Bedrivs forskning bäst på ett fåtal stora universitet eller utspritt på mindre institutsbildningar? När universitetskanslern Anders Flodström tillträdde gick han ut i media och propagerade för att Sverige borde ha färre och större universitet — för forskningskvalitetens skull. Men är det verkligen modellen vi vill ha? Kan inte även en flora av mindre, eventuellt privat finansierade, miljöer fostra såväl samhällsbejakande som internationellt konkurrenskraftig forskning? Jag tror det.
Igår firade Institutet för Näringslivsforskning (IFN), f d Industriens Utredningsinstitut (IUI), 70 år i aktiv tjänst. Förutom att IFN är min nuvarande arbetsgivare är det även exempel på just en mindre forskningsmiljö vid sidan av universiteten. IUI har sedan starten 1939 varit aktiv inom svenskt utrednings- och forskningsväsende, och satt rejäla avtryck i den svenska samhällsdebatten.
Det var t ex IUI som på 1940-talet initierade och skrev de första långtidsutredningarna fram till 70-talet när de togs över av finansdepartementet. På 1950- och 60-talen skrev IUI-forskare en rad uppmärskammade rapporter bl a om bilismen, televisionen och reklamens ekonomi.
På 1980-talet byggde IUI, med Birgitta Swedenborg som pådrivande person, upp en unik enkätbaserad databas över svenska multinationella företags utlandsinvesteringar. Med hjälp av dessa data kunde man visa att utlandsinvesteringarna inte trängde undan inhemska investeringar utan snarare var komplementära till de senare. Resultaten bidrog starkt till avvecklingen av de svenska valutaregleringen 1989.
Men det är inte alltid IUI:s forskning lett till förändring, även om så borde skett. IUI:s kanske mest omstridda rapport någonsin, Jordbrukspolitikens mål och medel skriven av Assar Lindbeck och Odd Guldbrandsen, förordade bl a en nedmontering av 1000-procentiga importskatter på jordbruksprodukter. Rapporten ogillades starkt av jordbruksnäringen (och föranledde ordföranden för Svenska Sockerbolaget att hoppa av IUI:s styrelse) och motarbetades t o m av fp-ledaren Bertil Ohlin med hänsyn till det borgerliga samarbetet.
Det finns idag ett flertal mindre forskningsinstitut av IFN:s karaktär i Sverige och världen. Även om många av dem är knutna till universitet utgör de komplement till de etablerade universiteten. Som exemplet IFN visar kan en mångfald i forskningsmiljöer och finansieringsformer bidra till forskningens långsiktiga kvalitet och samhällsnytta. Förhoppningsvis kommer även Anders Flodström i framtiden att instämma i det i såväl ord som handling.
Ekonomistas 
Efter att ha genomlevt Flodströms tid som rektor på KTH så är jag av den diametrala åsikten. Jag är övertygad om att KTH kommer att gå under som forskningsorganisation och att tomrummet helst bör fyllas av mindre privata institut utan den byråkratiska jätteryggsäck som KTH har.
Eller, övertygad kanske är fel ord, hoppas på är nog närmare sanningen.
Bra skrivet!
Jag håller med men nu snackade Flodström om universitetsforskningsinstitut. Han skulle nog inte vilja att dom privata små forskningsinstituten stängde ner för att forskarna där istället skall samlas ihop till dom större forskningsinstituten. Det är viktigt att Sverige försöker samla ihop sina vetenskapliga resurser för dom stora forskningsprojekten.
Tror privata institut kan spela en positiv roll att förnya forskningen. Det viktiga är nog att det är interna forskningskriterier som styr verksamheten och inte ideologiskt önsketänkande. Man kan nog hitta exempel av båda slagen.
Tydligaste positiva exemplet i historien är att det inte var vid universiteten som det kreativa tänkandet under 1600-talets upplysning växte fram. Det var vid privata institut som The Royal Society.
Vid universiteten dominerade länge Aristoteles skolastiska tänkande.
Jag tror inte det är enbart de organisatoriska formerna som spelar roll, den fysiska närheten gör sitt till också t(rots att dessa spelar en mindre roll än tidigare). Även om forskare i t.ex. Stockholm har olika arbetsgivare så kan man med lätthet gå på varandras seminarier, bolla ideer och på olika sätt samarbeta än om man bor i Kiruna. Det torde alltså snarare vara en ort total mängd forskare/akademiker inom ett visst område som bör vara intressant inte just vilket arbetsgivare de har?
Och där gissar jag att storstäderna och de traditionella universitetsstäderna har en fördel gentemot de nyare högskolorna?
Henrik, det finns helt klart stora fördelar för ett fristående forskningsinstitut att vara nära beläget ett stort universitet. Inte minst utifrån möjligheten att locka över forskare från universiteten (vi svenskar är ju som bekant inte så värst sugna på att flytta till jobben…).
Mångfalden i forskning som kommer med IFN och andra liknande institut ligger alltså kanske inte främst på det geografiska planet, utan snarare det innehållsliga.