd kausalitet, men inkluderades förstås inte i min förteckning eftersom den uttryckligen gällde bidrag som funnit effekter av hårdare restriktioner. Självfallet bör Björnskovs studie beaktas när man försöker skaffa sig en helhetsbild. Men studien är endast en av många.
4. Jonung skriver att ”forskare som använder sig av statistik över dödligheten är som regel mer kritiska mot lockdowns än forskare som bygger på kontrafaktiska förlopp konstruerade genom simuleringar över smittspridningen” och att ”dessa simuleringar vilar på mer eller mindre godtyckliga antaganden”. Resonemanget har ingen bäring på mitt inlägg. De studier jag listade använder alla faktiska data för dödligheten.
5. Vidare innehåller Jonungs inlägg tvärsäkra påståenden utan några belägg om att ”hårdare nedstängningar är förenade med en större nedgång i BNP, högre arbetslöshet och fler konkurser än en mildare politik”. Kanske är det så, men det vet vi inte. Hårdare åtgärder under en kort tid innebär sannolikt att mildare restriktioner inte behöver vara i kraft så länge, vilket är positivt för ekonomin. Det räcker förstås inte heller att konstatera att länder med hårda restriktioner drabbats av stora ekonomiska nedgångar eftersom det kan bero på såväl spontana beteendeanpassningar som nedstängningarna.
6. Slutligen slår Jonung fast att hårdare nedstängningar har ”mer långtgående negativa effekter på folkhälsan än en politik byggd på frivillig anpassning”. Han hänvisar till en studie av Persson med flera (2020). Den sägs visa att tvingande åtgärder som ”näringsförbud, stängda gym, restriktioner i öppethållande och utskänkning, stängda gränser, reseförbud, skolstängningar och allmän social distansering” leder till omfattande hälsorelaterade livskvalitetsförluster ”som bärs av alla – smittade såväl som av de(m) som inte blir sjuka av covid-19”. Men studien säger inget om detta, eftersom den bara jämför livskvalitet i Sverige under pandemin (april 2020) med läget före den. Det är omöjligt att veta i vilken grad den minskade livskvaliteten berodde på själva pandemin, på frivilliga anpassningar och på de då gällande – men förhållandevis milda – restriktionerna. Striktare restriktioner kan givetvis i sig innebära negativa hälso- och välfärdskonsekvenser i många dimensioner. Men om smittspridningen begränsas uppkommer också en rad positiva effekter, förutom minskad dödlighet i covid-19, som till exempel färre fall av långtidscovid samt att annan sjukvård kan hållas igång bättre och därmed motverka uppbyggnaden av en vårdskuld.
En nyckelfråga är hur beslutsfattare ska agera i en situation med stor osäkerhet. Jonung ser det som självklart att hårdare restriktioner bör undvikas om det inte finns klara forskningsresultat som visar att nyttan överstiger den samhälleliga kostnaden. Annars är politiken enligt honom inte baserad på forskning. Resonemanget kan låta bestickande. Men det förbiser att det också är en politik att inte införa tvingande restriktioner. Man kan lika gärna vända på argumentationen och hävda att sådana åtgärder bör vidtas om det inte finns klara belägg för att de är ineffektiva. Och det gör det alltså inte, vilket jag visade i mitt inlägg. I en sådan situation bör den teoretiska presumtionen att tvingande åtgärder, på grund av externaliteter, reducerar smittspridning och dödlighet mer än enbart frivilliga rekommendationer väga tungt.
Ekonomistas 
Genom att sjukdomsalstrare som till exempel virus kan muteras oftare när de får en större spridning är det såvitt jag förstår saken omöjligt att förutsäga hur pass omfattande kostnader som kan komma att uppstå genom detta? Och den ekonomiska vetenskapens bidrag till mänskligheten borde gälla hur ekonomiska verktyg kan användas för att begränsa eller – helst – förhindra spridningen av sjukdomsalstrare?
Lars, det är utmärkt att du sammanfattar dina invändningar mot mitt resonemang i sex punkter. Låt mig diskutera Dina punkter i tur och ordning. Kanske kan det underlätta för Ekonomistas läsare.
Som framgår av mitt svar här handlar vår debatt främst om vem som kan plocka fram de mest trovärdiga och relevanta referenserna. Jag tror att med tiden kommer forskningsläget att föra oss mot en mer gemensam ståndpunkt – utom på en punkt, nämligen den sista som Du tar upp. Den gäller snarare ideologi än ekonomi.
1. Jag använder en figur visar på en positiv korrelationen mellan nedstängningar och dödlighet. Jag drar två slutsatser från figuren. För det första, ”det går inte att hävda att kraftigare restriktioner automatiskt leder till lägre dödlighet”. Med andra ord: de är inget patentmedel. För det andra, jag påpekar att andra faktorer dominerar bilden – som att politiker tar till drastiska åtgärder när dödligheten stiger. Men när dessa politiska faktorer isoleras med ekonometriska tekniker, så ger forskningen inte något uppenbart stöd för att nedstängningar är en effektiv metod för att få ned dödligheten. Jag hänvisar bland annat till översikter av Herby (2021) och Allen (2021) som bägge underkänner lockdowns som medel.
2. Du dömer ut min hänvisning till dessa översikter med argumentet att de är ”ofullständiga”, dvs de är inte meta-studier såsom Petter Lundborg definierar denna form av granskning. Men här måste jag försvara mig: de är de bästa översikter jag funnit i litteraturen. Det påpekar jag också i mitt svar till Petter Lundborg. Vi kan inte förkasta de främsta forskningsöversikter som existerar med argumentet att de borde varit ännu bättre.
Vad jag sett finns ingen systematisk meta-studie på sambandet mellan nedstängningar och lockdowns. Som jag påpekade så är jag involverad i en pågående meta-studie under ledning av Jonas Herby. Den beskrivs närmare här https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=3872977. Vi börjar med mer än 12 000 artiklar. Dessa ska granskas enligt gängse regler för en meta-studie för att ta fram de relevanta rapporterna för att utvärdera effekterna av lockdowns på faktisk dödlighet. Förhoppningsvis blir vår planerade rapport färdig senare i år. Den bör då kasta ljus på centrala frågor där vi är oeniga.
Du påpekar att jag inte tar upp en översikt gjord av två ekonomer vid Nationalbanken i Köpenhamn. Mitt skäl för att ignorera dem är att deras rapport utmärks av ett skevt urval, dvs av bias. Samma som Du anklagar mig för. Hur kan två danska ekonomer ignorera den livliga danska forskningen på området? Den tar varken upp Herbys översikt eller Björnskovs två gedigna studier som visar att lockdowns är ineffektiva – alla tillgängligt på nätet för författarna.
Jag har tidigare hänvisat till den studie av Björnskov som granskar effekterna av lockdowns inom Europa. Hans andra studie, med honom som medförfattare, undersöker effekterna av lockdowns inom Danmark. Se https://www.medrxiv.org/content/10.1101/2020.12.28.20248936v1
Här skapades ett laboratorieexperiment när vissa danska kommuner stängdes ned, men inte alla på grund av befarad lokal smitta genom smittade minkar. Det finns ingen statistiskt bekräftad skillnad mellan kommunerna beträffande smittspridningen.
3. I din tredje punkt avfärdar du Björnskovs studie med argumentet att den ”är endast en av många”. Detta är helt felaktigt. Denna studie är nämligen en av få. Det finns bara omkring ett halvt dussin studier liknande Björnskovs där forskare använder tvärsnittsdata för faktisk dödlighet och lockdowns över flera länder – vad jag hittills sett. Om vi betraktar delstaterna i USA som enskilda länder kan urvalet blir något större. Men det är då fråga om ett dussintal rapporter.
4. Du skriver att de studier som Du listar ”använder alla faktiska data för dödligheten.” Detta är inte min invändning. Jag vänder mig mot försöken att simulera smittspridningsförlopp och sedan använda data från dessa kontrafaktiska förlopp för att dra policy-slutsatser.
5. Du ifrågasätter min påstående att tvingande nedstängningar har starkare effekter på ekonomin än frivillig anpassning. Detta förvånar mig eftersom jag uppfattat detta som en allmänt accepterad slutsats i litteraturen. Låt mig hänvisa till artikeln av Sjöholm och Persson https://www.dn.se/debatt/coronastrategin-har-varit-bra-for-svensk-ekonomi/ och den rapport som de hänvisar till. Se också figuren i Andersson och Jonung i Dagens Industri https://www.di.se/debatt/nedstangningar-star-inte-pa-vetenskaplig-grund/ som visar ett tydligt negativt samband mellan granden av nedstängning och nedgången i BNP-tillväxt. Här bör rimligen korrelationen tolkas som ett kausalt samband. När medborgarna tvingas hem, restauranger och affärer måste stängas, resandet upphör och barn och vuxna i praktiken låses inne i husarrest får detta rimligtvis signifikanta negativa effekter på samhällsekonomin.
6. Du ifrågasätter min användning av Persson m fl (2020) för att denna rapport bara täcker fram till april 2020. Här tror jag mig ha ett bra svar. Persson och hans medarbetare har gått vidare med en ny andra mätning som går till januari 2021. Den visar på de effekter som jag betonar, se Persson U, Olofsson S, Gu N Y, Gong C, Jiao X, Hay J. Health-Related Quality-of-Life in the Swedish General Population During COVID-19 Based on pre- and post- pandemic outbreak measurements. Förhoppningsvis blir den antagen för utgivning i Nordic Journal of Health Economics.
7. Avslutningsvis, som en sjunde punkt, och som Du skriver en ”nyckelfråga”, vänder Du Dig mot min ståndpunkt att vi ska säga nej till tvingande restriktioner om det inte finns ”klara forskningsresultat som visar att nyttan överstiger de samhällsekonomiska kostnaderna”. Du vänder på bevisbördan och föreslår att tvingande åtgärder ”bör vidtas om det inte finns belägg för att de är ineffektiva”.
Här vill jag betona att i en kris är det särskilt viktigt att vi värnar om den liberala demokratin. Den bygger på individens rättigheter att få röra sig fritt i vårt land och fritt få driva företag. Du är redo att underkasta människor långtgående tvång med argumentet att detta ska göras så länge som vi saknar forskningsbevis för att tvångspolitiken är ineffektiv. Denna ståndpunkt finner jag förkastlig och farlig för våra mänskliga fri- och rättigheter som de anges i vår grundlag. Detta säger jag inte som ekonom utan som liberal med den ideologiska utgångspunkten att jag vill värna om ett fritt samhälle. Kriser får inte användas som ursäkt för tvingande regleringar – vilka jag dessutom betraktar som ineffektiva och kostsamma.
Från din kommentar, Lars Jonung, kan man få uppfattningen att jag hävdat att forskningen visar att tvingande restriktioner/nedstängningar är effektiva för att stoppa spridning av och dödsfall i covid-19 och du motsatsen. Men så är det inte. Däremot har jag kritiserat dig för att ge en missvisande bild av att det nu finns ett entydigt stöd för att åtgärderna inte skulle vara effektiva i dessa avseenden, en mycket allvarlig kritik eftersom vi som forskare har en moralisk plikt att ge en korrekt bild av forskningsläget. Mina inlägg har syftat till att visa att det finns välgjorda studier som finner att tvingande restriktioner/nedläggningar haft betydande effekter. Samtidigt har jag varit tydlig med att det också finns välgjorda studier som inte finner effekter. Jag har alltså invänt mot att du intagit en extremposition i synen på vad forskningen säger när bilden uppenbarligen är blandad.
Nedan går jag igenom våra sju diskussionspunkter enligt din kommentar. Flera synpunkter har att göra med att du inte återger vad jag skrivit korrekt.
1. Du resonerar fortfarande motsägelsefullt angående den positiva korrelationen mellan nedstängning och dödsfall. Å ena sidan medger du att korrelationen beror på att fler döda utlöser mer restriktioner, men å andra sidan skriver du att den visar “att det inte går att hävda att kraftigare restriktioner automatiskt leder till lägre dödlighet” och att de därför inte är något patentmedel. De senare slutsatserna följer inte av den första. Den positiva korrelationen visar bara att dödligheten verkar ha haft en större effekt på restriktionerna än restriktionerna på dödligheten i din enkla jämförelse. Men givet att den första effekten är stark, kan givetvis också den andra vara det, om än inte lika stark. Men sedan krävs det förstås – som du skriver – mycket mer sofistikerade studier för att hantera simultanitetsproblemet. Det är sådana vi bör fokusera på. Jag skulle starkt rekommendera att sluta använda ditt diagram som stöd för att hälsoeffekterna av nedstängningar är små. Annars är risken stor att det i framtida ekonometriundervisning kommer att användas som ett skräckexempel på hur man inte får använda enkla korrelationer för att dra kausala slutsatser.
2. Jag har inte, som du skriver, dömt ut din hänvisning till Herbys och Allens översikter. Däremot har jag – liksom Petter Lundborg – hävdat att det var missvisande av dig att referera till dem som meta-studier, eftersom det ger en bild av mer systematik än som var fallet. Jag har också påpekat att översikterna är ofullständiga bland annat genom att lista ett antal välgjorda studier som inte fanns med. Slutligen hänvisade jag till att en översikt från Danmarks Nationalbank med ett annat urval av studier i huvudsak fann stöd för att tvingande restriktioner varit effektiva. Jag har inte uttryckt någon uppfattning om de tre översikternas relativa kvalitet utan konstaterar bara att den danska översikten kommit till en annan slutsats än de två du hänvisade till. Du borde i ditt inlägg ha nämnt också den danska översikten. Jag blir minst sagt förvånad att du i din kommentar utan vidare viftar bort den med argumentet att den bygger på “ett skevt urval”. Uppenbarligen saknas studier i alla de tre översikterna.
3. Jag har inte heller avfärdat Björnskovs studie från 2020. Tvärtom skrev jag ju att ” studien är seriös och försöker hantera problemet med omvänd kausalitet” och att den “bör beaktas när man försöker skaffa sig en helhetsbild”. Samtidigt påpekade jag att studien är endast “en av många”. Vi kan förstås diskutera hur många relevanta difference-in-differences-studier det finns, men jag hade med ett dussin som funnit effekter i min översikt som ju uttryckligen just gällde just sådana studier – och där Björnskov då rätteligen inte skulle ingå. Sedan finns ett antal andra studier som inte funnit effekter. Så formuleringen om att Björnskovs studie endast är en av många är korrekt.
4. Vi tycks vara överens om att din invändning “mot försöken att simulera smittspridningsförlopp och sedan använda data från dessa kontrafaktiska förlopp för att dra policy-slutsatser” inte hade någon bäring på mina resonemang eftersom dessa inte hänvisade till några sådana studier.
5. Jag är också benägen att tro att tvingande restriktioner har större negativa ekonomiska effekter än frivilliga anpassningar. Samtidigt krävs också här mer sofistikerade analyser än enkla korrelationer, eftersom högre smittspridning i sig kan antas leda till såväl hårdare obligatoriska åtgärder som mer frivilliga anpassningar i frånvaro av hårdare åtgärder. Dessutom finns det intertemporala problemet att hårdare nedstängning under en period kan minska smittspridningen så mycket att de frivilliga anpassningarna kan bli mindre vid en senare tidpunkt.
6. Du har missuppfattat min kritik av din hänvisning till studien av Persson med flera från 2020. Problemet var att du svepande använde studien som belägg för att tvingande åtgärder leder till stora hälsorelaterade livskvalitetsförluster trots att den baserar sig på data från april 2020 då den svenska coronastrategin byggde på frivilliga rekommendationer. Då kan studien förstås inte säga något om effekterna av mer tvingande restriktioner än dem som var i kraft. Dessutom vet vi inte hur mycket av de konstaterade livskvalitetsförlusterna som hade att göra med sjukdomsrisken i sig, de frivilliga anpassningarna till den och de tvingande restriktioner som hade införts. I stället för att bemöta mina argument hänvisar du nu till en senare studie av samma författare. Jag kan inte bedöma den eftersom du inte lagt någon länk och jag inte lyckas hitta den på nätet. Eventuellt finns liknande tolkingsproblem som i fråga om den tidigare studien.
7. Slutligen är vi eniga om att valet av coronastrategi i hög grad är en fråga om värderingar. Min värdering är att det är motiverat med hårdare tvingande restriktioner om det finns en betydande sannolikhet att de räddar liv trots att de innebär frihetsbegränsningar: Du vill lägga större vikt vid de negativa konsekvenserna av frihetsbegränsningar. Fine, här kan man landa olika, Men jag reagerar mot din avslutande formulering om att “kriser får inte användas som ursäkt för tvingande regleringar”. Det blir ju heltokigt. Det finns väl ingen som har velat ha inställda kultur- och sportevenemang, tidiga stängningar av restauranger, begränsningar av hur många som kan träffas och så vidare och som sett pandemin som en chans att få dessa inskränkningar till stånd.
Det handlar inte om antingen eller. Alla som intresserat sig för spelteori vet, att den optimala lösningen kan vara en blandad strategi.
Jag såg att Finanspolitiska Rådet också skrivit om detta ämne i sin senaste rapport:
“Empirin är emellertid inte tydlig. Vissa studier tyder på att det finns
en avvägning mellan nedstängning och ekonomisk utveckling, medan
andra i stället tyder på att en stramare nedstängning leder till bättre
ekonomiskt utfall. Slutligen finns studier som tyder på att det inte
finns något klart samband alls. De studier som finner ett starkt
samband – vare sig det är positivt eller negativt – lider generellt av
statistiska brister. De bygger oftast på linjära regressionsmodeller som
dels innehåller stora standardavvikelser, dels lämnar stort utrymme för
s.k. ”omitted variable bias”, dvs. att utvecklingen förklaras av något
annat än det som ingår i modellen. En generell svårighet är att avgöra
hur mycket av människors beteendeförändring som beror på formella
nedstängningsåtgärder och hur mycket som beror på självpåtagna
restriktioner eller kulturella mönster. I befintliga studier antas implicit
att befolkningen i olika länder reagerar på en nedstängning på samma
sätt, vilket inte behöver vara fallet. En annan svårighet är att
nedstängningar får effekter över gränser. Nedstängningar i Sverige och
Norge påverkar t.ex. den ekonomiska utvecklingen i Spanien genom
minskad turism, oberoende av vilka restriktioner den spanska
regeringen har infört. Detta innebär inte med nödvändighet att graden
av nedstängning och ekonomins utveckling är orelaterade. Det betyder
emellertid att forskningen i nuläget inte har kunnat visa ett sådant
samband.”
Click to access Svensk%20finanspolitik%202021.pdf
Finns det några studier av fenomenet Coronarestriktioner som inte bygger på ekonometriska metoder? Skulle ju vara intressant att försöka med andra verktyg då just detta som vanligt verkar vara väldigt svåra att komma någonstans med inom ekonomi på aggregerad nivå. Slutar oftast med vad man tycker i alla fall då datat mest blir en enda gröt på makronivå. T.ex. skulle kvalitativa studier av hur entreprenörer resonerat i krisen kunnat vara ett uppslag. För att utröna vad de anser varit hjälpsamt, vad som varit särskilt besvärligt och vad som verkligen hindrat deras verksamhet osv. Kanske sedan samköras med medicinska studier om hur spridningen gått till och liknande. Kanske inte för att statistiskt bevisa hur det är men för att få uppslag till hur det går att hantera liknande situationer i framtiden?
Den sista punkten i diskussionen som handlar om ideologi är väl ganska lätt att se vad problemet är med. När väl ett prejudikat skapats för att staten under vissa omständigheter kan stänga ner samhället och mer eller mindre ge näringsförbud till vissa branscher så ökar risken för att det verktyget dyker upp och används igen. Man kan ju tänka sig att en och annan som förlorat sitt livsverk i krisen pga restriktionerna aldrig mer kommer att satsa på att starta upp något nytt igen. Ej heller rekommendera sina barn att göra det osv. Att det inte var någon som önskade det hjälper tyvärr inte.
Det har gått en tid sedan ovanstående debatt pågick. Det vore intressant att få Jonungs och Calmfors analys av den situation som råder nu: 1) smittspridningen är stor 2) belastning på sjukvården är hög 3) vi har dock lägre dödlighet än tidigare i covid-19 4) vi vet att den totala överdödligheten 2021 var ganska måttlig i Sverige jämfört med det europeiska genomsnittet, men högre än de övriga nordiska länderna. Vad är en den optimala nivån på restriktioner med dessa nya förutsättningar? Om Jonung och Calmfors inte har möjlighet att delta nu, kanske någon annan kan analysera situationen från olika perspektiv.