Nobelfestligheterna är över för i år och ännu en gång har ekonomipriset kritiserats (och det fick sig dessutom några svårbegripliga kängor i en text Karin Bojs här). Denna gång handlade mycket om det, i vissas ögon, hårresande i att priset delades av personer som har olika syn på hur finansmarknader fungerar. Framförallt handlar kritiken om relationen mellan pristagarna Eugene Fama, fortsatt försvarare av den effektiva marknadshypotesen, och Robert Shiller, som menar att vi bäst kan förklara varför tillgångspriser kan avvika från sina fundamentala värden genom att inkludera psykologiska mekanismer. Och det är sant, dessa två personer inte är överens om hur en allomfattande teori av tillgångspriser ska se ut, men det är inte heller deras uppfattningar i denna fråga som givit dem priset. De har främst fått det för olika empiriska resultat och att mot denna bakgrund dra slutsatsen att de inte skulle kunna dela på ekonomipriset är befängt.
Som framgår av motiveringen till priset så får Fama det främst för sina empiriska resultat om omöjligheten i att förutse tillgångsprisers rörelse på kort sikt, medan Shiller visat att det kan finnas förutsägbarhet på lång sikt, och Lars Peter Hansen för sina bidrag till utveckling av ekonometriska metoder för att analysera tillgångsprisdata (och därmed testa olika förklaringsmodeller). Dessa bidrag har drivit forskningen framåt och i någon utsträckning kan man säga att just tydliggörandet av motstridiga resultat bidragit till att vår förståelse blivit bättre. (En utmärkt svensk översikt av pristagarnas bidrag finns här).
I en intervju under Nobelfestligheterna drog Katrine Kielos till med liknelsen att det var som att ge priset i fysik till en person som kommit fram till att jorden är platt och en person som visat att jorden är rund. Det var ju fyndigt sagt. Samtidigt är det en hållning som på ett arrogant sätt misstänkliggör forskning genom att göra efterkloka och missvisande liknelser. Vad jag förstår så finns det fortfarande resultat även i fysik som inte är helt kompatibla med varandra men att ha detta som principiell invändning mot att de skulle kunna vara viktiga resultat som för vår förståelse framåt vore förstås felaktigt.
För ett drygt år sedan skrev jag ett inlägg under rubriken ”Vem har mest rätt i frågan?” vs. ”Vad vet vi om frågan?”. Det handlade bland annat om en debatt som fördes mellan Daron Acemoglu och Andrei Shleifer på ett så kallat Nobelsymposium här i Stockholm hösten 2012. Jag beklagade att två av världens kunnigaste personer inom ett område inte där tycktes kunna diskutera med utgångspunkt i hur vi ska gå framåt utan var helt fokuserade på att hävda sina teoriers och resultats överlägsenhet. En spekulativ förklaring som framfördes var att de som potentiella ekonomipriskandidater kanske kände sig tvingade att förfäkta sina egna idéer. Årets ekonomipris visar att kommittén är fullt kapabel att bedöma vad som är viktiga forskningsbidrag och belöna även personer som inte är överens om hur ämnet ska utvecklas.
Ps. Det är inte första gången priset delas av personer med olika syn på ämnet. I jämförelse med 1974 års pristagare Gunnar Myrdal och Friedrich von Hayek framstår årets pristagare som i princip överens.
Ekonomistas 
Ekonomi är en beteendevetenskap.
Ekonomi är en beteendevetenskap.
Ja, och Gud förbjude att man delar ut priser i beteendevetenskap. Vad kommer härnäst? Att någon stolle föreslår priser i litteratur? Eller rent av fred?
Referensen till Katrine Kielos får mig att tänka på en situation som uppstod då tre broingenjörer hade åsikter om en åldrande bro: En ansåg att den kunde rasa vilken dag som helst och borde stängas för trafik, den andre att det fanns tid att planera för ett brobyte i ordnade former medan en tredje expert ansåg att bron säkert skulle stå kvar i ytterligare 10 år. Ingen skulle vilja föreslå att en nationalekonom tog över ansvaret för att bygga och renovera broar med hänsyn till att de med formella kunskaper inte kunde komma överens.
De flesta ingenjörer har inte rätt i sina analyser. De har bara tillräckligt rätt för att våga uttala sig. När en expert utifrån kommer in så visar detta sig allt som oftast med allt för snävs antagande och inallsvinklar. Däremot tillräckligt bra för att lösa problemet, men inte för att bli publicerad foskning.
Det var väl inga “svårbegripliga kängor” som Karin Bojs delade ut. Hon påpekade helt enkelt att Riksbankens ekonomipris åker snålskjuts på de riktiga nobelpriserna.
Håller med. Däremot förstår jag inte riktigt vad hon menade med detta: “Varför lägger Kungliga Vetenskapsakademien en tredjedel av sitt Nobelkrut på ett ekonomipris, som Alfred Nobel över huvud taget inte har nämnt i sitt testamente?”
Vad menas? Det var förvisso fyndigt att lyckas blanda in “Nobelkrut”, men jag vet inte vad denna tredjedel handlar om eller kommer ifrån.
Google is your friend, förstås…
KVA har tre olika kommittéer, en vardera för fysikpriset, kemipriset och ekonomipriset. Insinuationen är att KVA har lagt all sin samlade kraft på att dela ut två olika priser, men när de nu ska dela ut tre priser klarar de inte av att göra ett lika bra jobb som tidigare. Jag kan förmoda att överlappningen av personer i de olika kommittéerna är noll, och att kemipriset därför inte på något sätt blir lidande av tiden som läggs på ekonomipriset. Ovanligt tramsigt argumenterat av en person som borde hålla sig för god för sådana argument
Inte för att jag vill vara petimeter, men fysikpriset kan mycket väl komma att gå till forskare som kommit fram till att inte bara jorden – utan hela världen – är platt.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18023501.ab
Att teorier som bevisligen är felaktiga skulle vara mindre vetenskapliga än andra är tyvärr en vanlig villfarelse hos nästan-intellektuella. Det är dessbättre mycket ovanligt att sådan kritik kommer från professionella akademiker.
Skulle nobelprisen ges ut postumt torde Ptolemaios och Lamarck vara givna kandidater inom fysik och kemi, liksom Marx i ekonomi, trots att de haft “fel” i vissa specifika meningar.
Sedan kan jag inte låta bli att reflektera över att de som raljerar över pristagarnas eventuella olikheter är samma personer som annars brukar kritisera ämnets brist på pluralism. Undrar varför det är så?
Att priser som gäller verksamhet inom nationalekonomi ges till verksamma som har olika eller till och med motstidiga uppfattningar är inget att förvånas över. Det avgörande är i stället – såvitt jag förstår saken – att både de resultat som deras verksamhet har lett fram till och deras uttalade uppfattningar ryms inom vad som kallas mainstream ekonomi. Sådan ekonomisk verksamhet och sådana uppfattningar som inte lyckades förebygga eller ens förutspå finanskraschen 2008.
Det vore betydligt mera uppseendeväckande i fall något av priserna delats till någon av de nationalekonomer som genom sin verksamhet kunde förutsäga kraschen. Och ännu mycket mera om dessa tillhört någon av de heterodoxa ekonomiska riktningar som inte bara förutspådde kraschen utan dessutom offentligt uttryckte uppfattningar som hade kunnat göra skillnad – i fall de fått inflytande – innan kraschen blivit ett faktum.
Jag antar att du tänker på personer som Chicago-ekonomen Raghuram Rajan och andra på IMF som långt innan krisen diskuterade många av de saker som senare identifierats som viktiga anledningar (eller kanske inte…)
Här är Rajans presentation från Jackson Hole konferensen 2005
Click to access Rajan%20Fin%20Devt%20and%20Risk.pdf
http://www.nber.org/papers/w11728
se också t ex
http://economistsview.typepad.com/economistsview/2009/09/predicting-crises.html
Neej, men tack för svar och länkar, jag ska läsa på!
Det jag tänkte på var i första hand http://monthlyreview.org/2006/05/01/the-household-debt-bubble
respektive http://monthlyreview.org/2000/05/01/working-class-households-and-the-burden-of-debt
Vilka båda visar på det ohållbara i att minska lönekvoten och i stället upprätthålla den köpkraftiga efterfrågan genom ökande belåning av allt dyrare bostäder.
Det är många som har sagt sig kunna “förutsäga” krashen, men ofta är detta “krisekonomer” som inte gör annat än att förutspå krascher, bubblor och kriser. Om ens teori och prognos alltid är krasch,kris eller bubbla kommer man att få rätt någon gång, men man kommer också att ha haft fel flera gånger. Det finns ett bra citat från Paul Samuelson(?) att “Wall Street has correctly predicted the last 9 of 5 financial crisis” och detsamma går att säga om de flesta krisekonomer.
Beskrivningar av vad årets nobelpristagare i ekonomi har kommit fram till ger mig flera frågor än svar.
T.ex. att det inte går att förutsäga prisutveckling på kort sikt genom historiska data borde innebära att teknisk analys inte kan användas för detta. Men teknisk analys används av många för att bestämma kursutveckling på kort sikt! Har alla dessa människor inte upptäckt att det inte fungerar?
Det korta svaret är “ja, uppenbarligen”.
Det långa svaret är “ja, uppenbarligen. Folk spelar ju också på Lotto, där 45% av pengarna försvinner. Med teknisk analys är det fortfarande en investering som på sikt går plus betydligt oftare än inte, även om den med stor sannolikhet går mindre plus än ett alternativ med samma riskprofil men lägre förvaltningskostnader. Men för de flesta är det mycket mödosamt att beräkna det alternativa utfallet.”
Det finns hedgefonder som under många år har haft en överavkastning gentemot relevanta index genom fundamental/långsiktig analys. Det är en indikation på att Shiller har rätt. Det finns inte en enda hedgefond som bara ägnar sig åt teknisk analys och som har överavkastat under många år. Det är så nära ett bevis man rimligen kan komma på att Fama har rätt i det kortare perspektivet.
Det finns inte, och kommer sannolikt aldrig att finnas, algoritmer som entydigt bestämmer en akties värde med utgångspunkt från kända fakta. Många analytiker är rationella men kommer ändå till olika resultat för en viss akties värde. Eftersom det är frågan om bedömning av många olika typer av fakta så är det naturligt att vissa analytiker i genomsnitt lyckas bättre än andra.
Många fonder använder riskspridning mellan företag och sektorer och gör ”stockpicking”
bland lovande företag. Ändå är vissa fonder över tiden klart bättre än andra fonder och det kan inte enbart förklaras med risk och riskhantering.