Nationalekonomer vurmar för matematiskt uttryckta teorier och är skeptiska till teorier som inte är formaliserade. När man bläddrar i den mest ansedda nationalekonomiska tidskriften, American Economic Review, är det svårt att hitta artiklar som inte innehåller något litet matematisk uttryck. Kritiker av nationalekonomi tar ofta upp just detta. Inom den “post-autistiska nationalekonomirörelsen” är det till exempel vanligt att hävda att nationalekonomer är mer fokuserade på matematik än samhället (deras hemsida är en bra källa för all upptänklig kritik av nationalekonomi).
Det är lite svårt att förstå varför lite matematik skulle kunna göra så stor skada. Årets ekonomipristagare i nationalekonomi, Paul Krugman, tycker jag dock sätter huvudet på spiken när han reflekterar kring sin nu nobelprisbelönade forskning om skalfördelar och handel:
I suddenly realized the remarkable extent to which the methodology of economics creates blind spots. We just don’t see what we can’t formalize. And the biggest blind spot of all has involved increasing returns. So there, right at hand, was my mission: to look at things from a slightly different angle, and in so doing to reveal the obvious, things that had been right under our noses all the time.
Sådant som är svårt att uttrycka matematiskt kommer nationalekonomer helt enkelt att missa. Ett område där jag tycker detta märks tydligt är det som brukar kallas samhällsteori (social theory). Samhällsteori handlar om att förstå samhället ur ett bredare historiskt och socialt sammanhang och ofta handlar det om hur kulturer, idéer och trosföreställningar utvecklas och förändras över tid. Detta är frågor som är svåra att formalisera, vilket märks tydligt i Studentlitteraturs lärobok “Klassisk och modern samhällsteori“. Av de drygt 700 sidorna ägnas 20 sidor åt “rational choice” (vilket väl inbegriper nästan all modern nationalekonomi).
Många nationalekonomer skulle nog avfärda detta med att forskare som Michel Foucault och Jürgen Habermas sysslar med “flumforskning”. Likväl har detta “flum” en väldig genomslagskraft bland både samhällsvetare och allmänheten. Förmodligen har betydligt fler har läst Foucault eller Bourdieu än Krugmans läroböcker. Foucaults mest citerade verk har över 7000 Google Scholar-citeringar, medan Krugmans mest citerade verk har 4500. Det kanske ändå finns något som vi missar genom att bara fokusera på matematiskt formulerade teorier?
(Intressant nog nämns Foucault bara en enda gång i alla artiklar som publicerats i American Economic Review, men då refererades till fysikern Foucault. Pierre Bourdieu får dock två omnämnanden, år 1976 respektive 2004.)
Liksom de andra nationalekonomiska dygderna jag avhandlat tidigare (kvantitativ empiri, falsifierbarhet och frånvaro av ideologi) så tycker jag i grunden att formalisering är en ganska sund vetenskaplig dygd. Däremot tror jag det finns en fara i att alltför hårt hålla fast vid dessa dygder.
Fördelarna med att använda ett matematiskt språk är många, men i stället för att gå in på dessa låter jag Krugman få sista ordet:
I am a strong believer in the importance of models, which are to our minds what spear-throwers were to stone age arms: they greatly extend the power and range of our insight.
Lästips: Citaten ovan kommer från följande text (tipstack till Patrik!). Om du har tillgång till British Journal of Sociology rekommenderar jag två nationalekonomers attack på Manuel Castells och hans svar.
Ekonomistas 
Notera vad Robert Frank säger i sin bok The Economic Naturalist. Han ställer frågan “why is there so much mathematical formalism in economics?”. Svaret är: “As more and more economists increase their level of formalization in their work, the threshold for signalling intellectual prowess gradually rises. The resulting arms race may lead to excessive formalism. The level of mathematical formalism in economics may thus be too high for the same reason that people tend to raise their voices at cocktail parties.”
Medan svårigheterna att analysera vissa frågor formellt är uppenbara skulle jag vilja framhålla att många frågor är omöjliga att analysera informellt. Se tex Kurgmans text om teorin om komparativa fördelar.
välskrivet och intressant inlägg (som vanligt) från R Ö 🙂 Själv jäklas jag allt som oftast med ekonomer med anledning av deras matematiska formalism (fast egentligen är jag nog lite avundsjuk), ekonom-historiker som jag är. Vill man läsa några som verkligen jäklas med ekonomformalismen, så är det ju D McCloskey och S Zliliak: http://faculty.roosevelt.edu/Ziliak/doc/Front%20Matter%20(Preface,%20Contents,%20etc).pdf.
Fast för egen del ställer jag mig undrande inför det faktum att man så sällan låter olika metoder komplettera och befrukta varandra (inom ett projekt t.ex.). Jag skulle vilja se mer av projekt där man belyser ett problem från olika samhällsvetenskapliga håll – med dess respektive metoder. Det vore renässans, det!
Lars: Fascinerande att Frank lyckas få in vikten av relativa jämförelser på precis alla områden… Utvecklingen mot mer formalisering ter sig dock inte oundviklig (som hans argument antyder). Jag har en känsla av att nationalekonomin “peakade” vad gäller formalisering någon gång kring 1980.
Jonas: Intressant text av Krugman som du länkade till! Däremot håller jag inte med dig om att det är “uppenbart” att vissa frågor är svåra att analysera formellt. Under min långa utbildning i nationalekonomi är det inte någon lärare som en enda gång tagit upp att formalisering gör oss blinda för vissa fenomen. Jag har visserligen fortfarande svårt att se exakt vad det är vi missar och varför, men efter att ha läst en del sociologer så är jag i alla fall blivit övertygad om att det faktiskt finns en del som vi inte riktiga greppar med vår matematiska verktygslåda (även om jag inte helt kan sätta fingret på vad ännu).
Malin: Jag håller helt med dig — vi alla borde inse att olika metodologiska angreppssätt kompletterar varandra. I praktiken verkar dock detta inte funka, utan forskare blir övertygade om sin egen metod. Det blir kvalare mot kvantare, formella mot icke-formella teorier, historiker mot icke-historiker etc.
Det är väl inget egentligt problem så länge man inte väljer att dra gränsen mellan olika vetenskaper baserade på vilka metoder de använder som man gör i samhällsvetenskapen.
För skillnaden mellan sociologi och nationalekonomi kan ju helt ärligt inte längre sägas handla om vilka frågor man studerar nu längre, när det finns ekonomisk sociologi som studerar ekonomiska frågor och nationalekonomi som studerar äktenskap, brott, utbildning och massor av andra frågor som inte direkt har att göra med marknaders funktionssätt.
Nu blir gränsdragningen mellan discipliner mest ett sätt att slippa interagera med personer som använder konstiga metoder man inte förstår. Vad som skulle behöva är mer tvärvetenskap i samhällsvetenskapen vilket inte alls behöver ta sig uttryck i något flummigt och mysigt synsätt att “alla metodologiska angreppssätt kompletterar varandra”. Tvärtom, en hård debatt där man verkligen försöker visa på felen i den andra sidans metodlogi är nog fruktsamt att börja med.
Även om jag tror nek vinner mycket (framförallt i utbildningen och vilka studenter man attraherar) på formaliseringen, så irriterar jag mig på att många nationalekonomer ser “matematisk modell”=teoretisk forskning. Många matematiska modeller man ser i nek-tidskrifter är inte teori, och många teorier skrivs inte i matematiska modeller. Den distinktionen är viktig, d v s att matetamisk modell är vare sig necessary eller sufficient för att vara teori, vilket jag tycker många nekare de facto verkar tro och tycka.
I came to the position that mathematical analysis is not one of many ways of doing economic theory: It is the only way. Economic theory is mathematical analysis. Everything else is just pictures and talk. R. E. Lucas, Jr. (2001) 😉
“(1) Use mathematics as shorthand language, rather than as an engine of inquiry.
(2) Keep to them till you have done.
(3) Translate into English.
(4) Then illustrate by examples that are important in real life
(5) Burn the mathematics.
(6) If you can’t succeed in 4, burn 3. This I do often.”
Alfred Marshall
Mycket intressant diskussion! Ett utmärkt lästips är den populärvetenskapliga boken av David Warsh, Kunskap och nationers välstånd, som finns översatt till svenska på SNS förlag och recenceras här: http://www.ne.su.se/ed/pdf/36-3-lps.pdf
Bokens huvudtema är framväxten av den endogena tillväxtteorin, och särskilt Paul Romers (nästa Paul att får priset?) bidrag, men det är samtidigt något av en målande reseskildring över framväxten av central ekonomisk teori i allmänhet. Centralt i denna skildring är matematikens och formaliseringens roll, och bl a hänvisas just till vad Krugman skrivit i frågan. En intressant parallell är kartritningskonstens utveckling. När denna blev mer vetenskaplig blev kartorna betydligt mer exakta, men samtidigt betydligt mindre detaljerade; Afrikas inland blev t ex en stor vit fläck. Det man inte kunde beskriva vetenskapligt föredrog man alltså att inte beskriva alls (ni ser naturligtvis själva parallellen till ekonomisk teori och formalisering).
Jag har f ö själv kort på svenska diskuterat formaliseringens roll inom nationalekonomin, och den nationalekonomiska kulturen, här: http://www.ne.su.se/ed/pdf/35-2-ojs.pdf
Johan Richter skrev “vilket inte alls behöver ta sig uttryck i något flummigt och mysigt synsätt att “alla metodologiska angreppssätt kompletterar varandra”. Tvärtom, en hård debatt där man verkligen försöker visa på felen i den andra sidans metodlogi är nog fruktsamt att börja med.”
Jag menade inte alls att man inte kan konfrontera olika samhällsvetenskapliga metoder med varandra och diskutera dess relevans eller funktion. Om det nu var så att någon trodde att det var så jag menade. Det jag säger är att jag tror det är en förlust att en forskningsfråga inte belyses ur olika perspektiv och med olika metoder inom t.ex. större forskningsprojekt. Där nationalekonomins teorier famlar i blindo kan ett annat metodologiskt angreppssätt komplettera bilden – utan att resultaten förlorar skärpa och stringens.
tyvärr blir det oftare som Östling skrivet den ena inriktingen och metoden ställs mot den andra. ofta, som jag ser det helt i onödan.
Alltså jag tror också att olika angreppsätt kompletterar varandra. Det jag ville föra fram, med mitt onödigt raljanta sätt, är att jag tror vi lär oss bäst vilka begränsningar de olika metoderna har genom en debatt mellan deras företrädare, snarare än en samverkan mellan företrädare för olika metoder, som tvärvetenskap ofta handlar om.
Tyvärr var det ett tag sedan den ekonomiska metodologin tog denna intressanta fråga på riktigt allvar även om det finns en del att hämta i kommande Handbook of the Philosophy of Economics, http://www.johnwoods.ca/HPS/#Economics . Dock vill jag uppmärksamma den debatt som fördes i Economic Journal 1998, http://www3.interscience.wiley.com/journal/119105045/issue , där f ö Krugman deltog även om jag ser de andra artiklarna som mer intressanta.
Kul att läsa så mycket kloka synpunkter, kul citat och bra litteraturtips! Mitt ursprungliga inlägg framstår nu som närmast trivialt — det är självklart att formalsering medför blinda fläckar. Frågan är dock vad vi kan göra åt saken. Johans lösning att dela in samhällsvetenskaperna efter metod och inte ämne finner jag inte särskilt tillfredsställande — som forskare vill jag ägna mig åt att ta reda på hur världen faktiskt fungerar, inte nödvändigtvis hur den ter sig utifrån formaliserbara modeller. Ett vettigt första steg är i alla fall en obligatorisk doktorandkurs i metodologi för nationalekonomer, även om jag tror sunt förnuft och lite mer ödmjukhet räcker långt. Olofs sedelärande historia om nationalekonomen Nils och statsvetaren Sture är nyttig sagoläsning för alla nationalekonomer (http://www.ne.su.se/ed/pdf/35-2-ojs.pdf).
“Johans lösning att dela in samhällsvetenskaperna efter metod och inte ämne finner jag inte särskilt tillfredsställande”
Det var val inte vad jag sa. Som jag papekade ar det i praktiken sa dt ser ut idag vilket jag tycker ar helt fel.
Johan, ledsen, men jag tror att jag missade en negation i ditt påstående ovan. 😉