Den svenska ungdomsarbetslösheten tillhör de högsta i Europa. Arbetslösheten i åldrarna 15-24 år är 24 procent i Sverige jämfört med 18 procent i genomsnitt i EU-länderna och ännu lägre i OECD-länderna. Bland de gamla EU-länderna har endast Spanien högre ungdomsarbetslöshet.

Att arbetslösheten är så hög är förstås oroväckande, men siffran måste sättas i rätt perspektiv. Till att börja med betyder 24 procents arbetslöshet inte att 24 procent av ungdomarna är arbetslösa (trots att media ofta framställer det så). Arbetslösheten mäter ju antalet arbetslösa i förhållande till antalet personer i arbetskraften. Eftersom drygt hälften av ungdomarna står utanför arbetskraften är antalet arbetslösa i förhållande till befolkningen i åldersgruppen ungefär 12 procent. Nästan hälften av de arbetslösa ungdomarna är dessutom heltidsstudenter. Drygt 6 procent av ungdomarna är arbetslösa utan att samtidigt vara heltidsstudenter.

Vi har alltså inte en stor sysslolös ungdomsgeneration. Men den svenska ungdomsarbetslösheten är hög i ett internationellt perspektiv även om vi beaktar dessa “justeringar”. Därför är det kanske lite överraskande att vi i Finanspolitiska rådets rapport konstaterar att både andelen av ungdomar som studerar och andelen som arbetar är högre i Sverige än i andra länder.¹

Hur går detta ihop? Om vi ska lita på data måste förklaringen vara att många ungdomar i andra länder gör annat än att arbeta, studera eller söka arbete. Det kan föstås finnas meningsfulla aktiviteter utanför dessa områden. Men det är förmodligen ett mindre samhällsproblem att en stor andel av ungdomarna söker arbete än att de ägnar sig åt dessa andra aktiviteter.

—————
¹⁾ År 2006 studerade 76 procent av de svenska ungdomarna i åldersgruppen 15-24 år jämfört med 60 procent i genomsnitt i OECD-länderna. Sysselsättningen i samma åldersgrupp var 46 procent i Sverige under 2007 jämfört med 44 i OECD-länderna. Att andelarna summerar till mer än 100 procent beror dels på att man kan studera och samtidigt vara sysselsatt eller arbetslös, dels på att studenterna inte mäts på samma sätt som de sysselsatta och arbetslösa.

Länkar: AB, SvD, Expr

I dag presenterade Finanspolitiska rådet (där jag är ledamot) sin årliga rapport. Vår uppgift är att granska regeringens finanspolitik så fokus i årets rapport ligger naturligtvis på hanteringen av finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen. Vi menar att regeringen huvudsakligen har valt rätt inriktning på de finanspolitiska stimulanserna: man har satsat på arbetsmarknadspolitik, offentliga investeringar, och ökade statsbidrag till kommunerna. Men vi anser att större (och tidigare) stöd till kommunerna behövs och att satsningarna på arbetsmarknadspolitiken delvis borde ha annan utformning. Jag lär få anledning att återkomma till olika delar av rapporten i senare ekonomistasinlägg, men låt mig kort utveckla några av våra huvudpoänger.

I gårdagens SvD sa kommunminister Mats Odell att:

Många företag går dåligt och många enskilda drabbas hårt av arbetslöshet. Det är inte realistiskt att kommunsektorn ska gå helt torrskodd genom detta fruktansvärda oväder som nu drar fram.

Detta är helt feltänkt. Grunden för en god konjunkturpolitik är att den offentliga sektorn inte ska strama åt under en lågkonjunktur (i grundkursen i makroekonomi får man lära sig att de offentliga utgifterna bör öka i en nedgång). Trots att skatteintäkterna nu faller kraftigt har vi inte en offentlig-finansiell kris. Vi har, särskilt i en internationell jämförelse, mycket starka offentliga finanser. Det finns därför inget behov av åtstramning i kommunerna, och risken att en bibehållen omfattning på de kommunala utgifterna under lågkonjunkturen försämrar trovärdigheten för finanspolitikens långsiktiga hållbarhet är liten.

I rapporten framför vi även ett antal förslag om arbetslöshetsförsäkringens utformning. För det första menar vi att en konjunkturberoende ersättning är önskvärd. Regeringen har under senare år stramat åt villkoren kring a-kassan för att ge starkare drivkrafter för de arbetslösa att söka och finna ny anställning. Vi anser att dessa förändringar har varit motiverade och att de kommer att leda till en bättre fungerande arbetsmarknad på sikt. Men i en djup lågkonjunktur har de arbetslösa mindre möjligheter att påverka sin situation. Det är då motiverat att tillfälligt göra villkoren i a-kassan mer generösa.

För det andra menar vi att även finansieringen av försäkringen bör vara konjunkturberoende så att avgifterna till a-kassan inte behöver bero på konjunkturläget. I det nuvarande systemet stiger a-kasseavgiften när arbetslösheten stiger bland kassans medlemmar. Differentieringen av avgifter mellan olika kassor kan vara motiverad, men den kan uppnås utan att avgifterna stiger över lag i en lågkonjunktur. Statens andel av finansieringen av försäkringen bör alltså öka när den genomsnittliga arbetslösheten stiger.

Slutligen påpekar vi att arbetslöshetsförsäkringen borde vara obligatorisk och statligt administrerad (Jonas har tidigare utvecklat argumenten för en sådan försäkring här på Ekonomistas). Detta är förmodligen politiskt orealistiskt då endast miljöpartiet verkar instämma, men det låga deltagandet i försäkringen kommer att bli ett allt större problem under lågkonjunkturen. Förmodligen finns de bästa möjligheterna till en större reform just under en kris där systemets brister blir som mest synliga.

Länkar: AfV, DN, SvD