Inom nationalekonomi råder viss förvirring kring huruvida vi är ute efter goda förklaringar eller precisa prediktioner/förutsägelser. Å ena sidan skulle nog de flesta nationalekonomer skriva under på att de är metodologiska individualister, det vill säga att samhälleliga fenomen skall förklaras utifrån inviduellt beteende. Å andra sidan är en vanlig uppfattning bland nationalekonomer att teoriers förmåga att göra korrekta förutsägelser är det viktiga (detta kallas ibland för “as if”-approach).
En förklaring handlar om att på något sätt visa den kausala mekanismen bakom ett visst fenomen. Metodologiska individualister skall därför kunna visa hur ett fenomen kan härledas från individers faktiska beteende. Detta kan dock vara direkt motstridigt mot förutsägelseidealet. En teori kan ha god prediktionsförmåga, men dåligt förklaringsvärde och vice versa.
Dessa två motstridiga vetenskapliga ideal har ställts på sin spets i och med genombrottet för beteendeekonomi. Beteendeekonomer pekar på vikten av realistiska antaganden medan en del kritiker på att det bara är korrekta prediktioner vi är ute efter. Riktigt galet blir det då när beteendeekonomer gör avsteg från metodologisk individualism. Detta är dock precis vad Matthew Rabin, en av de främsta beteendeekonomerna, gör i en artikel i Econometrica från 2005.
Artikeln presenterar ett jämviktsbegrepp, kallat fördömd jämvikt (“cursed equilibrium”) som ger mer realistiska prediktioner i spel med inkomplett information än mer tradtionella jämviktsbegrepp. Artikeln bygger på observationen att människor ofta inte tar hänsyn till hur andras handlande beror på vilken information de har tillgång till. Det här kan låta abstrakt, men blir betydligt lättare att förstå om man tänker på kalkonrullen Reine och Mimmi i fjällen (se mitt tidigare inlägg om detta).
Att beskriva en jämvikt är dock inte detsamma som att förklara något. Det krävs också en teori för varför vi kan förvänta oss att människor spelar en jämvikt. Den vanligaste teorin är inlärning, att vi hamnar i jämvikt genom upprepade försök och misstag. Fördömda jämvikter har kritiserats just på denna punkt — det finns ingen rimlig inlärningsmodell som kan leda till dem. Rabin och hans medförfattare är dock medvetna om kritiken och går till försvar:
All said, however, our primary motivation for defining cursed equilibrium is not based on learning or any other foundational justification, but rather on its pragmatic advantages as a powerful empirical tool to parsimoniously explain data in a variety of contexts. (s. 1633, min kursivering)
Rabin använder ordet “explain”, trots “predict” hade varit mer på sin plats. Men kan man inte hävda att mer realistiska antaganden krävs för att ge bättre prediktioner? Detta är förstås förhoppningen med beteendeekonomi, men minst lika viktigt är att ge mer övertygande och bättre underbyggda förklaringar. Rabin själv verkar också hålla med om detta. I en essä som bygger på ett bejublat (?) framträdande vid mötet för europeiska nationalekonomer år 2001 skriver han att det är “plainly and patently bad social science to say we do not care how realistic our assumptions are (s. 672).”
Till Rabins försvar skall bör också sägas att många andra jämviktsbegrepp i nationalekonomi lider av liknande brist på inlärningsgrund som fördömda jämvikter (till exempel delspelsperfekta jämvikter). Spelteoretiker är väl medvetna om detta, men däremot finns det många nationalekonomer som ännu inte tagit detta på allvar (ett undantag är den framstående makroekonomen Thomas Sargent).
Nationalekonomer är vanligtvis väldigt dåliga metodologer. Jag tror detta till stor del beror på att vetenskapsteori och metodologi inte brukar ingå i nationalekonomiska utbildningar. Jag är inget undantag utan betraktar mig som en glad amatörmetodolog — se mina tidigare inlägg om andra vetenskapliga dygder (jämvikt, formalisering, kvantitativ empiri, falsifierbarhet, opolitisk forskning). Se även Niclas Berggrens inlägg om Milton Friedmans metodologiska position, och framförallt den efterföljande diskussionen mellan Peter Santesson-Wilson och Niclas Berggren.
Ekonomistas 
“Jag tror detta till stor del beror på att vetenskapsteori och metodologi inte brukar ingå i nationalekonomiska utbildningar.”
Själv tycker jag det ligger mycket i det gamla skämtet att vetenskapsteori är lika viktigt för forskare som ornitologi är för fåglar.
Jag tror alltså det är rätt att inte ha allt för mycket vetenskapsteori i utbildningen. Rimligtvis bör man dock diskutera nationalekonomins metodologi kritiskt men det kan göras utan diskussioner av falsifikationismen eller den bayesianska synen på vetenskap.
I sakfrågan anser jag att vi bör vara intresserade av både modeller som ger bra prediktioner och modeller som förklarar. Helst bör dessa kombineras till en modell. Hittar man en icke-förklarande modell som predikterar bättre än de förklarande modellerna bör man fråga sig om det inte är någon viktig mekanism man missat att ta med i de förklarande modellerna.
“Jag tror alltså det är rätt att inte ha allt för mycket vetenskapsteori i utbildningen.”
Vad tycker du då är lagom mängd vetenskapsteori?
En föreläsning i vetenskapsteori, under en normal kandidatutbildning, räcker nog.
Metodologi bör som sagt diskuteras mer. En viktig poäng med utbildningen är ju att studenterna ska förstå hur nationalekonomer bedriver sin forskning. I samband med att man introducerar en metod bör man då också diskutera om metoden är värdefull.
I någon mening kan jag respektera Friedmans ståndpunkt, då den åtminstone är klargörande. Men den har ett väldigt högt pris. Den inskränker nationalekonomin till prediktioner av observerbart beteende, och omöjliggör uttalanden om välfärd (effektivitet). Köper man Friedman är det bara att glömma Pareto, välfärdssatser etc. Detta kan iofs vara uppfriskande, men det överensstämmer inte alls med vad nationalekonomer faktiskt sysslar med.
För att illustrera problemet kan vi tänka oss ett statiskt “konsumentproblem” med en marknad, en vara och många konsumenter som alla har en lika stor förmögenhet. Låt oss säga att en ekonom som studerar denna marknad observerar att konsumenterna alltid uttömmer sina budgetar för att köpa konsumtionsvaran. Ekonomen drar då troligtvis slutsatsen att individers preferenser är sådana att de endast bryr sig om sin egen konsumtion, och att de alltid föredrar mer konsumtion.
Denna teori är fullt tillräcklig i Friedmansk mening, då den är simpel, bygger på individers faktiska beteende och ger korrekta förutsägelser. (Ekonomen kanske till och med hade andra mer komplicerade modeller i åtanke till en början, men drog sig till minnes Ockhams rakkniv och slängde dessa i papperskorgen.)
Anta nu att allas förmögenhet plötsligt stiger (lika mycket) i exemplet ovan. När ekonomen får veta detta förutspår han korrekt hur mycket mer alla kommer att köpa av varan (precis så mycket dom nu kommer ha råd med). Så långt allt väl om ekonomen jobbar på KI och endast ska förutspå konjunkturen. Men vår ekonom nöjer sig inte med detta, utan gör också det djärva uttalandet att allas välfärd nu är högre än tidigare.
Men låt oss säga att samtliga individer i exemplet i själva verket endast bryr sig om sin relativa konsumtion. Som teori uppfyller detta också Friedmans kriterier (och känns kanske mer relevant än Roberts gräsandsteori) Däremot är implikationen att välfärden inte förändras ett dyft då inkomsterna ökar.
I själva verket finns det en oändlig mängd teorier förenliga med en given mängd observationer. Det krävs således något mer sofistikerat kriterium än Friedmans för att diskriminera mellan olika teorier.
Slutsatsen är att man inte både kan ha kakan och äta upp den. Om ekonomer vill förstå beteende, och uttala sig om välfärd så är Friedmans ståndpunkt värdelös. I så fall räcker det inte med att bara observera individers beteende i snäv mening, utan man måste intressera för hur folk faktiskt tänker, känner osv. En bra start kan väl vara att börja prata med de människor man undersöker? (Men många nationalekonomer blir väl nervösa av bara tanken.)
Efter att ha följt Ekonomistas några månader framstör ett tydligt mönster: många inlägg handlar om nationalekonomi som ämne . Man frågar sig varför. Nog är det så att ämnet befinner sig i en identitetskris?
Man kan bemöta en kris offensivt eller defensivt. Att byta namn till ekonomik tycker jag är defensivt.
Ett sätt att dra nytta av den dynamik som finns i varje kris vore att ta upp den i undervisningen. Gör en kurs som till lika delar om 1) vetenskapsteori 2) doktrinhistoria (i varje kris brukar man se tillbaka) 3) de senaste rönen (a la beteendeekonomi). Det skulle skaka liv åt de övriga kurserna. Var öppna med att det är lite virrigt just nu. Det kanske bara ökar intresset för ämnet.
Kanske har ämnet varit så expansivt att några kolonier börjar frigöra sig? Man kan ju tänka sig att beteendeekonomi knoppar av helt. Det kanske inte gör något?
Martin
Friedman och beteendepsykologins förgrundsfigur och skapare B.F. Skinner ansåg båda att det var ingen mening med att fundera över vad människor tänker eller känner.
Jag tror att Freidman följer Skinner i det att det inte är av värde att studera vad människor tror, tänker eller i ett svarsformulär eller intervju säger att de kommer att göra. Människor säger ofta en sak och gör en annan, det verkar snarare vara regel än undantag.
Skinner, hans efterföljare kallas radikal behaviorister, säger att visst är tankar och känslor viktigt men eftersom människan styrs av konsekvenserna av hennes beteende så är tankar och känslor endast ca 20 % och beteenden är 80 %. De brukar då säga. Vad är viktigast att studera det som påverkar mest, det vi lättast kan ändra samt det vi kan objektivt studera?
Tyvärr kom de eländige Noam Chomsky i vägen med sin kritik av Skinner, hel grundlös, men Skinner ansåg den så banal och idiotisk att han inte gick i polemik förrän efter mer än 10 år. Då var skadan redan skedd och istället kom de sk. Kognitiva skolan, en sorts syntes av Freud och Skinner framtagen av en psykolog vid namn Beck, att ta över, den som nu många beteendeekonomer och psykologer verkar ha anammat, att det är viktigast att studera tanka och känslor för att sedan försöka ändra dessa.
Att göra prediktioner går alldeles utmärkt när du har studerat beteendet, genom att känna till beteendepsykologin går det alldeles utmärkt att förutse och framtida beteenden samt det är enkelt att styra dessa beteenden genom aktiv beteendemodifikation.
Friedman, Hayek och Skinner är en mycket bra trio att hålla i handen när det gäller nationalekonomi och vetenskapsteori.
Och jag håller helt med Freidmans tes om att uttala sig om välfärd är värdelös, det blir i princip i mina ögon inget annat en att försöka förklara en ideologisk ståndpunkt med nationalekonomisk vetenskap. Se bara lyckoforskningen, forskningen kring inkomstskillnader i samhället Saentz et al samt stora delar av det nya fältet beteendeekonomi Thaler, Sunstein et al.
De beteendeekonomer jag själv föredrar är Gary Becker och de som påvisar att människors irrationella beteenden inte är irrationella. De är synnerligen rationella de är dock inte i våra ögon rationella. Men de går att förklara med klassisk skinneriansk beteendeteori.
(Jag är inte vare sig nationalekonom eller beteendepsykolog utan juristutbildad.)
Johan Richter
Jag har 4 poäng i Nationalekonomi, dvs en fjärdels termin. Jag häller med dig att för mig som jurist räcker det alldeles utomordentligt att kunna uttala mig om nationalekonomi som du anser att det räcker med en föreläsning om vetenskapsteori.
Det är väl ungefär så stor plats som nationalekonomin borde ta i samhällsdebatten en fyrtiondel i mina ögon, inte idag där de har blivit som någon form av överstepräster som måste av alla rådfrågas.
De har blivit som augurerna i Romarriket som tillfrågades av kejsaren inför viktiga beslut. Augurernas arbetsuppgifter ingick att berätta om gudarna var för eller emot en militär eller politisk handling genom att till exempel studera djurs beteende och deras inälvor, de var dock inte spåmän.
Jag som jurist vet att min disciplin inte är en vetenskap utan enbart en metod. Nationalekonomin borde i mina ögon istället ägna sig åt studier av verkligheten, inte försaka sig på kvasivetenskapliga modeller.
Om du däremot ska försöka dig på att göra Nationalekonomin lika en naturvetenskap så krävs det mycket studier av matematik, framför allt statistik samt vetenskapsteori. Håller du på med beteendeekonomi krävs det studier i beteendepsykologi. Psykologer har för övrigt en mycket tung vetenskapsteoretisk bakgrund samt mycket tunga statistik moment.
Det går dock för mig inte att äta kakan och ha den kvar, antingen är man en riktig vetenskapsman eller så är man som juristen enbart en praktiker.
Robert – Jag forstar fortfarande inte varfor du kallar dessa inlagg for “dygder”. I varje inlagg beskriver du nationalekonomisk metod och sen sagar den vid fotknolarna! Var, undrar jag, ar dygden?
Neo socialliberal – Ja, nar det kommer till matematik och statistik sa har nationalekonomer mycket att lara av de andra samhallsvetenskaperna. Helt riktigt.
En oppen fraga: Finns det samma hetska inomvetenskapliga debatt hos de andra samhallsveteskaperna (statsvetenskap, sociologi, genusvetenskap etc.), eller har de mer kommit till ro med deras metodologi? Om det ar fallet, borde inte nationalekonomin eventuellt omfamna dessa samhallsvetenskapers metoder? Bli mer “holistiskt”, “hermeneutiskt”, och ja, mer humant, fa en “trevligare” manniskosyn?
[Eller skall vi kanske se den har typen av debatter som en form av vetenskaplig “dygd” som representerar ett friskhetstecken istallet for “identitetskris” och “kvasivetenskap”?]
Johan: Jag håller med dig om att det nog inte är så konstruktivt med alltför mycket vetenskapsteori och jag tror liksom du det vore bäst om det integrerades i utbildningen (men det är svårt eftersom så många saknar kompetens på området). Däremot tycker jag att man ska få någon liten dos av detta, framför allt under forskarutbildningen eftersom det är där man lär sig att bedriva forskning (f.n. är vetenskapsteori och metodologi helt frånvarande på alla forskarutbildningar i NEK som jag känner till).
Martin: Intressant och i min mening helt korrekt slutsats!
Christoffer och Pontus: Finanskrisen har ju lett till att många ifrågasätter nationalekonomi, men någon större kris tror jag inte det är att tala om. Håller med Christoffer att en kurs av föreslagen typ vore vettig. Mina egna inlägg här på Ekonomistas handlar dock inte om någon identitetskris. Inom alla discipliner finns det brister och jag har pekat på en del av dem som jag tycker vi behöver fila på inom nationalekonomi. Precis som Pontus föreslår tycker jag att det är ett sundhetstecken om en sådan diskussion förs i stället för att sopa det under mattan.
Jag har också börjat förstå att rubriken på mina inlägg skapat förvirring. Jag har tagit upp en del “dygder” som nationalekonomer brukar skriva under på och diskuterat dem kritiskt. Ingen av dygderna har sågats med fotknölarna, men jag har pekat på en del problem med dem. I det här fallet så är det faktiskt många nationalekonomiska modeller som har synnerligen sunda fundament när det gäller inlärning, kritiken gäller en delmängd av nationalekonomisk teori.
Pontus: Det är farligt att vara ironisk i skriven text, det kan lätt missförstås (jag antar att din kommentar till “neo socialliberal” var det).
jag tycker att diskussionen om krisen inom nationalekonomin är ganska överdriven. ämnet är tillräckligt stort, spretigt och dynamiskt för att klara ifrågasättanden. till syvende och sidst är det väl sådant som för ämnet framåt. creative destruction i ämnestappning. här känns det ibland som att kritikerna missar målet. det finns visst ett ifrågasättande av, och en diskussion om, antaganden och modeller inom nationalekonomi. denna blogg är ett bevis på det.
en viktig poäng är emellertid att för att nationalekonomi ska kunna diskuteras på samma spelplan som övriga samhällsvetenskaper, kanske främst statskunskap och psykologi/sociologi, så bör inslaget av vetenskapsteori och metodologi växa redan tidigt i utbildningen. det är viktigt för samhällsdebatten och för utformning av politik och lagstiftning. alltför många kaxiga unga besserwissrar som läser nationalekonomi kommer ut och predikar på ett ganska arrogant sätt för erfarna praktiker (däribland de stackars juristerna) om hur världen är beskaffad. det är skadligt inte bara för ämnet utan för samhällsdebatten.
“f.n. är vetenskapsteori och metodologi helt frånvarande på alla forskarutbildningar i NEK som jag känner till).”
Vi har nog olika definitioner av metodologi. Min kanske är ostandardiserad. Jag skulle räkna t ex kurser i statistik eller experimentplanering som metodologiska.
neo social liberal: Själv har jag 10 poäng nationalekonomi och känner ingen ovilja att uttala mig så det tycker jag inte du ska kännna heller. Däremot så föreslår jag ju inte att nationalekonomer ska uttala sig om vetenskapsteori efter en föreläsning, bara att det är tillräckligt för att bedriva vetenskap. Jag har aldrig hört en enda föreläsning i matematikens vetenskapsteori och jag känner att jag förstår hur matematisk forskning bedrivs ändå.
Det är nog så de flesta naturvetare känner också.
Johan: Med metodologi avser jag något i stil med “läran om vilka metoder som är rimligast att använda”, inte metoderna i sig själva, så det verkar som vår uppfattning skiljer sig mer åt än jag först trodde. Jag har svårt att uttala mig om nyttan av vetenskapsteori i naturvetenskap, däremot är jag övertygad om att nationalekonomer behöver mer av den varan. Vi behöver diskutera vad vi vill uppnå innan vi sätter igång och jobbar, det är ungefär som flyttfåglar som måste veta i vilken riktning de ska flyga för att undvika kylan. Jag föreställer mig att det är mindre viktigt med en sådan diskussion inom naturvetenskap eftersom det råder en större samsyn kring vad man ska uppnå (även om jag misstänker att detta delvis är en myt), vilket inte är fallet i samma utsträckning inom samhällsvetenskap.
Det utmärkande för filosofiska områden som vetenskapsteori är väl att man aldrig når enighet så jag är inte övertygad om att vetenskapsteori kommer hjälpa ekonomerna bli klarare över vad de vll uppnå.
En allmän formulering som att vi vill “förstå och förutsäga” verkligheten så gott det går kan ju alla ställa upp på och om man kombinerar det med sunt förnuft tror jag det räcker. De problem som finns inom nationalekonomin behöver man ingen filosof för att påtala.
Jag tycker det viktigaste inslaget som bör öka i utbildningen är kontakten med empiriska studier. Vet vi vilka marknader utbud-och efterfrågan-modellen egentligen fungerar bra för? Man får se en massa modeller man vilka har någon bevisad relevans i verkligheten? At introducera studenterna till att kritiskt granska empiriska studier känns som jätteviktigt. För att lära dem göra det är nog statistik viktigare än metodologi så statistik bör kanske läggas in tidigare i utbildningen.
Efter det hade jag lagt in mer kontakt med andra samhällsvetenskaper om jag fick bestämma. Man kan alltid bjuda in föreläsare från andra ämnen om ekonomerna själva inte känner sig kompetenta. Låt studenterna jämföra de ekonomiska modellerna med de från andra samhällsvetenskaper. Det kan lämpligen kombineras med föregående punkt eftersom man också kan jämföra det empiriska stödet.
Neosocialliberal:
“Om du däremot ska försöka dig på att göra Nationalekonomin lika en naturvetenskap så krävs det mycket studier av matematik, framför allt statistik samt vetenskapsteori”.
Ska försöka kommentera lite mindre ironiskt än Pontus.
Som forskare inom naturvetenskap med en sidoexamen i nationalekonomi har jag intrycket att nationalekonomin står sig väl, för att inte säga väldigt väl, gentemot många naturvetenskaper när det gäller matematik och statistik.
Större brister finns som jag ser det inom metodologin (ovanan att hålla liv i icke falsifierbara teorier som Ricardos teori om komparativa fördelar m.m.) samt inom modelltestningen (ovanan att inte förkasta modeller med värdelös prediktionskraft, samt svårigheten att förbättra modellers generella prediktionskraft när det gäller tillväxt, arbetslöshet, m.m.)
En annan pikant egenhet hos nationalekonomin är fixeringen vid döda och begravna föregångare.
Hur många citeringar per år får den banbrytande 1700-talsekonomen Adam Smith jämfört med den banbrytande 1700-talsfysikern Isaac Newton, exempelvis?
(drygt 10.000 kontra drygt 1.000 totalt enligt Google Scholar)
Eller den välkände 1800-talsekonomen Ricardo kontra den välkände 1800-talsmedicinaren Semmelweis?
(knappt 4.000 kontra knappt 300 totalt enligt Google Scholar)
Finns mycket att pika nationalekonomin för i dessa dagar, men sannerligen inte för kunskapsbrister i statistik och övrig matematik.
Intressant observation, Olof! En anledning till att det är på detta vis är förmodligen att det är svårare att empiriskt testa samhällsvetenskapliga teorier. Av någon anledning framstår en teori som mer övertygande om man kan hänvisa till att “redan de gamla britterna” hade något liknande att säga, men detta är naturligtvis alldeles galet (men kanske förståeligt psykologiskt). Till skillnad från en del andra samhällsvetenskaper ägnar vi nationalekonomer i alla fall väldigt lite energi åt att diskutera vad döda nationalekonomer “egentligen” menade. Värre verkar det vara ställt inom sociologi. Så här skriver en f.d. redaktör för tidskriften Sociological Theory:
“What, in other words, do people think they ought to submit to this journal? Well, too often: (a) summaries of what dead people said (with no indication of why living ones should care or how the revered ancestor’s work would advance contemporary analytic projects); (b) criticisms of what other people have said that dead people said (with no more indication of why we should care than that those criticized are famous); (c) attempts to refine, clarify, or simply reconstruct conceptual schemes divorced from any particular analytic project; (d) more abstract and formal presentations of propositions that have previously been formulated in other ways; (e) efforts to solve dilemmas like the tension between structure and action in the abstract, with no indication of the empirical payoff of the proposed solution; (f) the “theoretical background” and “operationalization of concepts” sections from research grant proposals (without any theoretical foreground or indication of how research results changed theory); and (g) manifestoes, declaring that the author has for the first time understood the meaning of social life and proposing to summarize this with the aid of very complex graphics and very few citations to the existing literature.”
(a), (b), (c), (e) och (f) är nästan helt frånvarande inom nationalekonomi, medan vi säkerligen gör oss skyldiga till (d) då och då. Min personliga favorit är dock (g) som det vore roligt att se lite mer av i nationalekonomi. 😉 Till sociologins försvar skall sägas att redaktören talar om vad som skickas in till tidskriften, inte vad som publiceras. Hela texten finns här: http://www.jstor.org/stable/202149.
“Till skillnad från en del andra samhällsvetenskaper ägnar vi nationalekonomer i alla fall väldigt lite energi åt att diskutera vad döda nationalekonomer “egentligen” menade. ”
Haha, du får börja läsa lite mer doktrinhsitoriska tidskrifter 😉
Skämt åsido, jag tycker döda nationalekonomer är relevanta för man upptäcker hos dem negligerade tankar med relevans för kontemporär forskning och debatt, om man studerar dem seriöst.
Men visst är det så, att exempelvis marxister diskuterat arbetsvärdeläran i över 100 år utan att komma till konklusion. Ingen är ännu överens om vad Marx *verkligen* menade, många anser sig *veta* vad han *verkligen* menade. Samma tendens finns hos österrikiska ekonomer, med deras favoritämnen.
Olof, din kommentar tycker jag är relevant, och jag känner igen samma tankar från en uppmärksammad artikel i Nature från förra året.
http://www.nature.com/nature/journal/v455/n7217/full/4551181a.html
…och som även diskuterats här på Ekonomistas: https://ekonomistas.se/2008/10/30/finanskrisen-och-nationalekonomerna/.
Hur mycket tid man bör ägna åt döda tänkare beror på vilket man syfte man har. Det stämmer säkert att forskningsfronten flyttar sig och att vissa forskare kommer inte hinna titta bakåt. Däremot kan jag tycka det är konstigt att man inte förstår att doktrinhistorien faktiskt ÄR forskningsläget. Allt i forskningsläget behöver man inte förhålla sig till, men det är inte helt enkelt att förstå tanken att en idé skulle bli sämre bara för att upphovsmannen avlider. Det vore ju onekligt enklare för arkiv och biblioteket om de kunde lyfta ut böcker så fort de får in författarens dödsbevis. Det finns en poäng med att inte återuppfinna hjulet. En del tankar är inte så nya.
Många av de klassiska nationalekonomerna var även filosofer. I filosofin skäms man inte för att diskutera Platon eller Kant på fullt allvar idag. Begrepp som värde, risk, ägande, jämvikt är ganska komplicerade rent filosofiskt, men används ofta slentrianmässigt. Man om man inte är nyfiken på det är det väl bara att köra på.
Det beror lite på vad man tror att nationalekonomins väsen är. Om man tror att man ständigt är på väg framåt, ja då är det kanske ingen idé i att se tillbaka. Tror man däremot att man söker sig framåt men ibland går fel, ja då kanske man är mer benägen att fundera på var man var tidigare. Det tyder på gott självförtroende att man inte behöver lyssna på tidigare tänkare. Men inställningen att man alltid kan lära sig något är väl vad vi kallar ödmjukhet? Jag måste säga att jag mött mycket större intresse för historia bland andra samhällsvetare än jag har gjort bland nationalekonomer. Att man sedan inte har tid är en sak. Forskningsbranschen har sin egen logik.