Kulturkrockar

2009-05-29 av 17 kommentarer

Under frukosten på den pågående konferensen i Vaxholm förklarade Chicago-ekonomen Derek Neal varför amerikaner aldrig skulle ta

Godtyckets symbol?

Godtyckets symbol?

europeisk fotboll till sina hjärtan. Det beror på domarens makt. I fotboll har domaren enväldig makt att påverka resultatet; en felaktigt (bort)dömd straff i slutminuten och saken är avgjord. Amerikaner som gillar maktdelning kommer däremot aldrig att acceptera en sport så öppen för korruption.

Att fotbollen dras med korruptionsproblem där domarna spelar en viktig roll står väl bortom all tvekan. Frågan är då bara varför fotboll är så populärt i länder med utbredd korruption. Kan det vara så att invånarna i sådana länder helt enkelt gillar denna extra dimension av osäkerhet i spelet. Någon sorts masochistisk tillägnad smak för tillvarons godtycklighet. Kanske är det ingen slump att det svenska fotbollsintresset sköt i höjden under 90-talskrisens okontrollerade härjningar med folks privatekonomi. Så vem vet, om finanskrisens efterverkningar blir tillräckligt allvarliga så finns det kanske en framtid för en amerikansk liga trots allt.

Filed Under: Kuriosa

Alla dessa köer…

2009-05-27 av 22 kommentarer

TantoFör någon vecka sedan försökte jag ställa mig i kö för en kolonilott i koloniföreningarna i Tantolunden, men jag stötte på motstånd från föreningarna. ”Det är ingen idé”, ”Vi kan inte garantera att de som ställer sig på intresselistan någonsin kommer att få en lott” och ”Jag tycker ni ska kontakta en förening utanför tullarna, om jag ska vara ärlig” var påståenden jag möttes av. Det stod dessutom klart att det inte bara skulle krävas flera decenniers köande, utan också gröna fingrar eller speciella färdigheter som föreningen kan ha nytta av. 

Det finns gott om köer i Sverige och det gäller att vara förutseende och försöka räkna ut vilka behov man kan komma ha i framtiden. Även om du inte har behov av en hyresrätt, parkeringsplats, båtplats, tomt eller kolonilott i dagsläget, kan det vara läge att ställa sig (eller sina barn!) i kö redan nu utifall behovet skulle uppstå i framtiden.

Att fördela tillgångar efter kötid är dock problematiskt av många skäl. Det är inte de som har störst nytta av resursen som får den,  resurserna underutnyttjas (hyresrätter som övernattningslägenheter är ett exempel), leder till låg rörlighet, korruption (ordförandens vän har ”sååå gröna fingrar, klart att han ska få en lott!”) och orättvisor baserat på ålder och hur länge man bott på ett ställe. 

Nationalekonomers ryggmärgsreflex är förstås att tillgångarna är felprissatta. Om kommunen tar ut högre arrenden av koloniföreningar kommer köerna att försvinna. De priviligerade innehavarna av kolonilotter i Tantolunden protesterar dock högljutt vid varje sådant försök. (Vissa koloniföreningar har dock infört en annan sorts prismekanism: de tar ut en årlig avgift för att stå i kö.)

Kösystem har dock en sympatisk aspekt. De är i någon mån rättvisa. Alla har en livstid att köa på och alla har därmed ungefär samma möjlighet att få en eftertraktad kolonilott. Pengar, och förmågan att tjäna pengar, har vi dock olika mycket av redan från födseln. 

Finns det då något system som kombinerar kösystemets rättvisa med prismekanismens effektivitet? En möjlighet skulle kunna vara att införa en särskild ”medborgarvaluta” eller någon slags ”köpoäng”. Alla medborgare har ett konto där det på 18-årsdagen trillar samma belopp för alla i denna särskilda valuta. Slantarna på kontot kan sedan användas för att köpa sig vissa tillgångar som anses vara särskilt viktiga att fördela rättvist. Detta skulle kunna handla om hyresrätter och kolonilotter eller vad det nu kan tänkas vara. Tillgångar som bara kan köpas för medborgarvaluta skulle fördelas betydligt effektivare än med kösystem, men samtidigt behålla kösystemets rättviseaspekt eftersom alla har lika mycket slantar. 

Det finns naturligtvis många invändningar mot detta förslag (vilka säkert kommer att påpekas i kommentarstråden), men det förefaller som att de flesta skulle kunna hanteras inom ett sådant system. Därmed inte sagt att systemet är önskvärt att införa, men det skulle i alla fall göra att vi slipper en hel del köer.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Böcker om finanskrisen III: Akerlof och Shiller. Och Shiller, igen.

2009-05-25 av 6 kommentarer

I diskussionen om finanskrisens mer fundamentala orsaker hamnade Paul Krugman i en förklaring baserad på moral hazard; om bara folk hade fått ta ansvar för sina beslut hade det sett annorlunda ut. George Cooper hävdade däremot att marknaderna är fundamentalt instabila då framtiden präglas av genuin osäkerhet. I en nyutkommen bok hamnar George Akerlof och Robert Shiller betydligt närmre Cooper än Krugman. Där Cooper skyller krisen på missanpassade redovisningsregler anser Akerlof och Shiller emellertid att problemet finns i människans djuriska instinkter, i de Animal Spirits som fått ge namn åt deras bok.akerlof

Dessa instinkter kan i princip sammanfattas som sånt som styr vårt  beteende men som inte riktigt är förenligt med vad nationalekonomer brukar kalla rationellt beteende. Förtroende, rättvisekänsla, penningillusion, korrupt beteende och att vårt beslutsfattande i mångt och mycket styrs av en form av mytbildning. Bokens ambitiösa målsättning är att lägga en makroekonomisk grund baserad på den beteendevetenskapliga utveckling som nationalekonomin präglats av det senaste decenniet.

Även om boken är full av intressanta uppslag, forskningsresultat och idéer är den ändå en besvikelse, delvis beroende på ambitionsnivån. Att förklara finansiella bubblor och efterföljande kriser med att förtroendet i ekonomin varierar är inte väsensskilt från påståendet att ”än så går det upp och än så går det ner”. Utan verktyg att föra in våra djuriska instinkter i de makroekonomiska modellerna är det helt enkelt svårt att dra nytta av de beteendeekonomiska insikterna.

[Read more…]

Filed Under: Finans

Finansministern bloggar

2009-05-25 av 3 kommentarer

(En varning: det här inlägget är lite längre och mer tekniskt än vanligt. Paul Krugman hade nog kallat det wonkish.)

Ekonomistas noterar med glädje att finansminister Anders Borg har gett sig in i bloggvärlden. I sitt första inlägg diskuterar han Finanspolitiska rådets rapport. En av finansministerns huvudpoänger rör de så kallade automatiska stabilisatorerna. De automatiska stabilisatorerna är finanspolitikens automatiska reaktioner på konjunkturläget. I en konjunkturnedgång sjunker skatteintäkterna automatiskt och de offentliga utgifterna för arbetslöshetsersättning stiger utan att nya beslut fattas. Det uppstår alltså ett budgetunderskott utan att politikerna fattar beslut om detta, och detta budgetunderskott bidrar automatiskt till att motverka konjunkturnedgången.

autstab De automatiska stabilisatorerna är ett välkommet inslag i stabiliseringspolitiken eftersom de brukar bli vältajmade och tillfälliga, till skillnad från diskretionära stimulanser som ofta kommer för sent och som dessutom är svåra att avveckla när konjunkturen vänder. Därför misstänker jag att det är med viss glädje finansministern konstaterar att de svenska automatiska stabilisatorerna är starka. Diagrammet ovan är det första som visas på finansministers blogg och även det första som visas i Vårpropositionen 2009 (diagram 1.1). Diagrammet visar att de svenska automatiska stabilisatorerna under 2008-2010 uppgår till 14 procent av en årlig BNP.

Jag är inte helt säker på hur Finansdepartementet har räknat fram värdet 14 procent, men gissningsvis har de noterat att vårpropositionen bedömer och prognostiserar BNP-gapet under perioden till -1,8 procent av BNP 2008, -7,2 procent 2009 och -8,7 procent 2010, dvs -17,7 procent totalt under perioden.1 I en OECD-studie skattade Paul van den Noord den s k budgetelasticiteten till 0,79 i Sverige. Budgetelasticiteten är ett mått på de automatiska stabilisatorernas styrka, och anger hur många procent av BNP den offentliga sektorns finansiella sparande minskar om BNP-gapet minskar med en procent av BNP.2 Den automatiska budgetförsvagningen beräknas som budgetelasticiteten multiplicerat med BNP-gapet, 0,79*17,7 procent = 14,0 procent, vilket är samma uppgift som i finansministerns diagram.

Men här är det lätt att låta sig luras. Trots sitt namn kommer de automatiska stabilisatorerna inte nödvändigtvis att automatiskt träda i kraft. Bakom beräkningarna av dessa stabilisatorer finns ett antagande om att inga budgetregler förhindrar budgetunderskott i den offentliga sektorn. Nu har vi ju ett antal sådana budgetregler i Sverige. Särskilt det kommunala balanskravet kan tänkas förhindra denna automatik.

En närmare titt på data ger stöd för den farhågan. I Budgetpropositionen för 2009 var prognosen för den offentliga sektorns finansiella sparande 2,8 procent av BNP 2008, 1,1 procent 2009, och 1,6 procent 2010. I vårpropositionen hade prognosen sänkts till 2,5 procent, -2,7 procent, och -3,8 procent, dvs en total nedrevidering på 9,5 procent av en årlig BNP. Mellan budgetpropositionen och vårpropositionen sänktes Finansdepartementets bedömning av BNP-gapet för treårsperioden 2008-2010 med 14,0 procent av BNP. Med en budgetelasticitet på 0,79 innebär det att den offentliga sektorns finansiella sparande under samma tidsperiod sjönk med 11,0 procent av BNP. De här uträkningarna visar alltså att de automatiska stabilisatorerna har ökat med 11 procent av BNP efter höstens budgetproposition, samtidigt som de totala (automatiska plus diskretionära) stimulanserna har ökat med 9,7 procent av BNP. Med andra ord verkar de automatiska stabilisatorerna ha motverkats av olika diskretionära beslut som har stramat åt politiken.

Man behöver heller inte vara Sherlock Holmes för att se att det främst är i kommunsektorn som de automatiska stabilisatorerna motverkas. Trots att kommunerna står för en stor del av de offentliga skatteintäkterna har prognosen för kommunernas finansiella sparande under 2008-2010 endast sänkts marginellt mellan budgetpropositionen och vårpropositionen (0,2 procent 2008, 0,0 procent 2009 och 0,5 procent 2010). Enligt mina överslagsberäkningar är kommunernas budgetelasticitet 0,13 vilket skulle medföra en automatisk försvagning av kommunernas sparande med totalt 1,5 procent av BNP under 2008-2010.3

Låt mig avslutningsvis poängtera att alla dessa skattningar av BNP-gap och budgetelasticiteter är förknippade med ett flertal tänkbara felkällor, och att de därför bör tas med en ganska stor nypa salt. Egentligen tycker jag att en bättre analys av behovet av ytterligare bidrag till kommunerna utgår från observationen att kommunerna tvingas till åtstramningar under lågkonjunkturen, och att åtstramningarna är en olycklig och onödig konjunkturpolitik, som inte stämmer överens med regeringens ambition från vårpropositionen (s 50): ”Det är därför befogat att temporärt tillåta mindre underskridanden av överskottsmålet så att budgetens automatiska stabilisatorer kan verka fullt ut.”

—————
1) I vårpropositionen anges att man tagit skattningarna från en ny OECD-studie. Jag misstänker att man menar kapitel 3 i denna studie, men de automatiska stimulanserna ser större ut i vårpropositionen än i OECD-studien.
2) I en nyare OECD-studie skattade Nathalie Girouard och Christophe André budgetelasticiteten till 0,55. Detta är också den elasticitet som Finansdepartementet brukar använda i sina beräkningar. Den nyare studien bygger förstås på nyare uppgifter om det svenska skatte- och bidragssystemet, men den främsta anledningen till att elasticiteten skattas till ett lägre värde är att Girouard och André inte räknar den aktiva arbetsmarknadspolitiken till de automatiska stabilisatorerna. Se min egen studie för nyare beräkningar både med och utan aktiv arbetsmarknadspolitik.
3) Detta efter justering för tillskottet av 7 mdr kr från staten under 2010.
Filed Under: Makro

Kvoteringsdebatt i baklås

2009-05-21 av 50 kommentarer

Kvotering i företagens styrelser har diskuterats länge. För den som missat detta gäller frågan inte inkvotering av representanter med specifik kompetens eller branscherfarenhet. Inte heller gäller det inkvotering av unga, äldre eller utlandsfödda. Nej, diskussionen i Sverige har gällt inkvotering av gruppen kvinnor. (Den ”mångfald” Veckans Affärer ofta använder som slagord är alltså ganska snävt definierad.)

newyorker

(fr. New Yorker, 21/11 2005)

Nytt för i år är att argumenten för kvotering skiftat form något. Tidigare var argument om kvinnoandelens positiva effekter på företagens lönsamhet vanliga. Men då forskningen inte ger stöd för sådana argument hörs de alltmer sällan (se forskningsöversikt här, och om senare forskning här och här).

När empirin saknas tar känslorna över. Istället för att uppdatera sin ståndpunkt utifrån forskningen (eller snarare brist på forskning) har kvoteringsförespråkarna ändrat målvariabel: det är inte längre högre effektivitet och lönsamhet som är målet med kvotering – en uppfylld kvot är i sig målet. Detta stod klart när Claes Borgström nyligen utropade ”Kvotering fungerar – se bara på Norge”. Där syftade han på hur den tvingande lagen i Norge om minst 40% kvinnor i börsbolagsstyrelser hade lett till att kvinnoandelen idag är… 40%. Med tanke på att de bolag som inte uppfyller lagen riskerar tvångsupplösning är detta utfall knappast överraskande (bara ett halvår före lagen hade nästan 200 av de 500 berörda bolagen ännu inte en enda styrelsekvinna – sex månader senare uppfyllde samtliga kvotkravet).

Det saknas i dagsläget fullständig empirisk utvärdering av effekterna av den norska kvoteringslagen. Att kvoterna uppfyllts är inte detsamma som att lagen haft positiva ekonomiska effekter. Därmed inte sagt att sådana effekter inte finns, det är bara det att vi saknar trovärdig empiri som visar att så skulle vara fallet.

Att på grund av fördomar eller gruppegoism stänga ute kvinnor eller andra grupper från styrelserummen vore inte bara en orättvisa utan också ett underutnyttjande av knappa mänskliga resurser. Enligt min mening är det därför jämställdhet i näringslivet är eftersträvansvärt. Kvotering till styrelser berör dock även de privata ägarnas rätt att styra över sina egna företag. I en läsvärd artikel dissikerar nationalekonomen Ann-Marie Pålsson flera av argumenten mot kvotering, men landar ändå i ett avståndstagande utifrån risken för politisk klåfingrighet.

På samma linje uttryckte sig jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i oktober 2008 då hon motsatte sig oppositionens kvoteringskrav: ”Kvotering är helt fel väg”. Något överraskande var det därför när hon häromdagen sa följande i media:

Jag tänker inte vara tjurskallig och säga att kvotering för evigt är uteslutet. Inget är för alltid uteslutet. Jag förstår verkligen frustrationen som många kvinnor i näringslivet känner. Jag känner samma frustration själv.

Det vore synd om den angelägna debatten om jämställdhet i näringslivet gick i baklås på grund av låsta positioner i kvoteringsfrågan. Mer evidensbaserad kunskap krävs innan vi på allvar kan diskutera huruvida staten ska ges rätt att bestämma över de privata företagens ägarutövning.

Länkar: DN1, DN2, DN3, DN4, SydSv, E24, VA
Filed Under: Arbetsmarknad Tagged With: , , , ,

Framtiden tillhör ekonomistas (och andra tomtar)

2009-05-20 av 12 kommentarer

Spanaren Göran EverdahlI senaste avsnittet av det utmärkta radioprogrammet Spanarna gjorde Göran Everdahl (min personliga favorit tillsammans med Jessika Gedin) en betraktelse över samhällets kontroversknarkande. Idén fångas fint av konstaterandet att det värsta som kan hända i t ex tv-programmet Debatt är att någon skulle komma med ett nyanserat uttalande. Speciellt programledaren blir upprörd och man kan i det närmaste se tanken: ”Förstör inte mitt tv-program med dina jävla nyanser!”

På nätet tar sig kontroversknarkandet ibland en speciell form som resulterat i att många tycker att t ex bloggande inte är seriöst. Om någon försöker skriva ett initierat inlägg så dyker det genast upp en drös kommentarer av typen ”Du suger”, ”Håll käft” (något som ekonomistas.se dock varit relativt förskonat från). Statsvetaren Bo Rothstein skrev i höstas ett debattinlägg där han liknade bloggosfären vid en kloakbrunn och andra har också ifrågasatt möjligheterna för vettiga diskussioner på nätet. (Se också Godwins lag).

Ett av Everdahls belägg för hans span var fenomenet ”trolling”, dvs att någon går in i en seriös diskussion och skriver elakt och sårande om det som framförts. Allt för att skapa konflikter. Ett troll är helt enkelt någon som bara myser av att förstöra när andra försöker komma fram till något, inte sällan med smarta inlägg av typen ”Dra åt helvete jävla kommunist/anarkoliberal/kapitalistsvin/trädkramare”. Allt detta gör förstås att man inte kan annat än bli lite nedstämd då man själv försöker verka i branschen att föra fram balanserade åsikter.

Tack och lov avslutas Everdahls spaning med en positiv framtidsvision. I framtiden kommer man att se allt fler hårda uttalanden av typen ”har ni egentligen inte båda lite rätt”. Å ena sidan, å andra sidan får en pånyttfödelse. Trollen på nätet kommer att överrumplas av tomtarna, alltså dem som försöker framföra mer nyanserade åsikter. Spaningen avslutas med uppmaningen ”Bli en internet-tomte inte ett troll! Glöm trolling, framtiden tillhör tomting!”

…och den ljusnande framtid är vår.

Filed Under: Kuriosa

Finsk bloggpremiär

2009-05-19 av 2 kommentarer

Idag lanserar fem nationalekonomer vid HECER i Helsingfors (Helsinki Center of Economic Research) en blogg som bland annat hämtat inspiration från Ekonomistas. Bloggen heter Akateeminen Talousblogi (ung. ”akademiska ekonomibloggen” eller mer ordagrant ”akademiska hushållsbloggen”). Bloggen är tyvärr finskspråkig, men Google Translate bjuder på en svensk, och ofta oavsiktligt rolig, översättning. Vi på Ekonomistas önskar förstås våra kollegor i Helsingfors lycka till!

Filed Under: Kuriosa

Skolor som verkligen påverkar

2009-05-19 av 19 kommentarer

Med en fot inne i den empiriska skolforskningen är det lätt att bli blasé. Nog går det att hitta belägg för att lärarkvalitet, klasstorlek och stökiga klasskamrater påverkar skolresultaten, men i allmänhet är effekterna förtvivlat små. Det enda som verkligen verkar spela roll är föräldrarnas utbildningsbakgrund, elevens kön och om eleven är nyinvandrad. Men så kommer Roland Fryer med en studie som ställer allt på ända; skolor som gör rätt saker kan mer än utradera skillnaden mellan svarta och vita elever i New York. Fryer själv beskriver detta som skolforskningens motsvarighet till att lösa cancerns gåta.

Resultatet kommer från en utvärdering av ett ambitiöst projekt att utveckla utsatta områden i Harlem. En central del av Harlem Children’s Zone (HCZ) är att erbjuda bra utbildning vid Promise Academy. Eftersom dessa skolor är mycket populära fördelas platserna med lottning och Fryer har följt och jämfört vinnarna och förlorarna i lottdragningen. Resultatet visas bäst i en figur.

promize_acad

Utförliga test gör det troligt att det är just Promise Academy’s överlägsna skolor och inte HCZs övriga insatser som ligger bakom resultatförbättringarna. Vad gör de då på Promise Academy? Följande ger en fingervisning:

  • Eleverna har långa skoldagar och korta lov. De som ligger efter i undervisingen har ungefär dubbelt så många timmar i skolan som elever på andra skolor. Även de som är i fas går ca 50 procent mer än andra elever i Harlem.
  • Skolan erbjuder hjälp efter skolan och extra lördagsklasser för dem som ligger efter.
  • Skolorna satsar hårt på att hitta och behålla de bästa lärarna och drar sig inte för att säga upp dem som inte håller måttet. Lärarna utvärderas och belönas på basis av hur elevernas resultat på standardiserade prov förbättras.
  • Lärarna har mycket stöd med administrativa uppgifter för att de helt ska kunna fokusera på undervisningen.
  • Eleverna erbjuds gratis skolhälsovård och deras hälsa kollas regelbundet. Skolmaten är naringsriktig och olika typer av familjestöd erbjuds.
  • Eleverna belönas med både pengar och resor när de presterar bra. Kunskapsutvecklingen mäts med regelbundna prov.
  • Ett kunskapsfokus präglar allt skolan gör. Eleverna har höga förväntningar på sig och hårt eget arbete betonas.

Tyvärr är det inte metodologiskt möjligt att svara på vad i allt detta som egentligen spelar roll, vilket gör det svårt för andra skolor att göra sig enkla lärdomar. Även om alla elever, svaga som starka, verkar gynnas ungefär lika mycket av att gå på Promise Academy är det dessutom tveksamt att samma program skulle vara lika framgångsrikt i en mindre socialt utsatt miljö. Värdet av långa skoldagar kan ju bero på om det är knarklangare eller ungdomar på väg till schackklubben som rör sig utanför skolan.

Ur ett svenskt perspektiv skulle Promise Academy innebära en veritabel slakt av heliga kor, även om programmet påminner om det som fått Haninges skolor att lyfta. Dessutom är det uppbart att åtgärderna inte är gratis. Trots detta är studien hoppfull eftersom den visar att skolor verkligen kan påverka. Det är därför dags för skolforskningen att höja ambitionsnivån. Personligen tror jag att vad lärarna egentligen gör med sin tid är en viktig, men underforskad fråga (att svenska lärare gör mycket annat än undervisa är uppenbart). Så det är väl bara att börja samla data.

Filed Under: Utbildning och forskning

Vetenskapliga dygder VI: Metodologisk individualism

2009-05-17 av 22 kommentarer

Inom nationalekonomi råder viss förvirring kring huruvida vi är ute efter goda förklaringar eller precisa prediktioner/förutsägelser.  Å ena sidan skulle nog de flesta nationalekonomer skriva under på att de är metodologiska individualister, det vill säga att samhälleliga fenomen skall förklaras utifrån inviduellt beteende. Å andra sidan är en vanlig uppfattning bland nationalekonomer att teoriers förmåga att göra korrekta förutsägelser är det viktiga (detta kallas ibland för ”as if”-approach). 

En förklaring handlar om att på något sätt visa den kausala mekanismen bakom ett visst fenomen. Metodologiska individualister skall därför kunna visa hur ett fenomen kan härledas från individers faktiska beteende. Detta kan dock vara direkt motstridigt mot förutsägelseidealet. En teori kan ha god prediktionsförmåga, men dåligt förklaringsvärde och vice versa. 

Dessa två motstridiga vetenskapliga ideal har ställts på sin spets i och med genombrottet för beteendeekonomi. Beteendeekonomer pekar på vikten av realistiska antaganden medan en del kritiker på att det bara är korrekta prediktioner vi är ute efter. Riktigt galet blir det då när beteendeekonomer gör avsteg från metodologisk individualism. Detta är dock precis vad Matthew Rabin, en av de främsta beteendeekonomerna, gör i en artikel i Econometrica från 2005. 

Artikeln presenterar ett jämviktsbegrepp, kallat fördömd jämvikt (”cursed equilibrium”) som ger mer realistiska prediktioner i spel med inkomplett information än mer tradtionella jämviktsbegrepp. Artikeln bygger på observationen att människor ofta inte tar hänsyn till hur andras handlande beror på vilken information de har tillgång till. Det här kan låta abstrakt, men blir betydligt lättare att förstå om man tänker på kalkonrullen Reine och Mimmi i fjällen (se mitt tidigare inlägg om detta). 

Att beskriva en jämvikt är dock inte detsamma som att förklara något. Det krävs också en teori för varför vi kan förvänta oss att människor spelar en jämvikt. Den vanligaste teorin är inlärning, att vi hamnar i jämvikt genom upprepade försök och misstag. Fördömda jämvikter har kritiserats just på denna punkt — det finns ingen rimlig inlärningsmodell som kan leda till dem. Rabin och hans medförfattare är dock medvetna om kritiken och går till försvar:

All said, however, our primary motivation for defining cursed equilibrium is not based on learning or any other foundational justification, but rather on its pragmatic advantages as a powerful empirical tool to parsimoniously explain data in a variety of contexts. (s. 1633, min kursivering)

Rabin använder ordet ”explain”, trots ”predict” hade varit mer på sin plats. Men kan man inte hävda att mer realistiska antaganden krävs för att ge bättre prediktioner? Detta är förstås förhoppningen med beteendeekonomi, men minst lika viktigt är att ge mer övertygande och bättre underbyggda förklaringar. Rabin själv verkar också hålla med om detta. I en essä som bygger på ett bejublat (?) framträdande vid mötet för europeiska nationalekonomer år 2001 skriver han att det är ”plainly and patently bad social science to say we do not care how realistic our assumptions are (s. 672).” 

Till Rabins försvar skall bör också sägas att många andra jämviktsbegrepp i nationalekonomi lider av liknande brist på inlärningsgrund som fördömda jämvikter (till exempel delspelsperfekta jämvikter). Spelteoretiker är väl medvetna om detta, men däremot finns det många nationalekonomer som ännu inte tagit detta på allvar (ett undantag är den framstående makroekonomen Thomas Sargent). 

Nationalekonomer är vanligtvis väldigt dåliga metodologer. Jag tror detta till stor del beror på att vetenskapsteori och metodologi inte brukar ingå i nationalekonomiska utbildningar. Jag är inget undantag utan betraktar mig som en glad amatörmetodolog — se mina tidigare inlägg om andra vetenskapliga dygder (jämvikt, formalisering, kvantitativ empiri, falsifierbarhet, opolitisk forskning). Se även Niclas Berggrens inlägg om Milton Friedmans metodologiska position, och framförallt den efterföljande diskussionen mellan Peter Santesson-Wilson och Niclas Berggren.

Filed Under: Beteendeekonomi, Metod

På väg mot nya bubblor?

2009-05-16 av 19 kommentarer

Idag (16/5-09) skriver min kollega Roger Svensson på SvD Brännpunkt tänkvärt om farorna med Riksbankens räntepolitik. Trots en uppseglande realekonomisk kris med dramtiska produktionsfall och ökande arbetslöshet stiger priserna på bostäder och värdepapper. Risken för nya bubblor är uppenbar, och när de brister i samband med att folk förlorar jobben kan det gå riktigt illa.

Roger hävdar att Riksbankens lågräntepolitik är ”ett gigantiskt experiment” eftersom varken Riksbanken, Fed eller ECB tidigare haft så här låga räntor och rimligen inte kan veta konskevenserna. Förra gången vi hade för låga räntor var i början av 2000-talet, och då lades en del av grunden för finanskrisen. Vad kommer att hända härnäst?

Kritiken som riktas mot Riksbanken är allvarlig, och jag hoppas bankens direktion går ut och kommenterar den snarast.

Filed Under: Makro Tagged With: , ,
Nästa sida»