Bonusar i historien

De som följt den senaste tidens diskussion om VD-bonusar har lätt kunnat få intrycket att sådana incitamentsprogram är nya påfund. Men det stämmer inte. I Sverige kom de på allvar under 1980-talets mitt, och i USA har de funnits i bred omfattning sedan 1950-talet. Men nytt idag är deras storlek, både relativt grundlönen och i absoluta termer. Aldrig har de varit större.

De två amerikanska ekonomhistorikerna Carola Frydman och Raven Saks har till en ny uppsats samlat in uppgifter om direktörslöner i börsbolag i USA från årsrapporter mellan 1937 och 2005. Kartläggningen är unik och tyvärr finns inga liknande data för Sverige. Forskarna finner två huvudresultat:

  • Tvärt emot tidigare trosuppfattningar var aktieoptioner vanliga även före 1970. Bilden nedan visar att en majoritet av direktörerna hade aktieoptioner redan på 1950-talet (heldragen linje och vänster y-axel). Lönernas känslighet för företagets utveckling var rentav något större på 60-talet än på 80-talet.

image

  • Dagens nivåer på rörliga ersättningar är historiskt höga. Aldrig tidigare har de utgjort en större andel av totallönen eller varit större absolut sett (bilden nedan visar medianlönen uppdelat på lön+olika sorters bonusar (streckade linjer) och totallön (heldragen linje).

image

Tyvärr vet vi dock inte mycket om bonusars utveckling i Sverige. Men att de funnits länge står helt klart, om än i blygsammare omfattning än idag. Ofta kallades de tantiem (eller tantième) och i Ericssons årsredovisningar från 1910- och 20-talen nämns de uttryckligen som utgiftspost (se här). Att tantiem betraktades som prestationslön för VD framgår även i andra källor, t ex i brevkorrespondens från 1932 mellan industrimannen Ernst Wehtje och hans son (se sid 137 i Tomas Mattis doktorsavhandling om svenska storföretagsledares ideal).

Lyssningstips: Idag fredag (20/3 2009) kl 12.10 handlar SR P1:s Historiska klubben om bonusar genom historien. Medverkande är professor Lars Magnusson och undertecknad (LYSSNA HÄR).

I nyhetsflödet

Det senaste dygnet har bjudit på flera intressanta makroekonomiska nyheter. Financial Times har en artikel om erfarenheterna av den svenska bankkrisen på 90-talet. Artikeln vänder sig förstås till utländska läsare men är ändå läsvärd.

Amerikanska centralbanken kan inte sänka räntan ytterligare men meddelade igår kväll att de i stället kommer att köpa stora mängder statsobligationer (AfV, DN). Vi har tidigare skrivit om sådana åtgärder här på Ekonomistas (här, här, och här).

Slutligen säger flera representanter för allianspartierna att kommunerna inte kommer att få extra statsbidrag under 2009 (SvD). Statsministern vill inte helt stänga dörren men säger att kommunerna måste ta sitt ansvar under lågkonjunkturen. Vad de ska ta ansvar för är dock något oklart: att hushålla med de offentliga finanserna eller att undvika att spä på konjunkturnedgången?

Reinfeldts uttalanden indikerar att han avser hushållning och åtstramning. Kommunerna bör förstås alltid hushålla med skattemedel. Men speciellt bör de göra det under en högkonjunktur. På Ekonomistas har vi tidigare (här, här, här, här och här) påpekat att det är ologiskt att den offentliga sektorn med ena handen försöker stimulera ekonomin samtidigt som man stramar åt med andra handen. Nya siffror från SCB tidigare idag visar att antalet anställda i kommuner och landsting har fallit med 15.700 personer under det senaste året. I procentuella termer är fallet större än i den privata sektorn (1,4 procent mot 1,1 procent). Att detta sker under en lågkonjunktur är ett misslyckande som knappast kan skyllas på kommunernas rätt till självstyre. Det är regeringens ansvar att se till att kommunerna inte motverkar stabiliseringspolitiken.

Staten – vi eller dom?

Bland kommentarerna på Ekonomistas dyker det med jämna mellanrum upp röster som verkar se staten som ett resurshungrigt monster som likt Leviathan suger åt sig allt det bara förmår. Skatter blir enligt detta synsätt stöld av privat egendom.

Denna syn på staten får mig alltid att undra varifrån denna makthungriga stat kommer. Sverige är trots allt en demokrati där grundlagen fastställer att all makt utgår från follket.  I praktiken innebär det att makten utövas av politiker valda av folket. Detta borde väl innebära att staten snarare är väljarnas förlängda arm än en främmande parasit. 

Skatter kommer därmed helt enkelt vara ett sätt att föra över resurser från vår privata plånbok till den offentliga. Pengarna är och förblir alltså våra, vare sig det är vi själva eller statskassan som förvaltar över dem. På samma sätt är det naturligtvis vi som betalar för både privata och offentliga varor, även om fördelningseffekter blir viktiga i det senare fallet.

Sen kvarstår naturligtvis det faktum att  våra åsikter gå isär vad gäller graden av omfördelning och offentligt inripande, eftersom det inte är enhällighet utan majoritetsval som gäller. Det innebär att alla inte kommer att tycka att den politik som förs är den rätta. Dessutom är politiken knappast fullkomlig och politikmisslyckanden kommer att uppstå (även om det inte är uppenbart vad detta begrepp står för, se här och här). Det viktiga blir därför att utforma ett system där medborgarna också kan utkräva ansvar av beslutsfattare och där det finns författningsskydd för minoriteter.  Faktum kvarstår dock att utgångspunkten när man diskuterar staten i 2000-talets Sverige ändå måste vara att staten är något som vi har valt att ha och som i slutändan vare sig är mer eller mindre än de individer som har valt de styrande politikerna. Staten bör därför ses som vi snarare än de.

Ett politikmisslyckande

Eva och diverse kommentatorer förde ett intressant resonemang om begreppet politikmisslyckande härom veckan. Jag tror emellertid att de vällovliga försöken att ringa in vad som egentligen menas med detta begrepp missar lite av dess ursprung, nämligen begreppet marknadsmisslyckande. Politiska åtgärder motiveras ofta med att sådana föreligger och tanken är att ingreppen ska förbättra marknadslösningen. Utifrån detta perspektiv skulle jag därför vilja föreslå en något snävare definition:

Ett politikmisslyckande föreligger när den politiska åtgärd som syftar till att hantera ett marknadsmisslyckande i praktiken förvärrar det problem som åtgärden är tänkt att hantera.

Ett exempel på ett sådant misslyckande torde vara fiskeripolitiken, som Daniel skrivit om. Fisket lider av problem med oklart definierade äganderätter och där tillhörande överfiskning, vilket i sin tur sänker intäkterna. Den politiska åtgärden borde ha varit att på ett eller annat sätt definiera äganderätter eller beskatta fisket så att fiskarna (de på båtarna, inte de i havet) tar hänsyn till den kostnad de faktiskt orsakar. Det politiska svaret har i stället varit att subventionera fiskerinäringen. Åtgärden minskar i och för sig kortsiktigt de lönsamhetsproblem som överfiskningen orsakar, men förvärrar de grundläggande orsakerna bakom de låga inkomsterna.

Vad sägs, håller denna definition? Om inte går det kanske att använda sig av tumregeln att politikmisslyckanden är lätta att känna igen, men svåra att definiera. Men det känns inte så vetenskapligt.

Nya tjänster på Ekonomistas

Ekonomistas presenterar nu tre nya sidor med nationalekonomiska resurser, data och litteraturtips för studenter, forskare och en intresserad allmänhet. Sidorna kommer att uppdateras och utökas kontinuerligt, så det är en bra idé att då och då kolla efter nyheter och fördjupningar. De nya sidorna är följande:

  • Resurser: Här samlar vi information om ämnet nationalekonomi i stort. Exempelvis länkar vi till nya nationalekonomiska Working Papers, akademiska seminarieserier i Sverige och utlandet, handledningar till ekonometri- och statistikprogram mm.
  • Data: Här presenterar vi länkar till databaser och statistik som vi själva stött på och bedömer vara av god kvalitet. Några övergripande dataområden är Svensk statistik, Internationell statistik, Finansiell statistik och Attitydundersökningar.
  • Lästips: På denna sida presenterar vi regelbundet tips för vidare förkovran. Det kan vara böcker, akademiska artiklar eller annat som fångat vårt intresse.

Starka ägare, mer risktagande

Att dagens finansiella kris i grunden är orsakad av frånvaron av starka ägare i den finansiella sektorn verkar vara en

Riskvillig ägare?

Riskvillig ägare?

allmänt accepterad sanning (se här, här, här, här). Argumenten går i princip ut på att svaga ägare gjort att bankernas ledningar kunnat ta för stora risker. Orsakskedjan däremellan är däremot lite otydlig och det är lätt att vända på steken: Om man antar att företagsledningen är mindre riskbenägen än ägarna skulle faktiskt starka ägare orsaka större risktagande.

Eftersom ledningen har sitt humankapital hårt knutet till företaget, vilket gör det svårt att diversifiera, förefaller antagandet rimligt. Dessutom stöds den empiriska prediktionen av flera studier. Luc Laeven och Ross Levine finner att banker med starka ägare tar betydligt större risker än andra banker. Detta är helt i överensstämmelse med en studie av John, Litov och Yeung som visar att ett starkt skydd för aktieägarnas intressen på ledningens bekostnad ökar företags (alltså inte bara bankers) risktagande.

Det myckna användandet av bonusar och aktieoptioner i den finansiella sektorn bör alltså ses i ljuset av att VDn helst vill ta mindre risk än ägarna då jobbet är knutet till företagets överlevnad. Eftersom ägarna ur samhällelig synvinkel mycket väl kan vara för riskvilliga — de bär trots allt inte den systematiska risken vid en finansiell kollaps (se även här) — kan starka ägare vara en del av den finansiella sektorns problem, snarare än en lösning.

En annan implikation är att aktieägarna kommer att vara mindre benägna än ”det allmänna” att straffa företagsledningen när banken krisar. Signaler om att ägarna står bakom ledningen blir en del av paketet som förenar VDs incitament med ägarnas; inte minst viktigt för ägare med flera bolag i sin portfölj. Att betala ut en stor del av ersättningen som pension minskar också ledningens beroende av företaget och kan därför åstadkomma samma sak. lönechockerna och pensionsbomberna på SEB kanske inte är så underliga. Banken har ju trots allt väldigt starka ägare…

DN123456, SvD123456, Afv12345, VA123456789, Ekonomisten

Nationalekonomi och konsumentpolitik

I onsdags passade jag på att fota prislistan på två olika taxibilar som stod och väntade utanför Sheraton i Stockholm.

taxi11

Taxi Kurirs prislista

Tack vare Vägverkets reglering kan man tydligt utläsa prisinformation på taxibilarnas utsida. Bildkvaliteten är lite dålig, men det viktigaste är förhoppningsvis synligt. Beroende på när på dygnet man åker kostar en taxiresa på 10 kilometer som tar 15 minuter mellan 225 och 275 kronor med Taxi Kurir (det nedersta priset är storbilstaxa) och 840 kronor med ett mindre fristående taxibolag (friåkarens billigare taxor gäller bara vid särskild överenskommelse). Av allt att döma är tjänsten som tillhandahålls densamma i båda fallen, men friåkarens pris är tre gånger högre.

taxi21

En friåkares prislista

Vägverkets reglering av utformningen av prisinformation på taxibilar är ett exempel på en konsumentpolitisk åtgärd. I detta fall handlar det om krav på att tillhandahålla information, men ofta handlar konsumentpolitik om att begränsa konsumenternas avtalsfrihet om vilka varor de får köpa och vilka avtal de får sluta med företag. Syftet med konsumentpolitik är paternalistiskt, det vill säga att hjälpa konsumenten att fatta bättre beslut för hennes egen skull.

Mycket konsumentpolitik är svår att förstå utifrån traditionell nationalekonomisk teori och konsumentpolitik brukar följdaktligen inte ens nämnas i grundläggande läroböcker i nationalekonomi. Som vi skrivit tidigare här på Ekonomistas (1 2 3 4 5) kan dock beteendeekonomisk forskning användas för att förstå och motivera paternalistisk politik som konsumentpolitik. Denna uppfattning delas dock inte av alla, vilket våra mer libertarianskt sinnade bloggrannar Niclas Berggren (1 2 3 4 5) och Peter Santesson-Wilson (1 2) varit noga med att påpeka.

Taxikunder som åker med dyra friåkare är väldigt svåra att förstå utifrån traditionell nationalekonomisk teori. Det står bortom allt rimligt tvivel att kunder som hoppar in i en tre gånger så dyr taxi trots att billigare bilar står precis bredvid inte fattar ett rationellt beslut. Förmodligen är det framförallt tillfälliga besökare i Stockholm som drabbas av friåkarnas hutlösa priser. Statens uppgift är visserligen knappast att skydda oss från alla felaktiga beslut vi fattar, men i detta fall kanske politikerna är måna om att turister i Stockholm ska få ett gott intryck av staden och inte ska riskera att skinnas av onödigt dyra taxiresor.

Vad kan då politikerna göra om de vill komma till rätta med det här problemet? En uppenbar lösning är en prisreglering, men en sådan riskerar förstås att ha uppenbara negativa sidoeffekter. En annan lösning är att försöka göra prisinformationen ännu mer transparent, men det är inte helt lätt att utforma sådan information på ett bra sätt. Till exempel skulle ett dygnsmedelpris (som kanske dessutom förtydligades med olika färgkoder) lätt kunna manipuleras av taxichaufförer genom att sätta väldigt låga priser på dygnet då man ändå inte jobbar. Någon av Ekonomistas läsare kanske har ett bättre förslag?

KDs barnbonus kommer att öka barnafödandet med en halv procent

bebis1Kristdemokraterna har nyligen gått ut och annonserat att de vill inrätta en barnbonus på 10000 kr per nyfött barn för att öka barnafödandet i Sverige.  En liknande barnbonus har redan tidigare delats ut i t ex Quebec och där gav en bonus på 1000 Kanada-dollar en ökning i barnafödandet med 17 %.

Hur stor kan effekten av KDs förslag tänkas bli i Sverige?  Ekonomistas har (som alltid ; ) ) svaret. I alla fall om man tror på de  effektskattningar som jag tillsammans med Helena Svaleryd och Anna Sjögren kom fram till i en studie som släpptes från IFAU i december. Enligt våra estimat så kommer en bonus på 10000 kr att leda till att 0,4 fler barn föds per 1000 kvinnor i åldern 20-45. Under 2000-talet har ungefär 70 barn per fötts per 1000 kvinnor, vilket skulle innebära att barnafödandet kommer att gå upp med en halv procent om KDs barnbonus införs. Det är alltså inga stora effekter vi kan förvänta oss.  Eventuellt skulle effekten kunna bli något större då vi i vår IFAU-studie undersöker sänkta barnomsorgsavgifter snarare än pengar direkt i föräldrarnas plånböcker.

Som en parentes kan jag nämna att Jonas tipsade om att det finns de som tolkar KDs förslag som en anti-abortpremie. Ett sådant resonemang skulle onekligen sätta barnbidragen i nytt (underligt) ljus.

Löner, inkomster och (bristen på) relation till lönsamhet

I dagarna diskuteras (åter igen) ersättningsnivåerna för personer med ledande befattningar i företag. Nyheterna om höjda löner för chefer – nu senast i SEB – gör många irriterade och man kan onekligen diskutera hur dessa förändringar går ihop med slopade utdelningar till aktieägare, uppsägningar av personal, kraftiga behov av kapitaltillskott och ingen direkt ljusning i sikte i realekonomin.

Samtidigt lider denna diskussion av att det verkar vara så svårt att skilja på fast och rörlig ersättning, och mer allmänt på löner och inkomster (se tidigare Ekonomistas inlägg om detta). För att ta det mest aktuella fallet: De totala inkomster som Annika Falkengren kommer få efter lönehöjningen (och som är knutna till hennes jobb som vd för SEB) är lägre än vad de skulle varit om hon inte fått någon lönehöjning men behållit sin bonus. I den bemärkelsen har den totala ersättning för hennes jobb gått ner. Samtidigt känns det konstigt att resonera som Marcus Wallenberg gör när han förklarar agerandet med att ”vi tar bort den rörliga ersättningen men för att något kompensera det höjer vi den fasta delen lite”. Hela poängen med rörliga ersättningar och bonusar är (eller ska vara) att de bara ska utfalla när det går speciellt bra, eller i någon sorts relation till resultat. Agerandet här ger snarast intryck av att det som kallats bonus till största del betraktats som en del av den fasta ersättningen.

I en artikel av Robert Gordon och Ian Dew-Becker diskuteras toppinkomsttagares inkomster och hur vi ska förstå dess utveckling. De gör en distinktion mellan tre grupper i toppen: 1) superstars i branscher där teknologisk utveckling gjort att de kan nå en global publik (idrottsstjärnor, artister etc.), 2) toppinkomsttagare inom branscher där löner är relativt direkt kopplade till marknadsutfall (de nämner till exempel partners i företag som i princip delar på vinsterna från sin verksamhet), och 3) chefer vars löner inte nödvändigtvis speglar hur verksamheten går utan sätts av andra personer i liknande ställning. I deras termer ”CEO pay [that] is set by gifts from peer CEOs who sit on compensation committees”. De citerar bl a studier av Bebchuk och Fried (2004) och Bebchuk och Grinstein (2005) som visar att ersättningen till ledningen i 1500 amerikanska företag över perioden 1993-2003 ökat med nästan dubbelt så mycket som vad som kan förklaras av olika mått på hur det gått för företagen.

Jag antar att de flesta styrelser vill se sin kompensationspolicy som incitamentsriktig och relaterad till hur det går för företaget. Alternativt kan man välja att inte ha incitamentslöner. Men att ha bonusar när det går bra och sedan byta till fasta (höjda) löner i dåliga tider är inte så lite ha-kakan-och-äta-den-mässigt.

Är verkligen tillgång till vapen boven i dramat?

Frågan om ökad tillgång till vapen orsakar ökad risk för dödskjutningar i samhället är viktig. Dess svar skulle kunna hjälpa både polis och lagstiftare i arbetet mot dödskjutningar i samhället. Men trots ett flertal studier saknas starkt stöd i forskningen för att en hårdare reglering av vapentillgången skulle minska vapenrelaterade dödsfall.

Skulle en hårdare vapenlag förhindrat detta?

Skulle en hårdare vapenlag förhindrat detta?

I Australien infördes hårdare regler efter massakern i tasmanska Port Arthur 1996 då 35 oskyldiga sköts ned på öppen gata. Bland annat skärptes licensreglerna och en återköpskampanj av privatpersoners vapen startades. Ett flertal studier hävdar att reformen minskade antalet vapenrelaterade dödsfall, men ingen av studierna förmår belägga att det verkligen var reformen som orsakade minskningen istället för andra parallela samhällsförändringar (se tidigare Ekonomistasinlägg om denna reform).

Desto mer övertygande analys presenteras i en ny amerikansk forskningsrapport om sambandet mellan vapenexponering och dödskjutningar i samhället. Genom att studera de tusentals vapenutställningar (gun shows) för allmänheten som varje år äger rum i USA kan forskarna utvärdera om de påverkat dödskjutningsfrekvensen på de orter där de ägt rum. Bakgrunden är att kritiker har hävdat att utställningarna ger brottslingar ökad tillgång till vapen medan förespråkarna pekat att dessa lätt kan få tag på vapen på andra håll i samhället. Studiens resultat ger den senare gruppen rätt. Det finns ingen koppling alls mellan vapenutställningar och antalet mord eller självmord där vapen använts. Därmed ifrågasätter forskarna att exponering för och tillgänglighet till vapen automatiskt skulle leda till ökad vapenrelaterad brottslighet.

Sammantaget ger alltså forskningen svagt stöd åt att hårdare vapenregler skulle minska vapenrelaterad dödlighet i samhället. Vad säger detta om möjligheterna att förhindra de spektakulära masskjutningarna på skolor och arbetsplatser som vi sett i USA, Australien, Finland och Tyskland? Förmodligen ganska lite eftersom de är extrema händelserna som har föga gemensamt med de ”vanliga” mord och självmord som finns i forskarnas dataset. Fast det är klart, om inte ens de vanliga morden påverkas av hårdare vapenregler så varför skulle massmorden utförda av enskilda ”desperados” göra det?

Länkar: DN123456, SvD12, Exp12, AB123.