Intressant studie om finska vårdnadsbidraget

När alliansen gick till val med löfte om att införa ett vårdnadsbidrag var känslorna heta. Vissa ansåg att detta var en kvinnofälla som skulle leda till att 50-talets hemmafruar kom tillbaka, medan andra såg det som en unik möjlighet för föräldrarna att välja den omsorgsform som bäst passade deras barn. När det efter alliansens valseger sedan blev fritt fram för kommunerna att införa vårdnadsbidrag så verkade det som det varit ”much ado about nothing” då endast ett fåtal hushåll valt att utnyttja möjligheten. En förklaring som lagts fram är att bidraget , som är på som mest 3000 kr i månaden, helt enkelt varit för lågt för att möjliggöra för föräldrar att dra nytta av det. Stämmer det, eller är det helt enkelt så att föräldrar faktiskt tycker att barnen mår bra av att delta i förskolan och att de själva mår bra av att jobba?

Förra veckan deltog jag i Society of Labor Economist‘s årliga konferens. Där presenterades bland många andra intressanta studier en uppsats om det finska vårdnadsbidraget. I uppsatsen utnyttjar Toumas Kosonen det faktum att de finska kommunerna kan toppa upp det statliga allmänna vårdnadsbidraget med en extra valfri summa, vilket många kommuner har valt att göra. Det ordinarie vårdnadsbidraget ligger på 300-500 euros per månad och det genomsnittliga kommunala tillägget på 200 euros per månad.

Studien visar att storleken på vårdnadsbidraget spelar stor roll för det kvinnliga arbetsutbudet; ett kommunalt tillägg på 100 euros leder till att det kvinnliga arbetsutbudet sjunker med 10 %.  Däremot finner studien inga effekter för pappor. Det verkar alltså som om det svenska vårdnadsbidraget hade fått större genomslag om ersättningen hade varit några tusenlappar större.

Den mest intressanta frågan kvarstår dock, nämligen om vilken effekt ett vårdnadsbidrag får på barnen. Mår de bra av att vara hemma med sina föräldrar en längre tid, eller gynnas barnens utveckling av förskolans pedagogiska verksamhet? Detta är en mycket angelägen fråga för framtida forskning

Perspektiv på ungdomsarbetslösheten

Den svenska ungdomsarbetslösheten tillhör de högsta i Europa. Arbetslösheten i åldrarna 15-24 år är 24 procent i Sverige jämfört med 18 procent i genomsnitt i EU-länderna och ännu lägre i OECD-länderna. Bland de gamla EU-länderna har endast Spanien högre ungdomsarbetslöshet.

Att arbetslösheten är så hög är förstås oroväckande, men siffran måste sättas i rätt perspektiv. Till att börja med betyder 24 procents arbetslöshet inte att 24 procent av ungdomarna är arbetslösa (trots att media ofta framställer det så). Arbetslösheten mäter ju antalet arbetslösa i förhållande till antalet personer i arbetskraften. Eftersom drygt hälften av ungdomarna står utanför arbetskraften är antalet arbetslösa i förhållande till befolkningen i åldersgruppen ungefär 12 procent. Nästan hälften av de arbetslösa ungdomarna är dessutom heltidsstudenter. Drygt 6 procent av ungdomarna är arbetslösa utan att samtidigt vara heltidsstudenter.

Vi har alltså inte en stor sysslolös ungdomsgeneration. Men den svenska ungdomsarbetslösheten är hög i ett internationellt perspektiv även om vi beaktar dessa ”justeringar”. Därför är det kanske lite överraskande att vi i Finanspolitiska rådets rapport konstaterar att både andelen av ungdomar som studerar och andelen som arbetar är högre i Sverige än i andra länder.1

Hur går detta ihop? Om vi ska lita på data måste förklaringen vara att många ungdomar i andra länder gör annat än att arbeta, studera eller söka arbete. Det kan föstås finnas meningsfulla aktiviteter utanför dessa områden. Men det är förmodligen ett mindre samhällsproblem att en stor andel av ungdomarna söker arbete än att de ägnar sig åt dessa andra aktiviteter.

—————
1) År 2006 studerade 76 procent av de svenska ungdomarna i åldersgruppen 15-24 år jämfört med 60 procent i genomsnitt i OECD-länderna. Sysselsättningen i samma åldersgrupp var 46 procent i Sverige under 2007 jämfört med 44 i OECD-länderna. Att andelarna summerar till mer än 100 procent beror dels på att man kan studera och samtidigt vara sysselsatt eller arbetslös, dels på att studenterna inte mäts på samma sätt som de sysselsatta och arbetslösa.
Länkar: AB, SvD, Expr

Är Finanspolitiska rådet för försiktigt?

I måndags offentliggjordes Finanspolitiska rådets rapport för 2009. Huvudpunkterna presenterades samma dag här på ekonomistas.se av Martin (Flodén) som också är medlem i rådet. En del av den mediala debatten fokuserade på motsättningarna mellan rådets rekommendationer om finanspolitisk stimulans och de åtgärder som finns i regeringens budgeten. Detta framstår som lite märkligt givet att skillnaden mellan regeringens och rådets förslag inte är större än i storleksordningen o,5 procent av BNP.

Ett sätt att få perspektiv på vad vi pratar om är att titta på figuren nedan som visar BNP tillväxt och budgetsaldo som andel av BNP sedan 1970 (bilden är tagen från en presentation av Torbjörn Becker på SITE som kommenterade rapporten i tisdags).

Budgetsaldo/BNP och BNP tillväxt 1970-2010

Budgetsaldo/BNP och BNP tillväxt 1970-2010

Bilden ska av flera skäl naturligtvis inte tolkas som att regressionslinjen genom dessa punkter ger en väl avvägd politik. Däremot illustrerar den två saker. För det första så är den förväntade BNP-utvecklingen för 2009 sämre än någonsin under denna period medan budgetsaldot ligger kring sitt historiska medelvärde. För det andra så skulle inritandet av Finanspolitiska rådets rekommendation i figuren knappt synas (flytta ner den röda markeringen så att den precis rör nollorna i 2009 så är det ungefär rätt). Om detta är ett förslag som ligger i linje med vad oppositionen tycker så säger det nog mer om hur relativt stor enighet som finns om den förda politiken än om hur radikala rådet är i sina förslag.

Det är viktigt att spara så man har när det regnar…saving for a rainy day som det heter på utrikiska. Det är sant men frågan är när man ska spendera om inte nu. Det regnar nämligen mer nu än på mycket, mycket länge…

Ekonomi – vetenskap eller gissningslek?

Tore Ellingsen bemöter...

Inomvetenskaplig debatterande om metod- och teorianvändning är centralt för ett ämnes långsiktiga utveckling. Här på Ekonomistas har vi i ett flertal inlägg belyst ämnet nationalekonomi ur olika synvinklar  (se här för en samling).

Ibland uppmärksammas även ämnet av personer utanför disciplinen. Detta är mycket välkommet eftersom det bidrar till att minska ekonomernas hemmablindhet och okunnighet om andra discipliners framsteg. Mot bakgrund av nationalekonomins snabba utveckling på senare tid har dessa instick haft stor effekt, oftast positiv sådan. 

... kritik från Lars Pålsson Syll

... kritik från Lars Pålsson Syll.

Men vissa gånger är kritiken inte lika meningsfull. En kritiker som blandat och gett är ekonomhistorikern Lars Pålsson Syll. Hans kritk har bemötts ett flertal gånger, särskilt läsvärt av Henrik Jordahl, Andreas Bergh och Johan Norberg.

Nu har turen att bemöta Pålsson Syll kommit till Tore Ellingsen, professor vid Handelshögskolan. Idag (12/5-09), kl 12.10, sänder nämligen Sveriges Radios vetenskapsredaktion i P1 programmet Ekonomi – vetenskap eller gissningslek?. I programmet kritiserar Lars Pålsson Syll än en gång ämnet nationalekonomi, och Ellingsen bemöter kritiken. För alla som är intresserade av inomvetenskaplig debatt torde detta vara en självklar begivenhet.

Som en liten ”bonus” innehåller programmet även en fallstudie i ekonomisk vetenskap, nämligen vad vi egentligen vet om rörliga ersättningars effekt på prestationer i näringslivet. Syftet är att få konkreta exempel på hur ekonomer försökt mäta detta och vilka utmaningar detta innebär. Intervjuad i det inslaget är yours truly. God lyssning!

UPPDATERAT (12/5-09): Programmet kan avlyssnas här.

Finanspolitiska rådets rapport

I dag presenterade Finanspolitiska rådet (där jag är ledamot) sin årliga rapport. Vår uppgift är att granska regeringens finanspolitik så fokus i årets rapport ligger naturligtvis på hanteringen av finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen. Vi menar att regeringen huvudsakligen har valt rätt inriktning på de finanspolitiska stimulanserna: man har satsat på arbetsmarknadspolitik, offentliga investeringar, och ökade statsbidrag till kommunerna. Men vi anser att större (och tidigare) stöd till kommunerna behövs och att satsningarna på arbetsmarknadspolitiken delvis borde ha annan utformning. Jag lär få anledning att återkomma till olika delar av rapporten i senare ekonomistasinlägg, men låt mig kort utveckla några av våra huvudpoänger.

I gårdagens SvD sa kommunminister Mats Odell att:

Många företag går dåligt och många enskilda drabbas hårt av arbetslöshet. Det är inte realistiskt att kommunsektorn ska gå helt torrskodd genom detta fruktansvärda oväder som nu drar fram.

Detta är helt feltänkt. Grunden för en god konjunkturpolitik är att den offentliga sektorn inte ska strama åt under en lågkonjunktur (i grundkursen i makroekonomi får man lära sig att de offentliga utgifterna bör öka i en nedgång). Trots att skatteintäkterna nu faller kraftigt har vi inte en offentlig-finansiell kris. Vi har, särskilt i en internationell jämförelse, mycket starka offentliga finanser. Det finns därför inget behov av åtstramning i kommunerna, och risken att en bibehållen omfattning på de kommunala utgifterna under lågkonjunkturen försämrar trovärdigheten för finanspolitikens långsiktiga hållbarhet är liten.

I rapporten framför vi även ett antal förslag om arbetslöshetsförsäkringens utformning. För det första menar vi att en konjunkturberoende ersättning är önskvärd. Regeringen har under senare år stramat åt villkoren kring a-kassan för att ge starkare drivkrafter för de arbetslösa att söka och finna ny anställning. Vi anser att dessa förändringar har varit motiverade och att de kommer att leda till en bättre fungerande arbetsmarknad på sikt. Men i en djup lågkonjunktur har de arbetslösa mindre möjligheter att påverka sin situation. Det är då motiverat att tillfälligt göra villkoren i a-kassan mer generösa.

För det andra menar vi att även finansieringen av försäkringen bör vara konjunkturberoende så att avgifterna till a-kassan inte behöver bero på konjunkturläget. I det nuvarande systemet stiger a-kasseavgiften när arbetslösheten stiger bland kassans medlemmar. Differentieringen av avgifter mellan olika kassor kan vara motiverad, men den kan uppnås utan att avgifterna stiger över lag i en lågkonjunktur. Statens andel av finansieringen av försäkringen bör alltså öka när den genomsnittliga arbetslösheten stiger.

Slutligen påpekar vi att arbetslöshetsförsäkringen borde vara obligatorisk och statligt administrerad (Jonas har tidigare utvecklat argumenten för en sådan försäkring här på Ekonomistas). Detta är förmodligen politiskt orealistiskt då endast miljöpartiet verkar instämma, men det låga deltagandet i försäkringen kommer att bli ett allt större problem under lågkonjunkturen. Förmodligen finns de bästa möjligheterna till en större reform just under en kris där systemets brister blir som mest synliga.

Länkar: AfV, DN, SvD

Är svenska VD:ar underbetalda?

Ett vanligt försvar mot kritiken av VD-bonusar är att svenska VD:ar faktiskt tjänar långt mindre än sina utländska kolleger. Men stämmer detta om hänsyn tas till företagens storlek och VD:s kompetens? En ny amerikansk forskningsrapport ger svaret.

Det är en grupp finansiella ekonomer ledda av världens kanske främste forskare på VD-löner, Kevin J Murphy vid University of Southern California, som samlat ihop en unik databas över VD-ersättningar i över 3000 företag i 27 länder för år 2006. Deras urval för Sverige består av 97 storföretag listade vid Stockholmsbörsen. I en ny studie undrar de om amerikanska VD:ar är överbetalda internationellt sett och i sådana fall varför. Deras resultatpresentation medger även en motsvarande fråga för VD:ar i andra länder, däribland Sverige. Därför blir frågan nu: är svenska VD:ar underbetalda och, om så, varför?

Resultatet kan visas i tre bilder. Den första bilden (Figure 1) nivån på genomsnittliga VD-löner i USD och med hänsyn tagen till respektive företags omsättningsstorlek. Klart högst betalda är VD:ar i USA, med en snittslön på ca 19 mkr (SEK/USD=7). Sverige, inringat i rött och med nivån markerad med röd linje, ligger på 13:e plats med en snittlön på ca 8 mkr, dvs mindre än hälften än deras amerikanska motsvarigheter.

image

[Read more…]

Arvsrätten ifrågasatt

När författaren Marianne Fredriksson dog för två år sedan visade det sig att hon testamenterat mindre än en promille, 100.000 kronor, av sin förmögenhet på minst 100 miljoner till organisationen Läkare utan gränser. Resten ville hon att hennes trädgårdsmästare och assistent skulle få. Liksom många andra rika svenskar valde Marianne att ge försvinnande lite till välgörande ändamål. Min predikan för de riktigt rika verkar ännu inte hörsammats av rika svenskar. Mariannes testamente belyser också ett problem med svensk arvsrätt, nämligen att människor inte tillåts testamentera hela sin förmögenhet till välgörenhet.

En av de vanligast förekommande frågorna i familjejuridiska frågespalter är hur man kan göra sina barn arvlösa. Det gängse svaret är att det är mycket svårt eftersom bröstarvingar har rätt till sin laglott. Laglotten uppgår till hälften av kvarlåtenskapen oavsett vad som står i testamentet. Denna lagstiftning är dock i min mening både moraliskt och ekonomiskt förkastlig. 

Den är moraliskt förkastlig för att den bryter mot två liberala principer som de flesta i det här landet säkerligen skulle skriva under på. För det första begränsas (visserligen döda) individers handlingsfrihet helt i onödan. I de flesta andra sammanhang tillåts vi göra vad vi vill med våra surt ihopskrapade slantar så länge vi inte skadar oss själva eller andra, men denna princip gäller alltså inte för arvet vi lämnar efter oss. För det andra är det eftersträvansvärt att utjämna godtyckliga olikheter när det gäller människors förutsättningar. Detta var motivet till den numera avskaffade arvsskatten. Att ge barn en lagstadgad rätt till en viss del av sina föräldrars egendom är ett klart brott mot denna princip. 

Det finns också ett ekonomiskt skäl att avskaffa bröstarvingars rätt till sin laglott. Med nuvarande lagstiftning har barn väldigt små incitament att ta hand om sina åldrande föräldrar. Med en helt ”avreglerad” arvsrätt skulle det dock stå föräldrarna fritt att ge hela arvet till de barn eller andra närstående som bäst tar hand om dem. Dessutom skulle de ges rätten att skänka bort hela sin förmögenhet till välgörande ändamål — vilket i dagsläget alltså är förbjudet. 

Mariannes Fredrikssons två döttrar har sedan hennes död försökt få testamentet ogiltigförklarat. Förmodligen kommer processen sluta med att de får sin laglott. De stackars barnen får alltså antagligen nöja sig med bara 25 miljoner var.

Växer verkligen klyftorna i krisens spår?

I förra veckan presenterade Nordnet en rapport med titeln ”Finanskrisen göder klassklyftorna”. På torsdagen, dagen före 1 maj, blåstes den upp stort av DNs Ekonomiredaktion under rubriken ”Klyftan växer: Krisen ökar skillnaderna mellan fattig och rik – och gapet kan öka ännu mer”.

Problemet med studien och rapporterandet är bara att detta med all sannolikhet inte stämmer. Som jag och Daniel Waldenström skrev om i Fokus för ett tag sedan så kommer troligen toppens andel av de totala inkomsterna att minska som följd av krisen, vilket alltså betyder att inkomstklyftorna minskar. Anledningen till detta är främst att de med högst inkomster har en större andel rörliga ersättningar och att de också har större andelar kapitalinkomster än andra. Jag skriver ”troligen” för att vi helt enkelt inte vet hur det ser ut ännu, dels för att krisen långt ifrån är över, men framför allt för att det tar lång tid innan tillförlitlig statistik finns.

Det vi däremot vet något om är hur det har sett ut, inte bara i Sverige utan i ett antal andra länder, och inte bara den senaste tiden utan över en hundraårsperiod. Tillsammans med Jonas Vlachos och Daniel Waldenström har jag studerat hur toppens inkomstandel samvarierat med ett antal variabler (tillväxt, statliga utgifter, finansiell utveckling, etc.) över hela 1900-talet. Med avseende på kopplingarna mellan konjunkturer och kriser och klyftor mellan de med högst inkomster och resten så är resultaten tydliga. I högkonjunktur drar toppen ifrån medan klyftorna minskar i sämre tider. När vi specialstuderar effekten av bankkriser så har även dessa en tydlig negativ effekt på toppens inkomstandel.

Detta betyder förstås inte att krisen inte är allvarligast för dem med låga inkomster. Även om de med högst inkomster förlorar större andelar av den än övriga så har de också helt andra marginaler. Den som tjänar 4 miljoner istället för 8 miljoner tappar halva sin inkomst men har onekligen fortfarande kvar till mat och husrum och lite till. Den som tjänar 180 000 och förlorar jobbet kanske förlorar mindre än hälften av sin inkomst men kan ändå hamna i en situation som tvingar fram långt mycket radikalare förändringar i livet. Jag misstänker att det egentligen ofta är detta som avses när ”ökande klyftor” diskuteras i media.

Den nya gymnasieskolan

När gymnasiets tvååriga yrkesutbildningar gjordes treåriga var tanken att sänka tröskeln till högre utbildning genom att ge alla högskolebehörighet (cyniker menade att man ville gömma undan ungdomsarbetslösheten). Invändningen har varit att det är meningslöst att tvinga teoretiska studier på dem som ändå inte vill läsa vidare. I värsta fall kan detta få eleverna att hoppa av vilket lämnar dem utan vare sig yrkesutbildning eller högskolebehörighet. Regeringen har tagit fasta på kritiken och vill göra en tydligare åtskillnad på gymnasiets teoretiska och yrkesförberedande utbildningar. En sällsynt vältajmad IFAU-rapport tyder på att detta är rätt väg att gå.

Som hade man IFAUs framtida utvärderare i åtanke gjordes yrkesprogrammen om stegvis i olika kommuner. Doktoranden Caroline Hall har därför kunnat jämföra elever i försökskommunerna före och efter reformen med samtida förändringar bland elever i andra kommuner. Resultaten är nedslående. Avhoppen bland eleverna på yrkesprogrammen ökade med 3,8 procentenheter; en dramatisk ökning med tanke på att ca 11 procent hoppade av i snitt. Ökningen av elever utan kompletta betyg var än större. Då de negativa effekterna nästan helt koncentrerades till dem med svaga akademiska förutsättningar ser det betydligt värre ut bland dessa elever.

Någon ökning av benägenheten att läsa vidare står däremot inte finna. En förklaring kan vara att komvux redan tidigare lyckades bra med att fånga upp de yrkeselever som kom på att de ville studera vidare. Eftersom eleverna på framtidens yrkesutbildningar ska garanteras plats på komvux förefaller regeringens förslag att vara välgenomtänkt, åtminstone på denna punkt. Sedan är det sorgligt att regeringen väljer att behålla styggelsen kursvisa betyg (se här och här), men det är en annan fråga.

Vatten på den konspirationsteoretiska kvarnen

Kopplingarna mellan den politiska och den ekonomiska eliten har alltid väckt starka känslor och gett upphov till mängder av mer eller mindre fantasifulla historier om de verkliga anledningarna till varför krig utkämpas, regeringar störtas och politiker mördas. De senaste åren har också ett antal nationalekonomer studerat frågor med bäring på dessa kopplingar.

Huvudidén inom vad som kallas ”forensic economics” är att utnyttja aktieprisinformation för att till exempel undersöka inofficiella kopplingar mellan politiker och företag. I en redan klassisk studie av Ray Fisman visas hur information om Indonesiens förre president och diktator Suhartos hälsa påverkade aktiekurser i företag med kopplingar till honom. Den enkla men geniala idén var att om sannolikheten för att Suharto skulle dö ökade, så minskade värdet av banden till presidenten. Mycket riktigt visar det sig också att direkt efter negativa nyheter om Suhartos hälsa så föll också värdet på aktier i företag med Suhartokopplingar mer än andra aktier (naturligtvis noga kontrollerat för andra faktorer). På liknande sätt har Eliana La Ferrara och Stefano DellaVigna genom att studera hur aktiepriser på företag i som handlar med vapen varierat i samband med beslut om vapenembargon kvantifierat hur insyltade dessa företag är i illegala vapenaffärer. Tillsammans med Massimo Guidolin har La Ferrara också studerat vilka företag i diamantbranschen som tjänat på krig och konflikter i Angola. 

Härom veckan presenterade Ethan Kaplan från IIES en studie där han tillsammans med Arindrajit Dube och Suresh Naidu kvantifierat effekten av topphemliga beslut om USAs inblandning i militärkupper i till exempel Guatemala 1952 och Chile 1973. Dagarna efter dessa topphemliga beslut var överavkastningen på aktier i företag som skulle tjäna på kuppen 1.7 procent och över en två veckors period efter besluten 3.4 procent. Det speciellt fascinerande är att detta verkligen handlar om effekten av de hemliga besluten som togs långt innan kuppen påbörjades och som endast en handfull personer skulle känna till.  Som Ray Fisman konstaterar på slate.com så är det onekligen svårt att se annat än att de som fattade dessa beslut på något sätt använde topphemlig information för att själva tjäna en hacka.