Kvotering i företagens styrelser har diskuterats länge. För den som missat detta gäller frågan inte inkvotering av representanter med specifik kompetens eller branscherfarenhet. Inte heller gäller det inkvotering av unga, äldre eller utlandsfödda. Nej, diskussionen i Sverige har gällt inkvotering av gruppen kvinnor. (Den “mångfald” Veckans Affärer ofta använder som slagord är alltså ganska snävt definierad.)
(fr. New Yorker, 21/11 2005)
Nytt för i år är att argumenten för kvotering skiftat form något. Tidigare var argument om kvinnoandelens positiva effekter på företagens lönsamhet vanliga. Men då forskningen inte ger stöd för sådana argument hörs de alltmer sällan (se forskningsöversikt här, och om senare forskning här och här).
När empirin saknas tar känslorna över. Istället för att uppdatera sin ståndpunkt utifrån forskningen (eller snarare brist på forskning) har kvoteringsförespråkarna ändrat målvariabel: det är inte längre högre effektivitet och lönsamhet som är målet med kvotering – en uppfylld kvot är i sig målet. Detta stod klart när Claes Borgström nyligen utropade “Kvotering fungerar – se bara på Norge“. Där syftade han på hur den tvingande lagen i Norge om minst 40% kvinnor i börsbolagsstyrelser hade lett till att kvinnoandelen idag är… 40%. Med tanke på att de bolag som inte uppfyller lagen riskerar tvångsupplösning är detta utfall knappast överraskande (bara ett halvår före lagen hade nästan 200 av de 500 berörda bolagen ännu inte en enda styrelsekvinna – sex månader senare uppfyllde samtliga kvotkravet).
Det saknas i dagsläget fullständig empirisk utvärdering av effekterna av den norska kvoteringslagen. Att kvoterna uppfyllts är inte detsamma som att lagen haft positiva ekonomiska effekter. Därmed inte sagt att sådana effekter inte finns, det är bara det att vi saknar trovärdig empiri som visar att så skulle vara fallet.
Att på grund av fördomar eller gruppegoism stänga ute kvinnor eller andra grupper från styrelserummen vore inte bara en orättvisa utan också ett underutnyttjande av knappa mänskliga resurser. Enligt min mening är det därför jämställdhet i näringslivet är eftersträvansvärt. Kvotering till styrelser berör dock även de privata ägarnas rätt att styra över sina egna företag. I en läsvärd artikel dissikerar nationalekonomen Ann-Marie Pålsson flera av argumenten mot kvotering, men landar ändå i ett avståndstagande utifrån risken för politisk klåfingrighet.
På samma linje uttryckte sig jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i oktober 2008 då hon motsatte sig oppositionens kvoteringskrav: “Kvotering är helt fel väg”. Något överraskande var det därför när hon häromdagen sa följande i media:
Jag tänker inte vara tjurskallig och säga att kvotering för evigt är uteslutet. Inget är för alltid uteslutet. Jag förstår verkligen frustrationen som många kvinnor i näringslivet känner. Jag känner samma frustration själv.
Det vore synd om den angelägna debatten om jämställdhet i näringslivet gick i baklås på grund av låsta positioner i kvoteringsfrågan. Mer evidensbaserad kunskap krävs innan vi på allvar kan diskutera huruvida staten ska ges rätt att bestämma över de privata företagens ägarutövning.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer