För någon vecka sedan försökte jag ställa mig i kö för en kolonilott i koloniföreningarna i Tantolunden, men jag stötte på motstånd från föreningarna. “Det är ingen idé”, “Vi kan inte garantera att de som ställer sig på intresselistan någonsin kommer att få en lott” och “Jag tycker ni ska kontakta en förening utanför tullarna, om jag ska vara ärlig” var påståenden jag möttes av. Det stod dessutom klart att det inte bara skulle krävas flera decenniers köande, utan också gröna fingrar eller speciella färdigheter som föreningen kan ha nytta av.
Det finns gott om köer i Sverige och det gäller att vara förutseende och försöka räkna ut vilka behov man kan komma ha i framtiden. Även om du inte har behov av en hyresrätt, parkeringsplats, båtplats, tomt eller kolonilott i dagsläget, kan det vara läge att ställa sig (eller sina barn!) i kö redan nu utifall behovet skulle uppstå i framtiden.
Att fördela tillgångar efter kötid är dock problematiskt av många skäl. Det är inte de som har störst nytta av resursen som får den, resurserna underutnyttjas (hyresrätter som övernattningslägenheter är ett exempel), leder till låg rörlighet, korruption (ordförandens vän har “sååå gröna fingrar, klart att han ska få en lott!”) och orättvisor baserat på ålder och hur länge man bott på ett ställe.
Nationalekonomers ryggmärgsreflex är förstås att tillgångarna är felprissatta. Om kommunen tar ut högre arrenden av koloniföreningar kommer köerna att försvinna. De priviligerade innehavarna av kolonilotter i Tantolunden protesterar dock högljutt vid varje sådant försök. (Vissa koloniföreningar har dock infört en annan sorts prismekanism: de tar ut en årlig avgift för att stå i kö.)
Kösystem har dock en sympatisk aspekt. De är i någon mån rättvisa. Alla har en livstid att köa på och alla har därmed ungefär samma möjlighet att få en eftertraktad kolonilott. Pengar, och förmågan att tjäna pengar, har vi dock olika mycket av redan från födseln.
Finns det då något system som kombinerar kösystemets rättvisa med prismekanismens effektivitet? En möjlighet skulle kunna vara att införa en särskild “medborgarvaluta” eller någon slags “köpoäng”. Alla medborgare har ett konto där det på 18-årsdagen trillar samma belopp för alla i denna särskilda valuta. Slantarna på kontot kan sedan användas för att köpa sig vissa tillgångar som anses vara särskilt viktiga att fördela rättvist. Detta skulle kunna handla om hyresrätter och kolonilotter eller vad det nu kan tänkas vara. Tillgångar som bara kan köpas för medborgarvaluta skulle fördelas betydligt effektivare än med kösystem, men samtidigt behålla kösystemets rättviseaspekt eftersom alla har lika mycket slantar.
Det finns naturligtvis många invändningar mot detta förslag (vilka säkert kommer att påpekas i kommentarstråden), men det förefaller som att de flesta skulle kunna hanteras inom ett sådant system. Därmed inte sagt att systemet är önskvärt att införa, men det skulle i alla fall göra att vi slipper en hel del köer.
Ekonomistas 
Någon form av lotteri lämpar sig nog ganska väl för fördelning av lotter. Att sätta ett pris på lotterna är givetvis rättvist, samma pris för alla dem som väljer att delta. Sedan låter man slumpen avgöra vilka som får en lott.
“De är i någon mån rättvisa. Alla har en livstid att köa på och alla har därmed ungefär samma möjlighet att få en eftertraktad kolonilott.”
I “någon mån” var väl ett nyckelbegrepp här. Trots allt så straffar ju kösystem t ex folk som flyttar ofta. Det är oklart vad som är rättvist med det.
Antingen så ska tillgången fördelas efter ett behovssystem eller så ska den inte det. Låt prismekanismen vara effektiv, och ge istället reda pengar till den som har behovet.
Kostnaden måste man ju ändå ta i slutändan.
ekonom: Lotteri är naturligtvis ett alternativ, men det leder till ett ganska ineffektivt utfall (det är inte de med störst behov som vinner).
Johan: Håller helt med, det var därför jag lade till “någon mån” och nämnde ålder och hur länge man varit bosatt på orten som en av orättvisorna.
Ola: Problemet är att det är svårt att ge “reda pengar till den som har behovet” i den utsträckning som vi kanske skulle vilja — omfördelning via skatter och bidrag skapar incitamentsproblem, men man kan delvis komma runt dessa genom att smyga in lite omfördelning här och där i stället…
Kanske något system som kräver aktivitet/engagemang av köaren för att stå kvar i kön, för att i sin tur utkristallisera till vilken grad personen egentligen vill ha lotten. Att höja avgifterna leder till resultatet: rika tar hans om alla lotter för att det är lite “mysigt”, men har kanske egentligen inte så stor nytta av lotten
Mmm…“medborgarvaluta” låter som ett utmärkt förslag,
särskilt om det kombineras med det av Göran Rosenberg idag framförda förslaget om införandet av allmän samhällsplikt. Längre tids samhällsplikt renderar mer medborgarvaluta. Winwin eller? http://www.dn.se/opinion/kolumner/ett-handfast-forslag-1.873956
Skulle nog avråda från kolonilott just i Tanto så länge man inte får bukt med buslivet i området.
Enkelt.
Man skall stå i kön fysiskt.
Kolla sovsäckarna på trottoaren utanför senaste relasen på balla datorspelet, Sagan om kringlan etc, rockkonserten osv.
Det skulle gå rykten om att “har ni hört att fru Olsson på Vanadisvägen 8 har rejäl lunginflammation” och så skulle den som orkade stå längst utanför lägenheten få den. Kolonilotter tror jag skulle fungera minst lika bra.
Alla kan stå i kö om de verkligen vill, dvs alla har valuta, och ändå krävs en ansträngning som mäter den marginella betalningviljan.
Det blir bra bilder också i historieböckerna. Brödköer, soppköksköer, tantolundskolonilottköer.
Tänk att det skall till en ekonomhistoriker för att komma på en sådan enkel lösning.
Och med min modell blir systemet också helt transparent, vilket i sig borde minska transaktionskostnaderna. Även spelet mellan väljare och politiker borde fungera bättre. En kö utanför kolonilotten sätter dessutom viss press på den befintliga kolonilottsinnehavaren att flytta på sig: en kör av diskreta harklingar varje gång han påtar i morotslandet kommer göra susen för omsättningen.
Det är många kreativa och kloka förslag som dykt upp i diskussionen! Mest underhållande vore förstås om Christoffers förslag genomfördes, men som nationalekonom är jag dock lite bekymrad över all den tid som skulle komma att spenderas på icke-produktivt köande… Samma sak gäller buslivet i Tanto — det bidrar visserligen till att förbättra allokeringen av kolonilotter (mindre attraktivt med kolonilott och de som inte har så stor nytta av lotten lämnar), men det är ju inte den mest konstruktiva “lösningen” på problemet.
Varfor inte tillata handel med köplatser? Det borde leda till ommedelbara paretoforbattringar.
[Den rike koper den fattiges köplats. Som kompensation kan den fattige bade kopa platt-tv, en liten båt (anna, heter hon kanske?), och en kolonilott i ett mindre attraktivt omrade …]
Du får nog tänka lite på den initiala tilldelningen av köplatser. Vem vill köpa min plats 999?
Cilla – Den som har plats 1999, kanske?
Den intiala tilldelningen skall ju naturligtvis vara den i dagens befintliga. Det ar ju den Robert tycker ar rattvis!
Christoffers: Ska man kunna låta någon annan köa åt sig?
Jonas V: Hm. Jag anar nåt lurt här. Du har något på lager tror jag. Men nja… att låta kompisen vakta platsen i kön medan man hämtar gräddfilen man glömde vid kyldisken är väl lite fusk, va?
Men det är klart. Uteliggarna skulle i så fall få en helt ny inkomstmöjlighet, de har så att säga redan en klar komparativ fördel i sova-på-marken-branschen. Man skulle kunna svänga förbi ibland och titta lite på sin stand-in också, med en plantageägares berättigade stolthet. (Vem vet, det är kanske uteliggare som ligger i de där köerna utanför Globens biljettlucka?)
Men jag tänker mig alltså att hyresrätten i princip blir ledig som om den vore ett upphittat föremål, den som först sätter in foten i dörren får den, precis som man temporärt hyr en toalett på staden för 5kr. Tänk dig en 3:a på Söder för 3500. Nog vore det värt några dagar ute?
Det kommer förresten inte bli några längre köer i mitt system. Om man passera en man som ligger och sover i en snödriva utanför en kolonilott så lägger man sig knappast bakom personen ifråga, för man vet att han troligen inte kommer ge sig och då har man legat där förgäves. OK, kön kanske blir några personer lång, men inte mer. Produktionsfallet blir därför inte så stort. Folk kan ju köa på helger och semestrar också! (“kom nu barn, den här semestern SKALL pappa få något…”)
Jag återkommer snart med ett ännu större etiskt dilemma, nämligen vad en rättrådig människa gör om någon vill ge bort sin gula kölapp till en annan person i en lokal där man inte står i en fysisk kö.
I dagens SvD (hittar ingen länk) hade de ett reportage om kolonilotter och förslag att låta arrenderingen göras om till fem år från nuvarande 15 år. Detta om jag minns rätt från vad jag läste i morse hemma, något morgontrött.
Motsvarande artikel publicerades i DN igår och det är den jag länkar i inlägget ovan, men jag har inte sett artikeln i SvD. Det var kolonisternas reaktion i DN-artikeln som gjorde mig arg och motiverade mig att skriva inlägget…
Christoffer
Att ge bort gula kölappar kan ju effektivisera kösystemet, om innehavaren av kölappen prioriterar stora sällskap och stressade personer framför vackra ansikten och bekantskap. Rättrådiga människor har därför en upplysande (mönstrande?) roll att fylla.
Skitbra förslag det där med en parallell valuta!! Som kuriosa kan jag nämna att jag frågade några ölfryntliga herrar på båtklubben nedanför tanto hur lång kötid det är för att bli medlem hos dem. De sa att kösystemet inte var så viktigt. Bättre är enligt dem att lära känna lite folk där, bli igenkänd, gärna hjälpa till lite för att visa god vilja. Då kan man bli medlem utan kö.
Typ som Hells Angels kan man säga..
Problemet med kollonilotterna är ju som Robert Östling påtalar att de hyrs ut till ett pris som understiger marknadspriset. Det är det som skapar rent seeking och olika former av ineffektiviteter.
Christoffer Rydlands lösning är väl second best lösningen eftersom det genom att det blir en handel med köplatser (på samma sätt som man kunde köpa kölappar på systemet tidigare) får en marknadsprissättning på kolonilotten. Det enklaste är dock att se till att kolonilotterna inte är underprissatta eller att plocka bort kommunen ur ekvationen.
I all sin obetydlighet retar kolonilotter mig så till den grad att jag måste skriva ett inlägg trots en 36 timmar gammal son på armen.
Kolonilotter är exkluderande. Bara de som innehar en lott får njuta dess frukter (eller morötter). Det finns inga positiva externaliteter, lotterna är för mig som passerar i allmänhet ungefär lika tilltalande som ett genomsnittligt industriområde. Dessutom ligger de ofta i attraktiva områden och innehavarna tillhör uppenbarligen de mest gynnade grupperna i samhället.
Så, den stora frågan är varför inte lottinnehavarna betalar ett fullt marknadspris för den mark de nyttjar? Det faktiska skälet är rimligen kombinationen av privilegierade innehavare, och en allmän romantisk föreställning om värdet av natur i storstan. Och visst är natur trevligt, men inte skattesubventionerat med privat exklusiv förfoganderätt. Allmän park, eller fullt marknadspris, vilket som funkar för mig.
Lösningen på köproblemet som jag ser det är därmed mycket enkelt. Låt en förening som administrerar lotterna betala det fulla marknadspriset för marken. Motsvarande vad andra verksamheter med samma externaliteter (bilskrot?) skulle fått betala. Hur föreningen sedan väljer att allokera lotterna är rimligen upp till föreningens medlemmar. Min gissning är att valet skulle falla på den gamla hederliga medborgarvalutan Svenska Kronor.