Om att veta att man inte vet

Föreställ dig att du är filmbolagsdirektör i ett bolag som nyss producerat en riktig kalkonrulle, t.ex. Reine och Mimmi i fjällen.  Du inser att filmen kommer få nedgörande kritik av filmkritiker och bestämmer dig därför att inte ha några förhandsvisningar för kritiker före premiären. På detta sätt hoppas du locka några extra biobesökare under premiärhelgen då dessa ännu inte kunnat läsa om hur dålig filmen är innan de köper biljetter.

Men vänta lite nu! Borde inte vana biobesökare förstå dina bevekelsegrunder och därför vara väldigt skeptiska till filmer som inte recenserats före premiären?

Jag vet inte om detta händer i den svenska filmvärlden, men i USA är det ett välkänt fenomen. Det kallas ”cold opening” när en film hålls hemlig för kritiker inför premiären. De senaste åren har cirka 10 procent av amerikanska filmer ”kallstartats” på detta vis. Beteendeekonomen Colin Camerer med medförfattare har visat att det också lönar sig att kallstarta filmer på detta sätt — det leder i genomsnitt 15 procents högre biljettförsäljning (kontrollerat för andra faktorer). Det verkar alltså som biobesökare helt enkelt inte förstår informationsvärdet i att en film kallstartas.

Om biobesökarna vore helt rationella borde de sluta sig till att det faktum att en film inte visas för kritiker innebär att den har ganska låg kvalitet.

Man kan förmoda att detta fenomom gäller många andra varor än kalkonfilmer. I en studie som publicerades för ett par år sedan visades att producenter med salladsdressingar med lågt fettinnehåll valde att frivilligt redogöra för fettinnehållet, medan feta salladsdressingar oftast inte innehöll denna information. Efter att en lag infördes om obligatorisk information om fettinnehåll så minskade försäljningen av feta dressingar rejält. Det ligger förstås nära till hands att tro att konsumenterna helt enkelt inte förstod informationsvärdet i att en producent väljer att inte redovisa fettinnehållet i en produkt. ”Det man inte vet, det tar man ingen skada av”, som Just D sjöng en gång.

Comments

  1. Ett inlägg i sant sokratisk anda!

  2. Det bekräftar min tes att det som inte sägs säger minst lika mycket som det som sägs. Varför har man valt att _inte_ säga något behöver man absolut fundera över. Men ibland vet man kanske inte vad man inte vet, och då blir det värre.

  3. Förmodligen har du rätt. Detta är ett av de skäl som faktiskt finns till att nationalekonomisk kunskap faktiskt är nyttig i vardagslivet. Lagstiftning bör naturligtvis bekämpas, eftersor det tar ifrån oss ekonomer detta övertag 🙂

  4. Gunnar Sträng says:

    Du utgår från att filmkritiker är sanningsvittnen. En annan förklaring till nämnda resultat kan ju vara att filmkritiker skrämmer bort en andel av (den optimala) mängden biobesök. Enligt detta synsätt förblir biobesökaren rationell eftersom denne rimligtvis ej känner till alternativkostnaden till biobesöket som denne blev bortskrämd från.

  5. Hehe, intressant! I Hollywood har de ju raffinerat sina marknadsföringsstrategier under årtioenden, framförallt sedan Hajen hade premiär 1975. Skrev förresten en artikel om ungefär exakt det här i filmtidskriften FLM inför premiären av Arn förra året. SF var ju lite obenägna att pressvisa också den i onödan.

  6. Mikael S says:

    Ja, det där med lagstiftning om fettmärkning var ju lite tråkigt, eftersom det är stor risk att nu fler än tidigare väljer lågfettsalternativet (eftersom vi luras att tro att vi har bra information, när vår kunskapsbas kanske är felaktig), inte sällan istället med massa tillsatser som är än mer skadliga. Detta med tanke på att de senaste och bästa randomiserade studierna på området tenderar att visa att lågfettskost är sämre ur ett hälsosynpunkt jämfört med både LCHF och medelhavsdiet (http://content.nejm.org/cgi/content/full/359/3/229?query=TOC).

  7. Angående filmerna så finns det som Robert skriver ett informationsvärde i att filmen inte visats för recensenter. Det signallerar helt enkelt att filmen är av en typ som många (dock kanske inte filmkritiker) uppskattar.

    Detta argument är dock svårare att applicera på salladsdresingen.

  8. Fast hela resonamanget verkar ju utgå från att biopubliken skulle veta exakt vilka filmer som har eller inte har rescenserats (vilket väl är vad thebe är ute efter i sin sista mening). Jag brukar inte lusläsa alla filmrescensioner som gjorts två-tre veckor innan jag går på bio för att t reda på om en film rescenserats eller ej. Jag brukar faktiskt inte läsa några filmrescensioner alls…

  9. Emil, självfallet är det så att alla inte har koll på om en film kallstartats. Men ganska många måste onekligen ha någon slags koll — annars är det svårt att se varför kallstartade filmer är relativt populära även när man kontrollerar för hur kritiker rankar filmen, hur många biografer den har premiär på m.m. Även om man inte har läst recensioner finns de ofta med i bioannonserna (vilket förstås inte gäller kallstartade filmer).

    Jacob, intressant artikel — jag hade lustigt nog först tänkt att ta Arn 2 som exempel eftersom jag tyckte den var så löjligt dålig. 😉 I relation till din artikel kan det vara intressant att konstatera att kritikerbetyg på filmer korrelerar starkt med betyg på IMDb — korrelationen är hela 0.76. Dessutom är korrelationen mellan kritikerbetyg och försäljning ganska stark, ca 0.43. Se figur 1 och 2 i kallstartsuppsatsen som jag länkar till ovan.

  10. göta kanal 2 blev hyfsat sågad men var ändå en publiksuccé. hostel 1 och 2 (utbud möter efterfrågan i en spännande berättelse om en liberal värld med massvis av möjligheter) är exempel på bra filmer som många kritiker missförstår och inte gillar. fredrik strages recension av hostel 1 var iofs rolig och intressant.

    att t.ex. kunna kombinera bild och ljud på ett skickligt sätt är viktigt i filmskapande. får intrycket av att många recensenter helt struntar i den aspekten och istället grottar ner sig i analyser som är helt fel ute. nu har jag iofs inte läst särskilt många filmrecensioner. för övrigt tycker jag filmer blir bäst när man inte vet någonting om dem på förhand. att läsa recensioner i efterhand är däremot rätt kul.

    d här gäller väl inte direkt huvudpoängen i ditt inlägg men när d kommer till film känner jag mig nödgad att tala om vad som gäller. 🙂

Trackbacks

  1. […] “hela vägen” till jämvikt som ekonomers modeller oftast antar. Till exempel har jag tidigare skrivit om att människor inte fullt ut verkar förstår informationsvärdet av att en film inte visats […]

  2. […] “hela vägen” till jämvikt som ekonomers modeller oftast antar. Till exempel har jag tidigare skrivit om att människor inte fullt ut verkar förstår informationsvärdet av att en film inte visats […]

  3. […] betydligt lättare att förstå om man tänker på kalkonrullen Reine och Mimmi i fjällen (se mitt tidigare inlägg om […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s