De som följt den senaste tidens diskussion om VD-bonusar har lätt kunnat få intrycket att sådana incitamentsprogram är nya påfund. Men det stämmer inte. I Sverige kom de på allvar under 1980-talets mitt, och i USA har de funnits i bred omfattning sedan 1950-talet. Men nytt idag är deras storlek, både relativt grundlönen och i absoluta termer. Aldrig har de varit större.
De två amerikanska ekonomhistorikerna Carola Frydman och Raven Saks har till en ny uppsats samlat in uppgifter om direktörslöner i börsbolag i USA från årsrapporter mellan 1937 och 2005. Kartläggningen är unik och tyvärr finns inga liknande data för Sverige. Forskarna finner två huvudresultat:
- Tvärt emot tidigare trosuppfattningar var aktieoptioner vanliga även före 1970. Bilden nedan visar att en majoritet av direktörerna hade aktieoptioner redan på 1950-talet (heldragen linje och vänster y-axel). Lönernas känslighet för företagets utveckling var rentav något större på 60-talet än på 80-talet.
- Dagens nivåer på rörliga ersättningar är historiskt höga. Aldrig tidigare har de utgjort en större andel av totallönen eller varit större absolut sett (bilden nedan visar medianlönen uppdelat på lön+olika sorters bonusar (streckade linjer) och totallön (heldragen linje).
Tyvärr vet vi dock inte mycket om bonusars utveckling i Sverige. Men att de funnits länge står helt klart, om än i blygsammare omfattning än idag. Ofta kallades de tantiem (eller tantième) och i Ericssons årsredovisningar från 1910- och 20-talen nämns de uttryckligen som utgiftspost (se här). Att tantiem betraktades som prestationslön för VD framgår även i andra källor, t ex i brevkorrespondens från 1932 mellan industrimannen Ernst Wehtje och hans son (se sid 137 i Tomas Mattis doktorsavhandling om svenska storföretagsledares ideal).
Lyssningstips: Idag fredag (20/3 2009) kl 12.10 handlar SR P1:s Historiska klubben om bonusar genom historien. Medverkande är professor Lars Magnusson och undertecknad (LYSSNA HÄR).
Ekonomistas 
I början av 50-talet konstaterade styrelsen på Asea att ungefär 200 personer var delaktiga i företagets vinstandelssystem. Om utdelningen till aktieägarna översteg en viss procentandel av bolagets aktiekapital skulle de som var med i vinstdelningen få ett påslag på lönen. Fast en del av dem hade inte sådana positioner att de kunde påverka företagets resultat ansåg styrelsen. Jag vet inte om detta ledde till någon rensning bland vinstandelstagarna.
Verkligen intressant, Björn.
Är det fler läsare som känner till anekdotisk (eller ännu hellre systematisk) evidens om prestationslöner, till direktörer eller övriga löntagare, i svenskt näringsliv genom historien?
Detta om Asea finns kort omnämnt i en uppsats som heter “I en klass för sig …?” som jag skrev för några år sedan. Man kan hitta uppsatsen på den här hemsidan:
http://home.student.uu.se/bjni5369/
och sedan går vidare via “uppsatser” till något som kallas “DE-uppsats i historia”. Det hela handlar egentligen om klassbildningsteorier och -praktik bland industritjänstemän, men i det avseendet är ju skillnaden mellan lön och profit intressant.
För övrigt – den som forskar i svensk industrihistoria har en guldgruva i bilagorna och underlagen till Aseas styrelseprotokoll. Där finns en massa intressanta saker som saknas i protokollen. Fast nu minns jag inte om kontrakten om vinstandelar fanns i pärmarna med protokoll eller bland bilagorna. Att Curt Nicolin hade ett sådant avtal på fyrtiotalet minns jag dock.
På LME fick en del personer aktier till förmånligt pris om de höll sig kvar på bolaget, detta var också under femtiotalet.
Någon som definitivt inte läst detta inlägg är journalisten på Svd Näringsliv som skrev artikeln nedan (se faktarutan)
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2623573.svd
SVD torde vara den enda större svenska dagstidningen med en näringslivsdel befolkad av fler kommunister än tidningens kulturdel.