Vad betyder det att konsumera för mycket? Man kan förstås se på saken på många sätt men som ekonom kan man tänka sig åtminstone tre sätt. Det första uppenbara är att konsumera över sina tillgångar, att låna och sen inte kunna betala tillbaka. En andra möjlighet är att konsumera utan att betala för sig, i alla fall inte fullt ut. Det tydligaste exemplet på detta är att inte inkludera så kallade externa effekter i priset, att till exempel inte tvingas betala för miljöutsläpp eller annan negativ påverkan på andra. Ett tredje, mer subtilt och kanske lite tragikomiskt sätt på vilket man kan konsumera för mycket är i försöken att uppnå social status. Hur skulle det kunna gå till?
Tänk så här: Du och din granne (som du inte tycker om och inte pratar med) jämför gärna era bilar (eller något annat som betyder mycket för dig och grannen). Att ha en nyare, bättre bil än grannen ger dig en kick, medan situationen att grannen skulle ha en bättre bil än dig är det värsta du kan tänka dig. För att kunna köpa en ny bil måste du jobba mer. Om det inte vore för att du fick en snyggare bil än grannen så skulle du dock inte tycka att det var värt det. Om din situation idag betecknas som ett noll läge (ingen förändring, status quo), så är alltså utfallet att jobba mer men inte ha en bättre bil än grannen ett steg i negativ riktning medan att jobba mer och ha en ballare bil än grannen ett steg i positiv riktning. Sämst är att ha en sämre bil än grannen. Grannen tänker precis som du.
Ditt val står alltså mellan att jobba mer eller inte och utfallet beror på detta men också på vad din granne gör. (Ditt utfall står först i respektive ruta i tabellen nedan). Om din granne väljer att jobba mer så föredrar du att också göra det samma då du annars hamnar i den sämsta av världar, det vill säga att ha en sämre bil än grannen (negativt (-) jämfört med mycket negativt (–)). Om du tror att grannen inte kommer jobba mer så väljer du också att jobba mer då detta ger dig möjligheten uppnå den bästa av världar, det vill säga att ha en bättre bil än grannen (positivt (+) jämfört med noll läget (0)). Du gör alltså bäst i att jobba mer oavsett vad du tror att grannen kommer göra. Grannen tänker precis som du.
|
Din grannes val |
|||
|
Dina val |
Jobba mer |
Inte jobba mer |
|
|
Jobba mer |
(-) ; (-) |
(+) ; (–) |
|
|
Inte jobba mer |
(–) ; (+) |
(0) ; (0) |
|
Vad händer? Jo, där står ni nu med bättre bilar som ni egentligen inte vill ha och jobbar för mycket. Intressant? Kolla då in forskning av till exempel Robert H Frank, Richard Layard eller Bruno S Frey.
Ekonomistas 
Lästips: Kashdan och Klein kritiserar Franks resonemang, och Frank svarar.
Enligt resonemanget har min konsumtion (åtminstone den del som syns) en negativ extern effekt på grannen. Externa effekter mtverkas bäst med skatter. I de flesta länder beskattas både arbete och konsumtion hårt, medan det ofta är subventionerat att inte arbeta. Även om det finns externa effekter av denna typ är alltså frågan om vi inte redan ordnat med en politik som gör att folk internaliserar dessa. Det finns till och med de som hävdar att skatterna på arbete och konsumtion är så höga at de vida överstiger de negativa externa effekerna.
Det känns tryggt att det finns stöd i forskningen för att inte relatera sin egen lycka till grannens. Jag hörde en radiointervu förra året med en finsk fd. bankdirektör som forskat om sambandet mellan rikedom och lycka. Han menade att en inkomstökning gav ökad lycka för individer med låga inkomster, men om man hade en något högre inkosmt ledde en inkomstökning bara till en marginell ökning av lyckan, om den inte gjorde individen rikare än någon annan. I sådana fall ledde den till en mer påtaglig ökning av lyckan.
En variant på Christer Sannes argument att vi “borde” jobba mindre än vad vi väljer att göra. När Keynes förutspådde att vi bara skulle arbeta tre timmar om dagen missade han att arbetet i en välutvecklad ekonomi är bra mycket mer intressant och stimulerande. Och då blir det mer naturligt att vi väljer att jobba ganska mycket. Det är bara att se till sig själv. Hur enkelt är det att locka en ekonom från arbetet? Det är helt enkelt ganska roligt att forska, skriva och utreda. Så även om man skulle kunna ta en golfrunda varje dag så skulle det vara tråkigare i längden.
Antalet människor som har den här typen av stimulerande arbeten är förvånansvärt högt, se SCB:s levnadsnivåundersökningar. Se även Phelps kritik av Keynes: http://www.columbia.edu/~esp2/CorporatismAndKeynes2007May16rev2.pdf
Jonas F: Jag tror inte man ska förväxla Robert Franks prat om höjda skatter på arbete (t ex i form av ökade socialförsäkringsavgfiter) och konsumtion med Christer Sanne, Kenneth Hermele eller andra livsstilskritiker som hävdar att konsumitionen driver oss i fördärvet. Frank utgår från situationen i USA där den amerikanska medelklassens inkomster inte hängt med i “utgiftsracet” inom i synnerhet boendesektorn. Resultatet är att medelklassen belånar sig upp över öronen för att konsumera i takt med de med ännu högre inkomster utan att uppnå högre välbefinnande eftersom deras gelikar gör samma sak.
Hur bryter man detta mönster? Frank föreslår höjda skatter på konsumtion (särskilt lyxkonsumtion) och arbete (särskilt socialförsäkringsavgifter). Detta är dock inte radikalt med svenska ögon sett eftersom dessa skatter idag är mycket låga. Som Jonas V antyder är situationen en annan i Sverige och vår medelklass har sedan lång tid via höga skatter avsagt sig privat konsumtion till förmån för offentlig dito. Huruvida dessa skatter är högre än vad externalitetsargumentet motiverar är en intressant forskningsuppsats.
Daniel W: vad som är lagom styrs väldigt mycket av i vilken situation man befinner sig i. Det är lätt att tycka att amerikanerna konsumerar för mycket eftersom de konsumerar mer än vi. Men när vi om 15 -20 år ligger på deras nuvarande nivå så kommer vi då att tycka att det är helt normalt.
En annan aspekt är vilka andra positiva effekter statusjakten kan ha. Den kanske inte bara leder till fler arbetade timmar utan också till ökad innovation, uppfinningsrikedom, entreprenörskap etc. Dvs grundläggande faktorer bakom tillväxten. Låt de brackiga få ha sina porschar, på vägen dit kommer de antagligen att ha skapat en massa positiva företag och produkter som vi andra dönickar har nytta av. Något som definitivt borde undersökas.
Jag hoppas och tror också som Jonas F. att många trivs med sitt arbete så att detta har ett konsumtionsvärde per se, förhoppningsvis kan denna andel dessutom öka ytterligare i framtiden om kunskapsinnehållet i arbetsuppgifterna ökar. Det talar för ett högt arbetsutbud. Jonas F. har också en intressant poäng i att statusjakten kan ha positiva externa effekter för andra. Men de kan ju även ha negativa om andra individer upplever sig pressade att uppnå samma status vilket kan leda till ett slags spiral att bräcka varandra i enlighet med Jespers nyttobox.
En intressant fråga i sammanhanget tycker jag även är tidsvarierande preferenser. Helt ovetenskapliga och anekdotiska erfarenheter säger mig att äldre människor aldrig tycker sig ha arbetat för lite, utan om något för mycket. En statushöjande porsche i 40-årsåldern kan kännas prima för stunden medan den på äldre dagar känns totalt onödig och alls inte värt den uppoffring av merarbete och mindre tid till vänner och familj som var nödvändig för att ha råd med den. Det kokar ner till frågan hur man ska vikta en individs olika nyttor i olika åldrar. Jag passar på ett försök…
Jonas V har förstås helt rätt i att detta kan ses som en externalitet och att beskattning skulle vara rätt sätt att hantera detta (potentiella) problem är precis vad Richard Layard argumenterar för (http://cep.lse.ac.uk/layard/RL325.pdf). Han gör där också några ungefärliga kalkyler på vilken skattenivå som vore optimal. (Jag har personligen en del idéer om varför detta inte är så lyckat men de ska inte läggas ut här ännu…).
Jonas F: notera att detta inte att ett argument för omfördelning. Det handlar inte om i vilken mån de rika ska få ha sina porschar för att de producerar så mycket positivt i sin strävan dit. Det handlar om att de (i brist på koordinationsmöjligheter) hamnar i en situation som de inte skulle vilja vara i.
Camillo: helt riktigt tidsvarierande preferenser i någon form är ett annat stort område som diskuteras i denna litteratur. Oftast pratas om “habituation” alltså att man snabbt vänjer sig vid sin nya högre konsumtionsnivå.
Jonas F har en bra poäng: Säg att ett land – Sverige? – lyckas lösa problemet med skatter och hamnar i den goda jämvikten i Jespers matris. Ett annat land – USA? – hamnar i den suboptimala jämvikten där folk jobbar för mycket.
20 år senare finns två effekter som komplicerar situationen: USA är sannolikt betydligt rikare, även om man räknar in värdet av fritid. Detta sänker Sveriges välfärd, dels för att den absoluta nivån trots allt fortfarande spelar viss roll, dels för att svenskar nu delvis jämför sig även med amerikaner.
Det finns således många och motverkande mekanismer att beakta för den som vill fördjupa sig i frågan.
En tanke: Är inte livsstilskritiken som Sanne och Hermele framför viktig i sammanhanget. Visst är den relativa konsumtionen/rikedomen viktig för folks välmående men de effekter av mindre arbete i form av mer motion, närvarande föräldrar/bättre barnuppfostran, mer kulturell och intellektuell debatt (här sitter jag och kommenterar bloggar på min fritid), ett starkare civilt samhälle. Att spela amatörteater och umgås med sina barn kostar i princip ingenting. Är inte den positiva effekten av det väldigt mycket större. Anledningen till att vi jobbar 40 h+ ligger väl i större utsträckning i att arbetslivet är anpassat efter detta än för att grannens bil är snyggare än min (även om det också spelar roll). Om du ska gå ner 10 timmar i arbetstid idag så har du dels förlorat respekten på jobbet och dels så måste dina kollegor ta över dina arbetsuppgifter eftersom det inte går att anställa någon på 10 timmar etc. Är det inte detta som måste lösas snarare än att internalisera de negativa externaliteter som arbete och konsumtion ger upphov till.
Att Frank påpekar att boendekostnaderna skenar för medelklassen i USA är ju inte så konstigt. Om jag inte missminner mig skrev Jeremy Rifken i sin bok European Dream att genomsnitts/median-ytan för Europeiska hushåll var ca 100 kvm medan det i USA var över 200 kvm. Det räcker ju att titta på Extreme homemakeover för att inse att de går lite långt. Visst lär det trigga folks relativa lycka när de varje dag ser vanligt folk på tv få 800 kvms kåkar.
hej
har i ca 15 års tid intresserat mig aktivt i ämnet LYCKA…
och jag kan med handen på hjärtat säga att pengar aldrig skapar lycka…
på sin höjd kan man köpa sig mer komfort…
ex: har du inga pengar får du sitta på marken…
har du pengar kan du köpa en stol eller en soffa och sitta i…