I somras skrev jag några kritiska inlägg om det målstyrda betyssystemet (här och här). Dessa var föranledda av en IFAU-rapport som visade att betygen var överlägsna högskoleprovet som urvalsinstrument till högre studier. I dagens UNT diskuterar en av forskarna bakom rapporten, Björn Öckert, detta resultat på ett mycket intressant sätt. Läs!
Comments
Trackbacks
-
[…] av Jonas Vlachos I somras skrev jag ett inlägg om att högskoleprovet inte verkar vara särskilt bra på att fånga framtida akademisk framgång. […]
Ekonomistas 
Är det bara jag som råkar ut för att artikeln i fråga är avsnoppad på slutet, när det verkar som någon intressant slutsats ska dras?
Så här lyder sista meningen: “– Även om detta inte är särskilt mycket måste det finnas goda skäl till varför man ”
Varför man.. ja vadå?
Konstigt att han är så säker på vad som skulle hända vid de två extremfall han skissar, dvs att man tog bort betyg eller prov som antagningsinstrument.
Har han verkligen täckning för det i sin forskning eller sitter han och extrapolerar fritt och okritiskt?
Jag tror att det vore bättre att titta lite mer på djupet när det gäller grunder för avhopp. Det är rätt svårt att se kausalsambandet mellan antagningsmetod och avhopp…
Roger: Han ger ett räkneexempel för att förklara storleksordningen. Kontakten med media (dvs allmänheten) kräver att man konkretiserar och exemplifierar, vilket alltid blir en aning krystat (och de flesta forskare skruvar på sig när de tvingas göra det). Alternativet är dock att inga forskningsresultat rapporteras. Vore det bättre?
Du eller någon annan får gärna titta mer på djupet vad gäller grunder för avhopp. Men om det exempelvis är så att de som antas med en antagningsmetod inte har det tålamod och den långsiktighet som krävs för att framgångsrikt bedriva högre studier, så är det väldigt enkelt att se kausalsambandet mellan antagningsmetod och avhopp…
Marcus: Jag är också nyfiken.
Visst, bra med exempel men man kan ju vara måttligt kategorisk…
Nu är det ju fortfarande en stor majoritet av de som antas med HP som fullföljer, så problemet är inte att de som antas med den metoden som regel hoppar av. Jag gissar att det dessutom är numerärt fler av de som hoppar av som antas med betyg (HP är vanligen en mindre urvalsgrupp). Vilken slutsats ska vi dra av det?
Faktum är att en övervägande majoritet av de som antas med HP fullföljer sina studier. Den avgörande skillnaderna mellan grupperna är att de som antagits på HP av olika skäl inte fick bra betyg i gymnasiet.
HP-antaget är ett sätt att utjämna effekterna av olika krav i olika gymnasier vad gäller betygen, samt av att olika individer mognar olika fort. Vi är några stycken relativt framgångsrika personer med akademisk utbildning som tack vara HP-antagning fått en andra chans.
Frågan är om några få procentenheters minskning av andelen avhopp motiverar att kasta bort den typen av andra chans – jag tycker inte det. Om skillnaden nu är 5% (som i det tokigt extrapolerade exempelfallet) så är det alltså ett avhopp per 20 antagna som skulle kunna minskas. Är inte det relativt hanterbart för universitet och högskolor med den nivån på avhopp? Vad kostar dessa studenter?
Det låter på mig som om du blandar ihop problemen med avhopp i allmänhet och problemet med att avhoppen ökar från antagna enligt ett visst kriterium.
Det är inget särskilt problem att 10-20% av studenterna hoppar av en högskoleutbildning. Jag skulle till och med vilja säga att det är ett problem om examinationsfrekvensen är över 90%. Då borde man ha kunnat haft en svårare utbildning där 85% av studenterna lärt sig mer och 15% lärt sig mycket mindre (p.g.a. avhopp). Det är antagligen en total vinst, om man inte kan visa att just exakt precis så mycket som studenterna idag lär sig är precis optimalt, och det förefaller svårt/osannolikt.
Om det däremot är så att avhoppen ökar bara pga att studenterna är sämre är det ju en uppenbar välfärdsförlust.
Sen kan jag hålla med om att extrapoleringen till 100% med allra största säkerhet inte blir korrekt. Undersökningen visade att de sämst antagna med betyg är bättre än de sämst antagna med högskoleprov. Men om färre togs in med högskoleprov och fler med betyg skulle marginalerna förändras, och det verkar osannolikt att alla antagna med betyg alltid är bättre än alla antagna med högskolepoäng.
Man får inte glömma bort att för var och en som tas in med HP så måste någon som annars kommit in med betyg avstå sin högskoleplats. Denna person kanske hade varit mer framgångsrik i sina studier. Dock är det svårt att undersöka andra saker än avhopp vilket mycket riktigt ger en snäv bild. En annan ansats hade kunnat vara att undersöka avkastningen på utbildning för dem som antagits med HP respektive betyg. Vet inte om Björn undersökt detta.
Sedan är det klart att vi alla nog vill att det ska finnas andra vägar in på högskolan än gymnasiebetygen. Frågan är dock vilken omfattning denna antagning ska ha och om det verkligen är vettigt att överhuvudtaget använda högskoleprovet som urvalsinstrument.
I rapporten (http://www.ifau.se/upload/pdf/se/2010/r10-13-Den-svenska-utbildningspolitikens-arbetsmarknadseffekter-vad-sager-forskningen.pdf) skattar vi hur betyg och provresultat samvarierar med sannolikheten att uppnå en kandidatexamen efter fem år på högskolan, för alla personer som slutade gymnasiet 1993–99 och som har uppgift om både gymnasiebetyg och högskoleprov. Analysen tar hänsyn till skillnader i sannolikheten att ta examen med avseende på kön, läsår, lärosäte och program/ämne. Om man bortser från mer indirekta effekter av ändrade urvalsregler – såsom hur de påverkar studieinsatsen på gymnasiet, vem som väljer att skriva högskoleprovet, vilka utbildningsval de sökande gör, etc – kan man med hjälp av skattningarna predicera sannolikheten att uppnå en kandidatexamen för personer med olika betyg och provresultat. Under antagande att 60 procent av alla sökande antas till högskolan, vilket var fallet år 2008, kan man sedan beräkna hur stor andel som förväntas uppnå en kandidatexamen om andelen som antas via prov förändras. Precis som du skriver så extrapolerar vi således de samband som finns mellan olika urvalsinstrument och studieframgång så som de ser ut idag. Detta är förstås extra känsligt ju längre bort från nuvarande regler man kommer. Vi betonar dock att detta tankeexempel bygger på en del starka antaganden.
Marcus: Så här lyder sista meningen: – Även om detta inte är särskilt mycket måste det finnas goda skäl till varför man skulle vilja gå miste om denna effektivitetsvinst, säger Björn Öckert.
Intressant – men är andelen avhopp verkligen en relevant bedömningsgrund för en antagningsmetod? Hur har ni resonerat där?
Du skriver “Man får inte glömma bort att för var och en som tas in med HP så måste någon som annars kommit in med betyg avstå sin högskoleplats.” Så är det väl bara om den totala mängden högskoleplatser är av Gud given.
Jag är tvärtom övertygad om att det finns en politisk vilja att skapa olika vägar till högskolestudier och att man anser att det är viktigt att det finns gott om platser för de som inte peakade på gymnasiet.
Carlos: Det är naturligtvis sant att om alla kan komma in på alla utbildningar så blir diskussionen om antagningssystem onödig.
Varför kan inte varje enskild utbildning sätta sina egna kriterier/kvoter? Utbildningarna får vad jag förstår pengar efter hur många poäng studenterna tar. De har därför starka incitament att välja de studenter som är mest lämpade för utbildningen.
Det skulle säkert ta några år för ett sådant system att sätta sig, men det förefaller högst troligt att kvaliteten på studenterna skulle öka på varje enskilt program.
Och, för att vara tydlig: jag tycker att kriterierna ska vara objektiva ch enkelt mätbara. Intervjuer och liknande individuella bedömningar förefaller bädda för vänskapskorruption/politiska nycker/allmän rättsosäkerhet.
Finns det någon god anledning, annat än “så har vi aldrig gjort förut” till att det inte fungerar så idag?
Micke: Förutsägbarhet, enkelhet och kostnader.
Jonas Vlachos är väl en av de som drivit att högskolorna ska styra sin egen antagning. (reservation för att jag kan minnas helt fel, i så fall ber jag om ursäkt)
Jag har inte sett några mothugg, men de jag kan tänka mig är de ovan nämnda. Ett enkelt och förutsägbart antagningssystem har stora värden, och är det dessutom helt centraliserat som det svenska så kan kostnaderna hållas nere.
Jag är som du inne på friare antagning och att endast kvalitetssäkrade metoder ska få användas. (Vilket lär utesluta intervjuer, vad jag förstått av forskningen kan de bara slå pilkastning om de är så hårt strukturerade att de inte kan kallas annat än muntliga enkäter, och då är de ett jäkligt dyrt sätt att administrera dem på.)
De senaste antagningsreformerna gör dessutom lokalt styrd antagning än mer åtråvärd, eftersom ingen längre kan kalla det rådande systemet enkelt eller förutsägbart.
Anekdot: Jag är lärare, och har gjort antagningsintervjun för Åbo akademis lärarutbildning i Vasa. Den var ordentligt strukturerad, 20 min med tre personer som efter intervjun satte var sin siffra mellan 1 och 5 och totalsumman utgör resultatet, och i stort sett hela kostnaden för antagningsförfarandet hamnade på mig. (Kanske två arbetstimmar för dem, tre dygn plus reskostnader och uppehälle för mig)
Nej, Jonas, jag menar inte att motargumentet är fri antagning, utan att det inte automatiskt “dyker upp” några platser för betygsintagning om HP-kvoten minskar, vilket jag tolkar ditt tidigare inlägg som. I alla fall inte om det finns en politisk vilja (vilket det gör) att ge möjligheter till en andra chans för de som av olika skäl inte visade sin bästa sida under gymnasiet.