Idag (16/5-09) skriver min kollega Roger Svensson på SvD Brännpunkt tänkvärt om farorna med Riksbankens räntepolitik. Trots en uppseglande realekonomisk kris med dramtiska produktionsfall och ökande arbetslöshet stiger priserna på bostäder och värdepapper. Risken för nya bubblor är uppenbar, och när de brister i samband med att folk förlorar jobben kan det gå riktigt illa.
Roger hävdar att Riksbankens lågräntepolitik är “ett gigantiskt experiment” eftersom varken Riksbanken, Fed eller ECB tidigare haft så här låga räntor och rimligen inte kan veta konskevenserna. Förra gången vi hade för låga räntor var i början av 2000-talet, och då lades en del av grunden för finanskrisen. Vad kommer att hända härnäst?
Kritiken som riktas mot Riksbanken är allvarlig, och jag hoppas bankens direktion går ut och kommenterar den snarast.
Ekonomistas 
Intressant artikel, men hur skulle ett alternativ se ut?
Visst är vi ute på okänd mark – man vill inte göra om misstagen från 1930-talet då en för restriktiv penningpolitik ledde till en depression – och centralbankerna ökar därför massivt likviditeten i systemet.
Givet att vi endast kan “grovjustera” i det finansiella systemet funktionssätt blir det det intressant att följa hur det hela utvecklar sig.
Frågan är nog hur mycket inflationen kommer att ta fart när det hela vänder. Blir det en moderat inflation på runt 5% som centralbankerna förefaller planera för eller är vi tillbaka till en höginflationsekonomi med tvåsiffriga tal?
Men som sagt vad är alternativet till denna politik?
Jag menar att lösningen på problemet är enkel.
Befria privatpersoners försäljning av investeringsguld från realisationsvinstbeskattning.
I så fall kan alla som misstror penningpolitiken köpa guld eller skuldebrev med nominellt värde i guld och övriga hålla till godo med inflationspengar.
Oavsett detta blåser inflationspolitiken upp guldmarknaden och guldet kommer sannolikt att återigen bli hela världens valuta och det är inget fel med det.
Utbudet av guld är begränsat så det faller på det.
Man kan föra en diskussion om vad som kan ersätta dollarn som reservvaluta i en värld där den amerikanska ekonomin minskar sin relativa roll. Finns nog inga bra alternativ i dagsläget.
Barry Eichengreen hade en diskussion om IMF:s speciella dragningsrätter SDRs kunde fylla denna funktion. Något som Kina föreslagit: Commercialize the SDR
Frågan var enligt uppgift aldrig uppe vid det senaste G-20 mötet i London, och frågan om västländerna är beredda att sjösätta detta projekt. Knappast aktuellt idag kan man spekulera.
Kina kan ta initiativ att skapa en gemensam asiatisk valuta istället. Kräver att de gör upp diplomatiskt med Japan.
Inte omöjligt, men kräver säkert också säkerhetspolitiska uppgörelser med USA/Kina/Australien mfl. för att vara möjligt. Frågan om USA accepterar detta?
Helt klart att FED under Greenspan har gjort bort sig genom att använda dollarnas status som reservvaluta för att skapa en finansbubbla.
Utbudet av guld är begränsat, men utbudet av kredit med nominellt värde i guld är lika obegränsad som mängden papperspengar skapad av centralbanker.
Läs gärna följande text skriven av mig.
http://flavianopolis.blogspot.com/2008/02/supposed-cost-of-gold-standard.html
Varför finns det inte fler kvinnliga skribenter här på ekonomistas?
“Visst är vi ute på okänd mark – man vill inte göra om misstagen från 1930-talet då en för restriktiv penningpolitik ledde till en depression – och centralbankerna ökar därför massivt likviditeten i systemet.”
Fed förde en kraftigt expansiv politik. Att penningmängden föll berodde på att amerikanerna tog ut sina pengar från sina bankkonton.
Även om man godtar det felaktiga påståendet att Fed var passivt är argumentet inget vidare. Om Fed:s “inaktivitet” ledde till 30-tals depressionen, hur kunde Fed:s verkliga inaktivitet under 1920-21 inte leda till en minst lika kraftig depression?
Om Fed var inaktiva på 30-talet så måste de rimligtvis varit ännu mer inaktiva innan starten 1913. Hur kan då den längsta depressionen inträffa efter 1913? Bara en slump?
Per
Standarduppfattningen är nog – utifrån Friedman och Schwartz’s “Monetary History of the United States” – att Fed förde en alltför restriktiv penningpolitik. Många år sedan jag läste boken, men det är så i alla fall jag minns det.
Snabb Goggle sökning förefaller bekräfta att Ben Bernanke också uppfattar det så:
On Milton Friedman’s Ninetieth Birthday
Ingen expert på 30-tals depressionen utan hänvisar enbart till två auktoriteter på området: Friedman och Bernanke. Har du andra källor som har bättre svar hänvisa gärna.
Kunde vara intressant att höra hur du ser på alternativ till den förda politiken idag.
Under en guldmyntfot är det inte så mycket en centralbank kan göra och visst var det så att Fed försökte bedriva en inflatorisk politik under 30-talsdepressionen, men att detta var omöjligt på grund av de naturliga mekanismerna under en guldmyntfot.
Roligt att stöta på någon som begriper ekonomiämnet någotsånär.
Hemligheten bakom varför guldmyntfoten fungerade bra före 1915 och dåligt på 20-talet är att guldet måste ha god köpkraft för att inte den naturliga och hypereffektiva deflationsmekanismen så kraftigt skall ta överhanden att en depression uppstår. Före 1915 befann sig den allmänna prisnivån strax under eller ungefär på den nivå där den naturliga deflationsmekanismen slår till, men under 20- och 30-talen befann sig den allmänna prisnivån ett gott stycke ovanför denna nivå.
Lyssna gärna på Robert Mundells nobelprisföreläsning.
Om man fördjupar sig i ämnet inser man snart att Friedmans och Schwartz’ bok i ämnet inte är något annat än ren gallimattias. Det är på detta strunt som Bernanke baserar sin penningpolitik.
De förbiser helt att guldmyntfoten sätter ett tak och ett golv för den allmänna prisnivån och att alla försök att bedriva inflatorisk penningpolitik ovanför denna nivå är dömda att mislyckas, liksom att alla försök att bedriva deflatorisk politik under denna nivå är dömda att misslyckas.
Lyssna på Mundells föreläsning där han hänvisar till Charles Rist, Ludwig von Mises och Gustaf Cassel då han beskriver guldmyntfotens funktionssätt.
Visst var det så att Fed försökte bedriva inflationspolitik under den stora depressionen, men att detta var omöjligt på grund av att guldmyntfotens inneboende stabiliseringsmekanism.
Hade Fed däremot bedrivit en stenhård deflationspolitik i syfte att påskynda prisfallet hade detta kunnat sätta stopp för depressionen, eftersom i så fall prisnivån hade kommit ned till den nivå där guldmyntfoten blir inflationär.
Vad gäller historieskrivningen på området är Rothbards bok America’s Great Depression sannolikt mera tillförlig, eftersom Rothabrd slår hål på myten att Fed bedrev deflationspolitik.
Att Rothbard inte begriper ekonomiämnet är en annan femma, men det gör ju inte Friedman heller.
i det svenska sammanhanget innebär väl kritiken mest en kritik mot inflationsmålet? har jag fel om jag förstått det som att det enda man kan kritisera riksbanken för är dåliga insatser för att målet ska hålla? om riksbanken anser att en nollränta är vad som krävs för att målet om 2+-1 ska hålla så kommer de att införa en sådan. en intressant diskussion är då kanske om man kan ändra målsättningen för riksbanken. eller om någon annan aktör ska balansera riksbankens agerande. är själv inte tillräckligt insatt för att förstå hur det skulle gå till. men det vore intressant att höra en diskussion kring inflationsmålet.
Flavian
Spekulerat lite under helgen om 30-tals krisen:
I grunden handlar det om politisk ekonomi.
Första världskriget skapade sådana motsättningar i världsekonomin så att det kitt av samarbete som hållit guldmyntfoten ihop bröt samman.
Istället för internationellt samarbete och frihandel fick vi protektionism, handelsrestriktioner och en upptrappning inför andra världskriget.
Tog lång tid för centralbankerna att inse detta och de var fjättrade vid guldmyntfoten och tvingades föra en för restriktiv penningpolitik. De länder som insåg detta och bröt med guldmyntfoten lyckades bäst med att uppnå finansiell stabilitet.
Risken idag är att det internationella samarbete som vi senast såg vid G-20 mötet i London bryter samman och vi får en ny våg av protektionism. Att geopolitiken tar över geoekonomin.
Sedan Bretton Woods systemet bröt samman 1971 har vi levt i en period som präglats av perioder finansiell instabilitet. Det viktiga är inte att återuppväcka guldmyntfoten utan att skapa ett system som speglar realiteterna i dagens världsekonomi.
Att integrera Kina som en aktiv deltagare i den finansiella arkitekturen är nog den avgörande punkten idag.
Hur det ska se ut kan man fundera på…
anders
Håller med om att det är en relevant frågeställning.
Sammanfattningsvis gick guldmyntfoten åt skogen därför att man återupptog den till oförändrad paritet efter 1:a världskriget, trots att löner och priser hade stigit dramatiskt.
Således var under slutet av 20-talet och början av 30-talet samtliga valutor övervärderade gentemot guldet, medan före 1:a världskriget aldrig någonsin samtliga valutor samtidigt var övervärderade mot guldet.
Visst lyckades somliga länder mildra krisen genom att depreciera sina valutor, men inget land spelade enligt the rules of the game och bedrev resolut deflationspolitik.
Resolut deflationspolitik hade i likhet med devalvering också sänkte den reala växlingskursen.
Guldmyntfoten borde återinföras, men om detta görs skall kursen mellan den pappersvaluta som skrotas och guldet vara sådan att guldet medvetet görs så dyrt att systemet blir “vattentätt”.
Läs gärna min text angående lämplig guldparitet vid en eventuell remonetisering av guldet i Sverige. Den finns på följande länk.
http://flavianopolis.blogspot.com/2008/10/visst-skall-kronan-bort.html
Apropå guldmyntfot och internationellt samarbete var guldmyntfoten ett helt decentraliserat system med ett otal emittenter av penningsubstitut.
Snarare var samarbetet mellan Bank of England och Federal Reserve under 1920-talet ytterst ödesdigert, eftersom man inte tvingade Bank of England att bedriva en så resolut deflationspolitik som det ytterst övervärderade pundet nödvändiggjorde.
Federal Reserves assistans flyttade problemet framåt i tiden och gjorde det värre samtidigt som också dollarn var övervärderad mot guldet om än inte lika påtagligt som pundet.
Här är en annan text om guldmyntfot.
http://flavianopolis.blogspot.com/2009/02/aurokeynesianism.html
Som Per sade så var Friedmans analys av 30-talsdepressionen att FED inte agerade tillräckligt. Money supply (Monetära basen x Money Multiplaier) sjönk till följd av att banker ökade reserver och sina kassor för att undvika bank runs.
Ben Bernanke har forskat mycket kring GD och har samma syn som Friedman.
För att undvika depression bör man trycka pengar för att parera bankernas deleveraging (minskning i multiplaiern). Det är därför som den monetära basen i det närmaste dubblats i USA på väldigt kort tid.
Fungerar inget annat bör man i värsta fall ösa pengar ut från en helikopter, har Bernanke sagt… Eller Helicopter Ben som han har kommit att kallas i och med detta uttalande. Tror dock helikopter-storyn är snodd från Friedmans (Schwarz) bok, men där vågar jag inte uttala mig med 100 procents säkerhet…
Flavian: vad gör du om man upptäcker en bra metod för att utvinna guldet ur havsvatten, eller om en asteroid av rent guld skulle råka slå ner på jorden. Eller om folk tröttnar på guld för att de tycker att det är fult. Eller om man kan ersätta guld i teknik med någon ny superplast. Jag litar mer på att staten backar mina pengar än på en metallklump.
Avlant Nillson:
Om man lyckas producera guld till samma kostnad som stål eller att helt plötsligt en hel massa guld skulle upptäckas skulle detta givetvis medföra inflation. Samma sak gäller om alla skulle börja tycka att guld är fult och hellre skulle bära smycken gjorda av plast. Det gäller också om man kommer på en ny metod att substituera guld i andra sammanhang.
Å andra sidan är detta sannolikt helt hypotetiska tankegångar. Det har aldrig skett tidigare och kommer sannolikt inte att hända i framtiden heller.
Dock medförde det lättbrutna Klondike-guldet att en smärre inflation utbröt; det är sant.
En möjlighet i händelse av en “guldinflation” vore då gå över till platina som ankare för det monetära systemet; en annan vore palladium och ytterligare en koppar. Det finns säkert fler möjligheter.
Om du litar mera på statens förmåga att garantera ett stabilt penningvärde än guldkonvertibilitetens dito, så ställer jag frågan varför ett kilogram guld kunde kosta 2480 kronor från 1873 till 1914, medan det sedan dess har stigit cirka 100 gånger i pris. Av “guldkronan” återstår numera endast cirka ett öre.
Malcolm:
Friedman förbiser helt att Fed var bundet i fjättror av guld och att den deflationära penningpolitiken framtvingades av allmänhetens misstroende mot Feds förmåga att upprätthålla rådande guldparitet. Det var alltså inte så att Fed bedrev deflationspolitik därför att Fed ville det utan Fed gjorde det därför att allmänhetens misstroende tvingade dem. Här är faktiskt så vitt skilda forskare som Murray Rothbard och Barry Eichengreen ense, medan Friedman var av annan uppfattning.
Det av Friedman framförda argumentet för sin ståndpunkt, att den amerikanska guldreserven ökade och den brittiska minskade, är utan värde. Pundet var nämligen mera övervärderat än dollarn och av det skälet växte den amerikanska guldreserven i förhållande till den brittiska.
Under en guldmyntfot kan alla valutor samtidigt vara övervärderade gentemot guldet. Detta betyder att guldet är för billigt i termer av andra varor och att därför efterfrågan på guld stimuleras och utbudet hålls tillbaka. Detta tömmer successivt bankernas guldreserver och efter en tid blir situationen förstärkt av panikbeteenden.
Vad gäller helikopter-idéen ställer jag mig skeptisk av det skälet att pengar måste spenderas för att ha någon expansiv effekt. Om penningmängden ökar men inte den totala aggregereade utgiftsvolymen expanderar är penningmängdsökningen verkningslös.
Keynes exempel med flaskor fyllda av sedlar nedgrävda är mycket bättre, eftersom företagarna måste spendera en massa lånade pengar på löner och insatsvaror för att komma åt de nedgrävda sedlarna. Således ökas “aggregate demand”, men helikoptermodellen behöver rent teoretiskt inte öka den aggregerade utgiftsvolymen med så mycket som en enda cent. Blir sedlarna bara liggande händer ju ingenting. Å andra sidan kanske också det är osannolikt. Hittar någon en massa pengar sätter han sannolikt snart sprätt på dem.
Elakartad deflation kan beskrivas som en självförstärkande allmän oförmåga att betala skulder, vilken endast kan avhjälpas genom att “aggregate demand” stegras eller åtminstone stabiliseras. Lagligt betalningsmedel måste bringas i omlopp för att bryta den ekonomiska förlamningen.