I diskussionen om finanskrisens mer fundamentala orsaker hamnade Paul Krugman i en förklaring baserad på moral hazard; om bara folk hade fått ta ansvar för sina beslut hade det sett annorlunda ut. George Cooper hävdade däremot att marknaderna är fundamentalt instabila då framtiden präglas av genuin osäkerhet. I en nyutkommen bok hamnar George Akerlof och Robert Shiller betydligt närmre Cooper än Krugman. Där Cooper skyller krisen på missanpassade redovisningsregler anser Akerlof och Shiller emellertid att problemet finns i människans djuriska instinkter, i de Animal Spirits som fått ge namn åt deras bok.
Dessa instinkter kan i princip sammanfattas som sånt som styr vårt beteende men som inte riktigt är förenligt med vad nationalekonomer brukar kalla rationellt beteende. Förtroende, rättvisekänsla, penningillusion, korrupt beteende och att vårt beslutsfattande i mångt och mycket styrs av en form av mytbildning. Bokens ambitiösa målsättning är att lägga en makroekonomisk grund baserad på den beteendevetenskapliga utveckling som nationalekonomin präglats av det senaste decenniet.
Även om boken är full av intressanta uppslag, forskningsresultat och idéer är den ändå en besvikelse, delvis beroende på ambitionsnivån. Att förklara finansiella bubblor och efterföljande kriser med att förtroendet i ekonomin varierar är inte väsensskilt från påståendet att “än så går det upp och än så går det ner”. Utan verktyg att föra in våra djuriska instinkter i de makroekonomiska modellerna är det helt enkelt svårt att dra nytta av de beteendeekonomiska insikterna.
Akerlof och Shiller lyfter exempelvis fram empiriska belägg för att förtroendet för ekonomin i sig påverkar konjunkturen (snarare än det motsatta) men bevisföringen blir lätt anekdotisk. Framställningen gör det lätt att hålla med om att författarna har ett viktigt budskap. Samtidigt är budskapet svårt att utvärdera och kritisera, vilket knappast är ett styrketecken i detta sammanhang.
Vad Akerlof och Shiller däremot lyckas med är att peka på en mängd faktorer som ger oss anledning att betvivla framförallt de finansiella marknadernas effektivitet. Marknader som helt bygger på förväntningar om en genuint osäker framtid påverkas lätt av djuret inom oss. Dessa destabiliserande tendenser är särskilt viktiga om inte marknaderna är kompletta, dvs att det inte finns marknader för alla möjliga finansiella instrument. Utan kompletta marknader är det inget som säger att arbitrage kommer att motverka alla felprissättningar (se Shleifer och Vishny).
I denna anda lyfter Shiller i boken The Subprime Solution fram institutionella brister på bostadsmarknaden. Ett problem är att den som tror att bopriserna kommer att falla har svårt att spekulera på en nedgång, vilket gör att denna marknad lätt drabbas av bubblor. Ett annat problem är svårigheten att försäkra sig mot att marken ett hus står på faller i värde. Varför är det så när det inte är något problem att försäkra sig mot att huset brinner ner? Eftersom bostaden är de allra flesta människors överlägset största investering är det besvärande att just denna marknad fungerar särskilt ineffektivt.
Shillers lösning är att för lägga grunden för spekulativ handel med instrument kopplade till det boprisindex han sjäv varit med om att skapa. Hans bok innehåller även andra förslag, exempelvis om en ny typ av bolånekontrakt som syftar till att försäkra husägaren mot fluktuationer på bostadsmarknaden. Mer marknad, alltså. Samtidigt är Shiller inte en naiv marknadsfundamentalist. Det är exempelvis lätt för smarta aktörer att missbruka det förtroende de finansiella marknaderna bygger på. Sådant missbruk drabbar i förlängningen hela det finansiella systemet via kanalerna som diskuteras i Animal Spirits. Staten har därför en roll, bland annat som övervakare av den information de finansiella aktörerna förmedlar.
I grunden tror jag Shiller har rätt; de finansiella marknaderna är här för att stanna och det är något vi kan vara glada för. De ger oss möjligheter att försäkra risker och ger andra än dem med kapital hemifrån möjlighet att förverkliga sina idéer. Om svaret på krisen blir att hårt reglera dessa marknader kommer kostnaderna att bli mycket höga, ekonomiskt men även socialt. En annan väg är att öka marknadernas effektivitet genom att expandera deras omfång. Ett radikalare budskap är svårt att finna i dagsläget.
Ekonomistas 
Först en petig synpunkt: “djuriska instinkter” är ingen bra översättning. För vad skulle sådana bestå av? Det som är genetiskt programmerat? Jag tittar i mitt engelsk-svenska lexikon och där översätts det som “livsglädje, livslust, livsandar”. Kanske kan man också tala om “magkänslor”?
Nu till synpunkten att så länge dessa känslor inte är preciserade är det svårt att föra in dem i makroekonomiska modeller. Men här ett första, primitivt försök. Det är kanske som fenomenet effektiva marknader. Det KAN inte finnas något sätt att konstatera känslorna och föra in dem i modeller, för om det funnes skulle marknaderna neutralisera de förväntade effekterna och ingenting skulle hända, alltså skulle det inte vara ett problem.
Jag baxnar ska vi börja anpassa nationalekonomin till Freuds psykoanalytiska babbel? Nationalekonomin behöver bli mer stringent inte mindre. Mindre studier av det undermedvetna och mindre spådomar och mer studier av verkligt beteende.
Vilket skämt att tala om Animal Spirits, djur anima, inte visste jag att Keyenes även var Freudian. Det undermedvetna går inte att studera och det medvetna (kognitioner) är mycket svårt att studera. Det som går att studera är människors beteenden i verkliga livet, i verkliga situationer. Vi ska inte lägga ekonomin på den psykoanalytiska soffan.
Freud är inte beteendevetenskap och därmed basta!
Psykologi har alltid intresserat….
Det har också hänt mycket i beteendevetenskaperna sedan Freud gick ur tiden Det går ändå inte att förnekan att han hade ett enormt inflytande över 1900-talets beteendevetenskaper. Freud visade inte bara att det går att klara psykiska problem utan inspärrning, lobotomi och tung medicinering. Han visade framför allt att människan inte bara är en rationell varelse. Vårt psyke är också irrationellt och interaktivt. Hans sätt att upplysa om det mänskliga psykets komplexitet gick stick i stäv mot tidsandan som Freud levde under. Han fick också tung kritik, inte minst för sitt bildspråk. Idag tror jag de flesta accepterar att den mångfasetterade människan både har rationella och irrationella sidor. Dessutom vet nog de flesta att båda sidorna till och med kan vara svåra att förstå och svåra att påverka för oss själva.
Jag har länge haft svårt med nationalekonomins anspråk på att förstå sådant som mänsklig motivation och mänskligt lärande. Det mänskliga psyket är inget massfeneomen, som går att studera och påverka hur som helst “från toppen av ett berg”. Psykets funktionssätt varierar mellan individer och över tiden. Mänsklig motivation är svår att avgränsa, svår att mäta, svår att förstå och svår att påverka utan att man stimulerar fram oförutsedda biverkningar. För mig är sociologerna mer vederhäftiga vad gäller bedömningar av psykologiska och pedagogiska massfenomen. Sociologin vet nämligen sina begränsningar. Vad vet nationaleknomin om det?
Jag läste denna artiklel om Keynes och hans ide om Animal Spirits.
The Upside-down World of John Maynard Keynes
Mises Daily by Mark Thornton | Posted on 4/23/2009 12:00:00 AM
Minskyvitj: Jag kom inte på någon annan översättning men å andra sidan funderade jag inte heller så länge. Däremot tycker jag inte att A&S gör sig förtjänta av beröm för att försöka få in denna känslor i modellerna för de gör i mina ögon inte ett seriöst försök att precisera dem. Alltså blir boken mest en samling av intressanta idéer och hypoteser men inget som för makromodellerna framåt. Eftersom makromodellerna kämpar med att överhuvudtaget få in den finansiella sektorn verkar det vara en lång väg att gå innan detta blir användbart. Angående om modellerna i sig skulle påverka marknaderna så beror det väl på vilken variant av den effektiva marknadshypotesen man lutar åt. I sin mest extrema variant så är marknaden redan fullärd och det finns inget den kan lära av våra modellförsök.
Alex: Vem har pratat om Freud? Jag tror du drar för stora växlar på A&S val av säljande titel på sin bok. Dessutom ser jag inte någon någon principiell motsättning mellan stringens och avvikelser från vad vi brukar stoppa in i nyttofunktionen. Om människor exempelvis bryr sig om relativla snarare än absoluta löner så är det inte mer “stringent” att anta att absoluta löner är det som spelar roll. Däremot håller jag med om att begreppen A&S använder sig av måste göras operationaliserbara för att ha ett värde för makromodellerna. Tyckte jag var rätt tydlig i min kritik av denna brist på stringens deras bok.
Man behöver dock inte vara Freudian för att ifrågasätta de finansiella marknadernas effektivitet; det finns gott om stringenta modeller som visar på andra möjliga utfall. Detta leder självfallet inte per automatik till att statliga interventioner kan förbättra situationen, men det finns åtminståne en teoretisk möjlighet.
Stort tack för detta och liknande inlägg!
Informativt och kul med diskuterande introduktioner av det här slaget.
Keep on rockin’