Kvotering i företagens styrelser har diskuterats länge. För den som missat detta gäller frågan inte inkvotering av representanter med specifik kompetens eller branscherfarenhet. Inte heller gäller det inkvotering av unga, äldre eller utlandsfödda. Nej, diskussionen i Sverige har gällt inkvotering av gruppen kvinnor. (Den “mångfald” Veckans Affärer ofta använder som slagord är alltså ganska snävt definierad.)
(fr. New Yorker, 21/11 2005)
Nytt för i år är att argumenten för kvotering skiftat form något. Tidigare var argument om kvinnoandelens positiva effekter på företagens lönsamhet vanliga. Men då forskningen inte ger stöd för sådana argument hörs de alltmer sällan (se forskningsöversikt här, och om senare forskning här och här).
När empirin saknas tar känslorna över. Istället för att uppdatera sin ståndpunkt utifrån forskningen (eller snarare brist på forskning) har kvoteringsförespråkarna ändrat målvariabel: det är inte längre högre effektivitet och lönsamhet som är målet med kvotering – en uppfylld kvot är i sig målet. Detta stod klart när Claes Borgström nyligen utropade “Kvotering fungerar – se bara på Norge“. Där syftade han på hur den tvingande lagen i Norge om minst 40% kvinnor i börsbolagsstyrelser hade lett till att kvinnoandelen idag är… 40%. Med tanke på att de bolag som inte uppfyller lagen riskerar tvångsupplösning är detta utfall knappast överraskande (bara ett halvår före lagen hade nästan 200 av de 500 berörda bolagen ännu inte en enda styrelsekvinna – sex månader senare uppfyllde samtliga kvotkravet).
Det saknas i dagsläget fullständig empirisk utvärdering av effekterna av den norska kvoteringslagen. Att kvoterna uppfyllts är inte detsamma som att lagen haft positiva ekonomiska effekter. Därmed inte sagt att sådana effekter inte finns, det är bara det att vi saknar trovärdig empiri som visar att så skulle vara fallet.
Att på grund av fördomar eller gruppegoism stänga ute kvinnor eller andra grupper från styrelserummen vore inte bara en orättvisa utan också ett underutnyttjande av knappa mänskliga resurser. Enligt min mening är det därför jämställdhet i näringslivet är eftersträvansvärt. Kvotering till styrelser berör dock även de privata ägarnas rätt att styra över sina egna företag. I en läsvärd artikel dissikerar nationalekonomen Ann-Marie Pålsson flera av argumenten mot kvotering, men landar ändå i ett avståndstagande utifrån risken för politisk klåfingrighet.
På samma linje uttryckte sig jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i oktober 2008 då hon motsatte sig oppositionens kvoteringskrav: “Kvotering är helt fel väg”. Något överraskande var det därför när hon häromdagen sa följande i media:
Jag tänker inte vara tjurskallig och säga att kvotering för evigt är uteslutet. Inget är för alltid uteslutet. Jag förstår verkligen frustrationen som många kvinnor i näringslivet känner. Jag känner samma frustration själv.
Det vore synd om den angelägna debatten om jämställdhet i näringslivet gick i baklås på grund av låsta positioner i kvoteringsfrågan. Mer evidensbaserad kunskap krävs innan vi på allvar kan diskutera huruvida staten ska ges rätt att bestämma över de privata företagens ägarutövning.
Ekonomistas 
Vad som hade varit intressant att se forskning på angående Norge är:
– om antalet styrelsemedlemmar har ökat (pga att man har stoppat in extra kvinnliga styrelsemedlemmar istället för att ersätt manliga) och hur mycket detta har ökat kostnaderna för företagen
– hur ersättningen dessa nya ledamöter har är jämfört med övriga
– hur aktiva de nya kvinnliga ledamöterna är jämfört med övriga (hur många möten de deltar i, hur många kommittéer de sitter med i, etc)
– hur mycket erfarenhet dessa nya medlemmar har jämfört med övriga (utbildningsnivå, aktiva yrkesår, chefspositioner, etc)
För övrigt vill jag (som vit högutbildad och ambitiös (och hårt arbetande) man (dock inte ännu medelålders)) poängtera att jag också ofta känner stor frustration över min nuvarande lön och position
Nu är det förvisso inte så enkelt som en fråga om empiri. Den som förordar kvotering tycker rimligvtis att en någorlunda jämn könsfördelning i maktens korridorer är ett intangibelt värde i sig, som knappast låter sig mätas i företagsvinster eller andra kvantitativa mått. Och även om kvoteringsförespråkarna tycks anse att varje argument för kvotering är ett bra argument, behöver man ju inte snäva in debatten till att bara handla om empiri.
Om det bara är irrationell diskriminering som är problemet, så kan kvotering knappast vara lösningen i en marknadsekonomi; tvärtom är det väl då snarare en stärkt konkurrenslagstiftning, avregleringar på arbetsmarknaden, bättre utbildningspolitik osv som behövs.
Det starkaste argumentet för kvotering är däremot det feministiska argumentet att detta är en anständighetsfråga av samma typ som allmän rösträtt, avskaffande av slaveriet, osv. Och för sådana frågor är vi knappast behjälpta av empiriska studier.
Håller med Emil om att det finns förutsättningar för mycken intressant forskning på norska data framöver.
Och även Kenneth fångar in relevanta dimensioner. Jämförelsen mellan allmän rösträtt, slaveri och representation i företagsstyrelser haltar dock betänkligt. Var går gränsen i den privata sfären för när samhället kan avkräva en viss fördelning av olika samhällsgrupperingar? Och vilka specifika grupperingar är de aktuella: ålder, kön, födelseland, utbildning, IQ, politiska åsikter? Att våra folkvalda politiker som styr över våra demokratiska institutioner bör återspegla befolkningen i stort utifrån åsikter, ålder, kön och även invandringsstatus är önskvärt. Men att samma krav ska gälla andra privata konstellationer är inte lika uppenbart. Om staten ska bestämma hur privata företag ska styras, vad är det som säger att staten inte kan införa liknande kvoter för ovan nämnda grupperingar i t ex bostadsområden, schackklubbar eller seglingssällskap?
Nej, det har gått troll i frågan om kvotering till några tjogtals börsnoterade företagsstyrelser (för kvoteringskravet gäller ju knappast alla hundratusentals aktiebolag vi har i Sverige). Det har blivit en symbolfråga för vissa aktörer i samhällsdebatten, väl i linje med förmögenhetsskatten eller flaskvatten. Och med tanke på att en dåligt fungerande styrelse kan förstöra stora värden är det viktigt att vi inte låter symbolfrågepolitiker bestämma hur styrelserna ska se ut.
En kvotering av demokratiskäl skulle innebära en syftesmotivering som redan där definierade vilka områden som vore aktuella. Det skulle behöva handla om ett ovanligt inflytelserikt segelsällskap för att det skulle vara aktuellt för kvotering ur det perspektivet. Illuminati SSS?
Själv ställer jag mig något tveksam till demokrati-argumentet för kvotering, eftersom det bygger på att vi är så fixerade vid personers kön. Jag ser hellre att vi slutar övervärdera kön, då blir könsfördelningen lika demokratiskt ointressant som styrelsernas sammansättning sett till hårfärg eller preferens för frukostflingor.
På så sätt håller jag med Daniel, det är en symbolfråga, men så länge symboliken får praktiska konsekvenser innebär det inte att det därmed är en icke-fråga. Den symbol som enhetligt manliga styrelser sänder ut får konsekvenser, bland annat i hur kvinnor beräknar kostnad vs. möjlig utdelning för sitt yrkesliv.
Jag är tveksam till Norges metod, då det innebär en period där styrelsesammansättningen kommer vara sämre än vad den skulle kunnat vara. I gruppen kvinnor som kvoteras in kommer det finnas några envisa jävlar som satsat hårt, och har rätt kompetens, och så kommer det finnas en grupp som gjort en mer eller mindre medveten kalkyl av sina chanser och lagt sig på en nivå som inte utvecklat deras fulla potential. En nivå som är rationell i sammanhang där styrelsen är till övervägande del manlig, men som annars innebär en inte fullt utvecklad potential.
Jag är övertygad om att det är betydligt lättare att hitta kompetenta män än kvinnor till styrelser i nuläget – gränserna sätts inte rakt framför näsan på kvinnor som precis nått fram till att bli aktuell för styrelsepost. Ur demokratisynvinkeln förstår jag varför Norge valt att göra som de gjort, men jag hoppas att om vi inför något liknande i Sverige kommer det ske under längre tid, med möjlighet för företagen att släppa fram kvinnor i leden och med signal åt kvinnorna att beräkningarna för vilken nivå det är personekonomiskt rimligt att satsa på nu har förändrats.
Personligen så tycker jag att det är mindre viktigt om kvinnor i styrelsen leder till högre vinst för företagen eller inte. Det handlar i mina ögon om att leva i ett samhälle där alla människor har samma rättigheter, vare sig man är man eller kvinna, vit eller svart eller blå. Visst, om kvinnor i styrelsen leder till LÄGRE vinst så kanske man skulle kunna förstå att man inte vill ha kvinnor i styrelsen. Men så är det givetvis inte. Människor är väldigt konservativa och har en väldig massa fördomar. Man är van att saker är på ett visst sätt och om man inte vet hur det blir med fler kvinnor i styrelsen, så låter man helt enkelt bli att anställa kvinnor. Man är rädd för förändring helt enkelt. Detta är så klart ingen ursäkt men jag tror att det är en av förklaringarna till diskrimineringen.
Daniel/
Det ÄR väldigt svårt att dra gränsen för vad och hur mycket man ska kvotera, om man nu bestämmer sig för att göra det. Men kanske är det så att man helt enkelt får avgöra det från fall till fall. Samhället är komplext och jag tycker inte att man kan avfärda kvotering bara för att det är svårt att avgöra hur man ska utforma kvoteringen. Ska man tillåta femåringar att dricka sprit bara för att det är svårt att dra en åldersgräns? För var ska den gränsen gå? Varför just 18? Gränsdragningar är alltid svåra men inte desto mindre nödvändiga. Om någon kan komma fram med en bra anledning till varför födelseland och politiska åsikter är en bra grund för kvotering, så får man lyssna på detta och sedan avgöra om det verkar vettigt eller inte.
Jag tror inte heller att det är så svårt att hitta 40% duktiga kvinnor till styrelserna, så jag tror inte att det är någon risk att kvinnorna som kvoteras in kommer “förstöra stora värden” i företaget. Däremot så är det nog väldigt svårt att hitta 100% bra manliga styrelseledamöter till de 20 största bolagen.
Det hela handlar om vem som ska utse styrelsen, aktieägarna eller någon annan. Då styrelsernas uppgift är att representera aktieägarna är det rimligt att ägarna själv får avgöra vem som ska representera dem. Avsteg från denna princip bör ha synnerligen starka skäl talandes för sig och bevisbördan ligger rimligen på den som hävdar att man ska kvotera. Att kvotering gynnar några enskilda näringslivskvinnor på bekostnad av några enskilda näringslivsmän går troligen att leda i bevis, men det är knappast ett sådant tungt vägande skäl.
Det är också rimligt med jämställdhet. Alltså kan det vara bra att tvinga ägarna till företaget att utse en jämställd styrelse. Jämställdhet ett synnerligen starkt skäl. Jag förstår inte vad det är man ska bevisa.
“Att kvotering gynnar några enskilda näringslivskvinnor på bekostnad av några enskilda näringslivsmän går troligen att leda i bevis, men det är knappast ett sådant tungt vägande skäl.”
Med andra ord, att kvinnor blir invalda i en styrelse är bra för kvinnor men dåligt för de män som inte blir invalda.. Ska man bevisa det? Jag förstår inte vad du menar. Jämställdhet är ett tungt vägande skäl i mina ögon.
Man får helt enkelt avgöra hur viktigt man tycker att det är med jämställda styrelser. Det är mycket möjligt att det finns andra jämställdhetsfrågor som är viktigare. Men om man tycker att jämställda styrelser är viktigt så är kvotering förmodligen den rätta vägen att ta.
Ande: Jag menar att det inte är ett tungt skäl att gynna några enskilda av ett kön på bekostnad av några enskilda av ett annat kön. Det måste finns andra effekter som går utanför dessa enskilda. Tex göra det troligt att detta faktiskt gynnar jämställdheten utanför ett litet antal bolagsstyrelser. Kan man inte det har jag svårt att se vari samhällsintresset i detta ligger. Kvotering handlar trots allt om ett ganska allvarligt ingrepp i äganderätten.
Dessutom finns risken för negativa konskvenser för jämställdheten via indirekta kanaler. Kanske börjar tex många utgå från att alla kvinnor i ledande position är inkvoterade.
Vinsterna uppkommer rimligt vis på längre sikt typ 20 år eller så, dvs. när dagens barn vuxit upp i ett samhälle där det är lika naturligt att kvinnor har höga positioner som män. Att fördubbla urvalet kommer inte vara olönsamt, tvärt om. Kvoteringen kommer inte finnas kvar för alltid.
Äganderätten har inget egenvärde, den är bara meningsfull om den leder till att människor får ökade möjligheter till självförverkligande etc. Inskränkningar på äganderätten är rimliga om den misslyckas med detta. Funktionssocialism typ.
@Avlant Nilsson Du lämnar ett antal frågor obesvarade:
1) På vilket sätt har en människas självförverkligande ett egenvärde? Om en människa förverkligade sig själv i tomma intet, utan att själv vara medveten om det, skulle detta självförverkligande verkligen vara eftersträvansvärt?
2) Är det egentligen inte så att självförverkligandet har ett värde för den människa som förverkligar sig själv? Och om så är fallet, varför skulle en personens i fråga självförverkligande ha ett värde om inte rätten till livet som “förverkligas” har det (äganderätten härleds ju ur rätten till det egna livet)?
Slutsats: Är det verkligen vettigt att värdesätta självförverkligande om man inte också värdesätter livet som förverkligas, och därmed också äganderätten?
Som kvoteringsmotståndare tycker jag att kvoteringsmotståndarna ovan kommer upp med betänkligt svaga argument. Daniel kan knappast mena allvar med sin jämförelse med schackklubbar och seglingssällskap. Har schackklubbarna en avgörande makt över tusentals människors vardag?
Gränsdragningsfrågor finns på alla politikområden, därför är det inte meningsfullt att avfärda idén om kvotering till företagsstyrelser med att gränsdragningen är svår.
(Vem ska ha allmän rösträtt? Om 18-åringar kan rösta så kan väl rimligtvis även 16-åringar göra det? I slutändan skulle vi då utsträcka rösträtten till spädbarn…)
Jonas Vlachos argument är ju smått reaktionärt och tycks förutsätta att nuvarande ordning vilar på något slags naturrätt. Hade han fått bestämma så hade vi fortfarande haft kungligt envälde.
Nej, bättre kan ni väl ändå…? Annars kommer jag se mig tvungen att byta ståndpunkt.
Kenneth,
Kungliga envälden byggde ju på själva motsatsen till äganderätt, då kungen hade rätt att lägga beslag på i princip vad han ville. Äganderätten är central för ett fritt och demokratiskt samhälle (det är bara att tänka på hur alla icke-demokratier vill inskränka denna för att konstatera detta). Vidare så finns det egentligen ingen anledning för kvoteringsmotståndare att motivera varför vi inte skall kvotera. Bevisbördan för detta ligger istället rimligtvis på de som är för kvotering, då det är de som vill ingripa i äganderätten.
Ni pratar om äganderätten som om det vore det enda som är viktigt i samhället. Det är ganska skrattretande faktiskt. Har jämställdhet inte ett egenvärde?
Ande:
Det beror helt på din definition av jämställdhet. Om du menar att alla skall ha samma möjligheter och samma lön för samma arbete (oavsett kön, härkomst, längd, hårfärg, etc), så tycker åtminstone jag att det absolut är något att sträva mot
Om du menar att det måste vara lika många män som kvinnor i varje yrke så nej.
Men det är ju inte jämställdhetens värde vi diskuterar här utan metoderna för att nå dit. Jag tycker att kvotering är en dålig metod som gör större skada än nytta, du tycker tydligen tvärtom.
För övrigt tycker jag att Johan Ingerö mycket slagkraftigt beskriver det felaktiga i ditt resonemang i denna bloggposten:
http://ingero.blogspot.com/2009/05/har-du-slutat-valdta-barn.html
Kenneth: Äganderätten är inte absolut och bör inte heller vara det. Däremot finns det både starka politiska skäl (som EMil tar upp) och ekonomiska effektivitetsskäl för att företagen och dess ägare ska styra sin egen verksamhet. Alltså är det upp till kvoteringsförespråkarna att övertygande visa hur kvotering kan få några andra effekter än lite rockader i styrelserummen. Om detta är en reaktionär ståndpunkt, ja då är jag väl reaktionär.
Emil:
“Om du menar att alla skall ha samma möjligheter och samma lön för samma arbete (oavsett kön, härkomst, längd, hårfärg, etc)”
Det är precis det jag menar, ja.
“Om du menar att det måste vara lika många män som kvinnor i varje yrke så nej.”
Det är absolut inte det jag menar, nej.
Jag vet faktiskt inte om kvotering är rätt. Anledningen till att jag argumenterar här är för att se vad jag får för motargument. Det finns ju utan tvekan fördelar och nackdelar med kvotering. Men som vanligt får man väga fördelar mot nackdelar. Alldeles oavsett så är det bra med diskussion kring ämnet. Jag är egentligen emot att man ska tvinga folk att göra saker och ting, men det kommer att ta en oerhört lång tid för styrelserna att på egen hand bli mer jämlika. Därför lutar jag åt kvotering i styrelser för tillfället.
————–
Jonas:
Säger du att företagen blir mindre effektiva med kvinnor i syrelsen?
Ande: Nej, jag säger att marknadsmekanismerna fungerar bäst om företagen fattar sina egna beslut. I frånvaro av starka externa effekter alltså. I frånvaro av sådana anser jag att ett företag har rätt att utse en ineffektiv styrelse om de så önskar. Att vi inte ska lägga oss i dylika detaljer med politiska beslut grundar sig ytterst på att jag inte tror att någon på förhand vet vad som fungerar under olika omständigheter. Genom att företaget fattar sina egna beslut och bär sina egna kostnader kan de utvärderas av sina ägare. Ansvar kan utkrävas och verksamheten ställas om efterhand. Om vi går in och detaljreglerar (gäller fö också min syn på politiska regleringar av ex bonuslöner) går det inte att utkräva ansvar varför en viktig del av marknadsmekanismen sätts ur spel.
Jag finner det mer än lite arrogant att så många anser sig kunna sitta på sin kammare och anse sig veta vad som vore bäst för det ena eller andra företaget utan att veta ett jota om vare sig verksamhet, ägarstruktur eller rekryteringsbas.
Själv lutar jag åt att frågan om könsfördelningen i styrelserna i sig är en tämligen ointressant fråga för företagens framtid, vilket gör det hela till en fånig symbolfråga. Andra kanske tror att frågan är viktig för de enkilda företagens framtid men då är detta i sig ett skäl att låta företagen fatta sina egna beslut.
Starka positiva effekter på resten av samhället är det enda skäl jag kan se om skulle kunna motivera kvotering. Sådana förefaller inte finnas, ingen här har i varje fall bemödat sig med att presentera några. Då det dessutom föreligger risk för negativa effekter på jämställdheten av kvotering så är det bäst att låta bli. Någon som betvivlar att denna risk finns kan betänka det faktum att det nästan alltid viskas om “inkvotering” så fort en kvinna når en högre position.
@Karl
1) Självförverkligandet är värdeskapande. Antag att du har ett träd med en frukt och en människa som vill ha en frukt. Värde uppkommer när människan förverkligar sig själv och plockar frukten.
2) Nej, självförverkligandet har inte värde, det _är_ värde. Din härledning duger inte. Att två personer gör anspråk på samma ting (tex en vattenkälla) betyder inte att en av dem är död.
Borde man inte få ett jobb för att man är mest lämpad för det helt enkelt. Man blir ju förbannad!
Ok.. så nu är man arrogant för att man framför sina åsikter.
Det är inte bara vanligt folk som sitter hemma “på sin kammare och anse sig veta vad som vore bäst för det ena eller andra företaget utan att veta ett jota om vare sig verksamhet, ägarstruktur eller rekryteringsbas” som är för kvotering. Det finns även männsikor med insikt i den världen som är för kvotering. Swedbanks tidigare vd Birgitta Johansson-Hedberg till exempel.
Själv är jag inte så väldigt insatt, men jag har ändå rätt att diskutera och ha en åsikt. Kanske är det valberedningarna man bör koncentrera sig på, vad vet jag.
De som är emot kvotering kan själva komma med förslag för att öka jämställdheten.
VIll faktisk anföra ett pragmatiska argument (även om jag har mängder av ideella argument också) mot kvotering. En bra illustration finns i denna artikel http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2935447.svd
Alltså, bland den översta halva procenten på ett test som mäter någon slags intellektuell förmåga är det dubbelt så många män som kvinnor som får högsta poäng. Och då skriver de flesta detta test i 20-årsåldern innan den fastnat alltför mycket i sina könsroller. Ska man begränsa sig till den över 0,1‰ (tusen av tio miljoner – eller tusen av de ca 2 miljoner svenskar som är 40-60 – 0,5‰) är fördelningen antagligen ännu skevare, så ja, jag tror det faktiskt kan vara en fråga om det saknas kompetenta kvinnor.
Reservation: jag har själv skrivit 2,0 på HP men är inte särskilt intresserad (och har antagligen fel personlighet) av en karriär som skulle leda till en sådan position blogginlägget handlar om. Föredrar halvbra arbeten jag kan ta ledigt flera månader om året från för att åka skidor (Alaska, Grönland!) och liknande.
Man behöver inte 2.0 på HP för att sitta i en styrelse.. Så komplicerat är det inte. Någon som får 2.0 på HP är knappast mer kompetent på en styrelsepost än en som får 1.5. Det är raketingenjörer vi pratar om här.
Jag har pluggat på matematiska institutionen på SU och jag känner precis lika många väldigt begåvade kvinnor som män.
*Korrigering. Det ska givetvis stå: “Det är INTE raketingenjörer vi pratar om här”
Ande – du missar min poäng. Det kommer se likadant vilket intellektuellt test man än gör, det finns _många_ fler män än kvinnor i den översta procenten, promillen eller vad som nu är tillämpligt. För övrigt, med tanke på mängden inkompetenta beslut fattade av manliga toppdirektörer råder det nog kompetensbrist även bland männen.
Din anekdotiska erfarenhet av en institution vid SU saknar betydelse om du inte kan belägga den på ett mer generellt plan.
För det första så behöver man inte tillhöra den översta promillen för att sitta i en styrelse. För det andra så är det absolut inte säkert att det kommer att se likadant vilket intellektuellt test man än gör.
Ande: Naturligtvis har du och andra rätt att komma med en åsikt, men när argumentet är att det vore bättre för företagen själva att att tvingas ta in fler kvinnor drabbas jag av starkt tvivel.
Ett av mina sätt att öka jämställdheten är att arbeta för att motverka kvotering. Jag hyser starka misstankar om att ett sådant förslag skulle stigmatisera duktiga kvinnor och därmed försämra deras karriärsmöjligheter.
Jag har aldrig sagt att det är bättre för företagen att få in fler kvinnor i styrelsen. Jag har sagt att det är bättre för jämställdheten.
Att öka jämställdheten genom att arbeta för att motverka kvotering är nästan samma sak som att inte göra någonting i mina ögon.
Ande – varför startar du inte bara ditt eget företag och ser till att du får en perfekt mix på de anställda där?
Jag har ingen affärsidé. Jag tror diskussionen är över för min del nu. Jag kommer inte övertyga er och ni kommer inte övertyga mig. Och om ni gör det så kommer jag aldrig att erkänna det 😉
Jag håller i stort sett med Vlachos. Några korta tillägg: vi har viss reglering av styrelser eftersom facket har rätt att tillsätta ett antal ledamöter. Nu är facket möjligen stakeholder på ett annat sätt än kvinnokollektivet, men sedan 70-talet har vi alltså vant oss vid att staten lägger sig i styrelsernas sammansättning.
I den svenska regeringen verkar numer gälla en informell norm om kvinnlig representation. Det verkar inte ha fungerat alltför dåligt? Men motsvarande informell norm gäller inte samer, handikappade, arbetare eller övriga grupper.
Till sist: är inte detta en ovanligt perifer fråga? Den rör ett ytterst litet antal medborgare, som sannolikt redan befinner sig samhällsstegens högsta topp. Jag är inte säker på att jag själv någon gång kommer ingå i en styrelse… Kvinnolöner i allmänhet känns i så fall mer intressant att diskutera.
Med kvotering försöker man rimligen att motverka en systematisk snedfördelning av makt mellan olika samhällsgrupper. Premissen (som inte verkar helt orimlig) är att det finns en gubbkultur i näringslivet där män och typiskt manliga egenskaper uppvärderas. För att bryta den vill man föra in kvinnor på positioner där de har större inflytande. Det lär alltså inte handla om just det fåtal kvinnor som får en styrelseplats utan om det kulturella inflytande man tror att de kommer ha.
Det är inte uppenbart varför marknaden skulle göra sig av med en sådan gubbkultur självmant. Dels kan det vara olönsamt att göra det, i vilket fall man får väga olika värden mot varandra. Men det kan även vara så att det inte spelar någon större roll för lönsamheten vem som sitter i styrelsen. Jag känner i alla fall inte till någon forskning som lyckas slå fast det. I sådana fall kan gubbvälde och jämställdhet vara olika jämvikter och staten kan absolut ha en roll i att puffa för den ena snarare än den andra.
Hur som helst tror jag att det vore bättre att höja skatten på styrelsearvodet eller så när könsfördelningen rör sig utanför något acceptabelt interval. På så sätt kan marknadsmekanismerna fortsätta verka medan företagen ändå tar hänsyn till den kulturella externalitet deras gubbvälde skapar.
För övrigt, lg, är det nog så att man fastnar i sin könsroll långt innan 20-årsåldern.
Joakim – angående könsroller syftade jag framförallt på att vi lever ganska jämlikt så länge vi är barnlösa, vilket de flesta är i 20-årsåldern.
Är inte all lagstifting på ett eller annat sätt ett ingrepp i äganderätten? Till exempel konkurrenslagstiftningen. Men det är så klart inte alltid lätt att på förhand avgöra vilka att lagar som gynnar samhället på längre sikt och vilka som inte gör det. Ibland måste vi lita på vår magkänsla.
Jag tycker att den intresssanta frågan är: Leder fler kvinnor i styrelsen till jämlikare löner och/eller fler kvinnliga chefer? Med andra ord, jag tycker inte att det är själva antalet kvinnor i styrelsen i sig som är intressant, utan det intressanta är vad det får för effekter för kvinnorna i företaget.
Finns det någon forskning inom detta område som skulle kunna besvara dessa frågor?
Andreas, en heltäckande översikt av vad vi vet om hur styrelser och företagsledningar påverkar sina företag publicerades nyligen av Renée Adams och hennes kolleger i Journal of Economic Literature (gratislänk).
Författarna går igenom ett mycket stort antal studier på området, men konstaterar — något nedslående — att det är oerhört svårt att dra tydliga slutsatser från litteraturen. Anledningen är framför allt den komplexa verklighet som inramar aktörerna och de ekonomiska utfallen. Om inte annat kan man använda denna studie för att slå ner tvärsäkra rapporter i frågan som hävdar att tydliga samband finns — sannolikt lider dessa rapporter av stora brister i olika avseenden.
Några konkreta lärdomar kan visserligen dras, men eftersom baseras nästan uteslutande baseras på amerikanska företagsdata är det högst osäkert om vi i Sverige kan (eller bör) ta till oss dem.
Okej, tack för infon!
Andelen kvinnor i börsbolagens styrelser har ökat från 5,3 procent år 2001 till dagens 22 procent. Tydligen så fanns det bara 5% tillräckligt kompetenta kvinnor 2001. Kanske har kvinnor börjat få bättre poäng på högskoleprovet. För det är ju intellektuellt sett så rysligt svårt att sitta i en styrelse..
Det är knappast din uppgift som utomstående att ha massa åsikter om vilka privatägda företag anlitar för olika uppdrag.
Jag tycker för övrigt att du borde separera. Du har valt fel partner och jag vet mycket bättre än du vem du ska dela bostad med.
Jag ville bara påpeka hur fåniga en del argument är. Att påstå att företagen vet bäst själv hur de ska styras tycker jag uppriktigt sagt är fånigt. Om det är att de vet bäst så lever vi tydligen i en helt annan värld nu än vi gjorde 2001. Världen har förändrats dramatiskt så nu behöver vi få in mer kvinnor i styrelserna.
Ett alternativ är ju att företagen visste/vet om att de styr sina företag på ett suboptimalt sätt och det vore ju fullkomlig skandal. Med andra ord, de väljer att diskriminera av olika anledningar. Ska vi acceptera det?
Jag ser det som min uppgift att ha åsikter om det jag vill ha åsikter om. Jag vill dock helst inte kvotera. Bara om det verkar vara absolut nödvändigt för att skippa rättvisa. Nu verkar det ju som att det jämnar ut sig “av sig själv” så kan vi avvakta.
Det kanske bara finns 1% styrelsekompetenta personer i de befolkningsskikt man rekryterar styrelser från men man måste ju fylla ut med något?
Ööh, ja, det vore väl inte märkligt om världen förändrats på tio år, i synnerhet när farten på samhällsutvecklingen tenderar att accelera hela tiden. Men du undviker den grundläggande frågeställningen – med vilken rätt ska jag bestämma vem du ska leva tillsammans med? Även om du väljer en extremt suboptimal partner (asocial person som misshandlar dig, lurar dig på pengar osv) så är det fortfarande ditt privata beslut. Den där försmådda partnern som är djupt förälskad i dig och som skulle vara en perfekt match som skulle lyfta hela ditt liv, privat såväl som professionellt, kan inte kräva att få dela ditt liv med dig om du inte vill.
Eller? Är du beredd att låta mig styra vem du ska leva tillsammans med?
Så: det spelar ingen roll vem som vet bäst (även om erfarenheten av politikers försök att veta bäst är avskräckande) – det är ditt liv, din kropp, dina ägodelar och du gör precis vad du vill med dem, inkl elda upp 100 000:- i kontanter (för mig vore en sådan brasa ingen skandal, vore den det för dig?) eller bara vara sexuellt attraherad av ena könet (=diskriminera 50% av befolkningen!?!? Jag blir så upprörd att jag måste ta en promenad. Eller inte).
Vid närmare eftertanke inser jag dock att det vore absolut nödvändigt att kvotera in lite personer i ditt liv. Du har haft många år på dig att skärpa till dig på flera fronter men utan att ha lyckats. Många människor som vill vara i din närhet får inte det och upplever sig oerhört orättvist behandlade av dig.
Kan vi ses på måndag för en förberedande diskussion om hur jag ska få dig att lyda?
Jag förstår att äganderätten är ett argument mot kvotering och det köper jag. Argumentet att det inte finns mer än 5% dugliga kvinnor är redan motbevisat.
Din liknelse med relationer tycker jag är irrelevant. Relationer påverkar enbart de personer som ingår i relationen. Kvotering kan påverka tusentals eller miljoner människor. Det är skillnaden.
De flesta anser nog att en medveten policy att diskriminera en viss grupp människor är skandal. Om jag inte är helt ute och cyklar så är det väl olagligt också.
Enbart männsikor med skygglappar på kan tro att anledningen till att företagen har fyrdubblat sin andel kvinnor i styrelserna på 9 år är på grund av att förutsättningarna för att driva företag har förändrats dramatiskt. Dramatiskt är väl iofs en underdrift.
Det är det enda argument som behövs. Det är ett lika starkt argument mot kvotering som risken för felaktiga domar är för dödsstraff
Ingen är tvingad att handla eller vara anställd på något särskilt företag. Det är väl bara att byta om man är missnöjd med personal- eller styrelsesammansättningen.
Så ditt liv är en skandal då du dagligen gynnar din familj på resten av befolkningens bekostnad. Eller (antagligen) diskriminerar ett kön, ålder osv. Skäms på dig.
Skulle du dessutom vara kändis så är det ju kanske miljontals med människor som kan glömma dig som partner eftersom de är fel ålder, kön etc. Få organisationer har så många anställda.
För övrigt var det olagligt med homosex, privata arbetsförmedlare, bygga mindre byggnader på sin tomt, vägra värnplikt, sälja kondomer osv för inte alltför länge sedan. Lyckligtvis har vi numera en modernare syn på dessa brott. Ergo: en lag är inte moralisk princip och att vissa typer av diskriminering är olagliga gör inte lagen rätt.
Så du utgår alltså från att alla som sitter i styrelser är kompetenta? Vad baserar du ett sådant antagande på?
Hursomhelst, eftersom du är så begåvad och insiktsfull föreslår jag att du startar ett eget företag, förslagsvis i någon mansdominerad bransch eftersom befintliga företag i sådana branscher tenderar ha den största manliga övervikten i styrelsen, komponerar en perfekt styrelse (och personalsammansättning) och mha av dina överlägsna personella resurser konkurrerar ut befintliga aktörer. Eller så kanske du bara kan ringa Ingvar Kamprad och ge honom ett bud (du kan lägga dig rätt högt över befintlig värdering eftersom du kommer skapa en mycket bättre styrelse = högre avkastning som motiverar den högre värderingen). Lycka till!
Än en gång, jag förstår argumentet om äganderätten och den har jag inte sagt något om. Jag diskuterar hur effektivt företag driver sin verksamhet.
Det är inte “bara att byta” företag för de flesta. Det är det bara naivt att tro och ett sätt att argumentera på för de som inte vill sätta sig in i utsatta människors situation. De allra flesta har inte så stor valmöjlighet som du verkar tro. I synnerhet inte de som till exempelvis max har gymnasieutbildning. Alla kan inte arbeta på de mest eftertraktade företagen.
Btw, du får mig att känna mig väldigt eftertraktad. Alla damer som är intresserade kan lämna en intresseanmälan så ska jag tillsätta en kommité som ser till att den mest begåvade tjejen får chansen 😉
“en lag är inte moralisk princip och att vissa typer av diskriminering är olagliga gör inte lagen rätt.”
Vad är då en lag?
“Så du utgår alltså från att alla som sitter i styrelser är kompetenta? Vad baserar du ett sådant antagande på?”
Nej det utgår jag inte från.
Jag har inte sagt att kvinnor i styrelsen leder till bättre lösamhet. Andelen kvinnor verkar vara irrelevant i den meningen. Jag tror för övrigt att styrelser i allmänhet är väldigt ineffektiva när det gäller att värna om ägarnas intressen.
Vad tror du??? Något en majoritet i parlamentet kommit överens om. Emellanåt sympatiserar en majoritet av befolkningen med beslutet.
Finns gott om lagar som inte borde finnas och vice versa.
Du hävdar ju att alla de nytillkomna kvinnorna är kompetenta.
Nähä, vad ska man ha dem till då?
Prata med Ingvar Kamprad eller Stefan Persson om det där med styrelser som verktyg för management.
Du kommenterar som vanligt inte det jag skriver om den diskriminering du utsätter dina medmänniskor för dagligen. Varför skulle den vara tillåten men inte Scanias ägares förmenta diskriminering av kvinnor i styrelsen. Lite beroende på perspektiv berör de ungefär lika många människor.
Jag har svarat på en massa irrelevanta påståenden. Orkar inte svara på alla. Jag får försöka få fram min poäng på ett annat sätt. Antalet kvinnor har fyrdubblats. Varför då?
För att ägarna ville det.
Andreas, ingen vet varför andelen kvinnor i de svenska börsbolagens styrelser ökat så kraftigt. Man kan bara spekulera. Kanske handlar det om minskad diskriminering, kanske om genomslag av tidigare ökad andel kvinnliga chefer, kanske handlar det om opportunism hos ägare som inte vill att deras företag ska bli utpekade som kvinnofientliga.
Man ska hålla i åtanke att börsbolagen är en ganska liten grupp mycket genomlysta företag, ofta förekommandes i media och som är känsliga för medial uppmärksamhet på olika sätt. De senaste årens debatt, och inte minst hot om kvotering, tror jag har haft en klar effekt på andelen kvinnor i styrelserna.
Huruvida den ökande kvinnoandelen har haft någon realekonomisk effekt på t ex företagens lönsamhet är dock osäkert. Som den litteraturgenomgång jag tidigare hänvisat till i denna tråd visar finns i princip inga seriösa studier som kunnat visa på någon sådan effekt.
Håller med till 100%