Inom de flesta samhällsvetenskaper finns en konflikt mellan dem som sysslar med kvalitativ respektive kvantitativ empiri. Nationalekonomer förlitar sig dock i princip uteslutande på kvantitativa empiriska metoder. Kvalitativ empiri anses ovetenskaplig, framförallt eftersom kvalitativa studier ofta (men inte alltid) innebär ett begränsat och icke slumpmässigt urval, kan vara svåra att replikera och eftersom forskaren ofta har stora möjligheter att påverka sitt studieobjekt. Trots detta kan kvalitativ empiri vara ett viktigt komplement till kvantitativ forskning.
En nationalekonoms arbetssätt börjar ofta med att tryggt placerad i skrivbordsstolen hitta på en teori. Därefter försöker man finna stöd för teorin, kanske med hjälp av en enkät, men ofta med hjälp av “hårdare” utfallsdata. I en del fall kan man enas om vilket teori som är den rätta, men ofta är flera teorier förenliga med samma data.
I många fall tror jag man kan spara mycket tid och energi på att börja sin utforskning med att t.ex. djupintervjua ett antal personer som är involverade i det man studerar. Med denna kunskap i bagaget kan man förmodligen lättare hitta på den “rätta” teorin. Denna teori kan man sedan försöka testa med kvantitativa metoder.
Ett exempel på hur kvalitativ empiri kan användas är Truman Bewleys bok Why Wages Don’t Fall During a Recession. Han gjorde det bland nationalekonomer förbjudna och intervjuade 300 chefer för att ta reda på varför man inte sänker arbetarnas löner i dåliga tider. Bewley tar upp 25 teorier som nationalekonomer redan hade hittat på för varför det är så svårt att justera löner nedåt, men han kunde snabbt konstatera att 24 av teorierna är felaktiga.
I den elektroniska debattidskriften Economists’ Voice pågår en het debatt kring nationalekonomers empiriska metoder. Debatten startades förra året av nationalekonomen Barbara Bergmann som jämförde några marinbiologers detaljstudium av ett fåtal delfiner med nationalekonomers arbetssätt:
Those two dolphin groups probably received more close attention in this single study than any of the human groups known as business establishments had received from professional economists in the last 200 years.
Barbara Bergmann argumenterar helt enkelt för att nationalekonomer ofta skulle ha mycket att vinna på att komma lite närmare det man studerar. Däremot är det förmodligen en usel karriärsstrategi. När Bergmann frågade Bewley om han lär ut de metoder han själv använt i sin studie till sina studenter på Yale svarade han kort: “No, that would ruin their careers.”
Lästips: Mina tidigare inlägg om nationalekonomers vetenskapliga dygder handlade om frånvaro av ideologi och falsifierbarhet. Svaren på Barbara Bergmanns inlägg hittar du här.
Ekonomistas 
Efter många år på ett stort industriföretag började jag studera nationalekonomi på högskolenivå. Det var banne mig en kulturchock att höra somliga lärares och läroböckers uppfattning om sakernas tillstånd i världen.
Frågan är ju om folk verkligen vet varför de gör saker. Självaste Friedman menade ju att näringslivet var effektivt på grund av en selektionseffekt, analogt med evolutionen, där ineffektiva företag slås ut och de effektiva överlever oavsett om de har någon aning om varför de är effektiva.
Delfiner vet nog inte heller varför de gör vissa saker, men det kan ändå vara lärorikt att studera dem på nära håll. 😉
jo -men fråga dem vad de håller på med och se om du får ut nåt vettigt av svaret…
Nilsson: problemet är ju att nationalekonomi på högskolan är ganska värdelöst för att beskriva företags problem i en snabbföränderlig värld tills man kommer in på framför allt Schumpeter och en del andra österrikare. Och på många universitet verkar man inte komma in på dem grejerna förrän ganska sent i utbildningen (om man gör det alls). Så vitt jag förståt nästan alltid senare än (för företag) mindre relevanta tänkare så som Friedman, Keynes, Smith, Malthus, Ricardo mfl.
Fast då menar jag att man missar – vilket många A-kurser säkert gör – hela spel- och kontraktsteoribiten, utan vilken alla organisations- och strategiproblem blir väldigt svårhanterliga. Så Schumpeter i all ära – ingen samhällsvetare eller ekonom bör missa en klassiker som Dixits och Nalebuffs Thinking Strategically, eller motsvarande.
Linder & Per: jag läste ända till magistern, och de få verkligt intressanta inslagen på vägen dit var ett fåtal inblickar i Schumpeters värld och i spelteori. Men det som gjorde nationalekonomin och en del av ekonomerna svåra att handskas med var att de var så inkörda i sitt neoklassiska att en del över huvud taget inte hade läst klassikerna och att de kunde göra ganska konstiga uttalanden om vad företag hade för sig. Det finns ju i och för sig företagsekonomer som tar hand om den biten på ett förhoppningsvis mer insiktsfullt sätt, men i alla fall … .
Borde man få bli nationalekonom utan att först ha skaffat sig rejäla erfarenheter från “livet därute”? Är det verkligen hälsosamt att en person kan gå från gymnasiet till universitetet och sedan kanske hamna i något departement som ekonom med inflytande över andras väl och ve?
Vad jag vet tror de flesta ekonomer att företag sysslar med vinstmaximering, vilket på någon nivå får anses vara en ganska bra abstraktion. Man tror dock att individerna i företaget i regel nyttomaximerar, och att en del kul händer i samspelet mellan företags föregivna vinstmaximering och individers nyttomaximering. Det stämmer också med mina erfarenheter från näringslivet; vet inte om det gör det med dina.
Men jag tror att de flesta nationalekonomer också är medvetna om att de rör sig med abstrakta instrument och gärna skulle veta mer om verkligheten. Jag är dock mindre orolig över de nittonåringar som lär sig hantera utbud, efterfrågan och fångarnas dilemma än över de som tror sig bli bra chefer genom att studera management utan att ha jobbat.
Om vi återgår till det ursprungliga inlägget och frågan om kvantitet och kvalitet är det inte frågan om nationalekonomer, förutom en rejäl praktik ute i samhället, skulle behöva studera en del filosofi. Om det är något som filosofer är bra på så är det att ur olika synvinklar försöka bena ut kvalitativa frågor, och faktiskt ställa frågor om “ont” och “gott”. Jag tror inte att moderna nationalekonomer skulle bli sämre av en rejäl dos av filosofi i utbildningen. Ta en kurs i historia och källkritisk behandling också.
Jag har en fråga. Jag fick lära mig att forskaren ska försöka motbevisa sin teori, inte söka stöd för den. Stödet för teorin blir i stället en direkt konsekvens av upprepade försök att falsifiera den. Har jag fel?
Sen är det väl för väl att nationalekonomin äntligen börjat våga rucka på en massa antaganden om agenters beteende och fördelning av information etc. Det kommer säkert nyansera både metodportföljen, de vetenskapliga resultaten och den samhälleliga utvecklingen vad det lider. Själv tycker jag här att behaviour economics är mycket intressant, särskilt som de ekonomer som sysslar med detta lyckas ganska väl med sin syntes till tidigare teori.
ab: Det är få forskare i världen som ägnar sig åt att försöka falsifiera sina egna teorier, utan de flesta ägnar sig i stället åt att försöka falsifera andras teorier. I praktiken ägnar sig också många åt att försöka “verifiera” sina egna teorier genom att hitta fakta som är konsistenta med teorierna, även om detta förstås är en smula tvivelaktigt (en teori kan ju aldrig slutgiltigt verifieras). Håller f.ö. helt med dig angående beteendeekonomi, men jag är ju å andra sidan ganska partisk i just denna fråga. 😉
Den naiva falsifikationismen är väl inte vidare populär bland vetenskapsfilosofer längre. De flesta skulle nog erkänna att även verifikation spelar en roll i vetenskapen. (Även om Popper nog inte menade att det var nödvändigt att forskare försökte falsifiera sina egna teorier.)
Fantastiskt sen rättning 🙂 men Barbara Bergmann är förstås en kvinna. Och inte en man, vilken man kan förledas att tro i meningen
Och heter dessutom Bergmann i efternamn och inte Engmann, som det står i inlägget sista mening.
Rätt ska vara rätt. Jag har ändrat Engmann till Bergmann, men däremot tror jag inte syftningen till Bergmann är felaktig. Samtliga “han” i den citerade meningen syftar på Bewley, men du har kanske rätt i att man kan förledas att tro att “han” nummer två skulle kunna syfta Bergmann.
Du har förstås helt rätt, Robert. Fantastiskt slarvigt läst av mig, men ett rätt fick jag i alla fall 🙂