Att de privatekonomiska incitamenten för finansbranschens anställda varit en bidragande orsak till finanskrisen verkar troligt. Risktagande har belönats med ymnighetshorn av bonusar, medan de mer försiktiga har fått se sig om efter nya jobb. I den tidigare omskrivna AEA-panelen beskrev Alan Blinder incitamentslönerna som ett gigantiskt markandsmisslyckande och grundorsaken till hela katastrofen. Kan vi nationalekonomer förklara hur marknaden kunnat tillåta så ensidiga incitament under så lång tid?
Naturligtvis går det att som Blinder hävda att institutionella investerare inte tagit sitt ägaransvar och att styrelserna sovit på sina poster. Anställda från ledningen och neråt har därför kunnat agera lite som de velat. Daron Acemoglu verkar vara inne på samma linje men fördjupar diskussionen och hävdar att vi nationalekonomer haft för stort förtroende för företagens interna kontrollmekanismer. Detta förtroende har baserats på företagens behov att vårda sitt förtroendekapital och varumärke. Vi har däremot missat att de individer som sköter kontrollen kan ha privata incitament att göra något helt annat.
Detta ter sig emellertid mer som en symptombeskrivning än som en grundläggande förklaring. Marknaden borde trots allt kunna straffa företag med dåliga kontrollmekanismer och för högt risktagande. I en intressant artikel lyfter Hans-Werner Sinn fram aktiebolagsformen som förklaring till varför så inte skett. Aktiebolagen är grunden för den moderna kapitalismen och bolagsformen har egenheten att ägarna inte är personligt ansvariga för företagens åtaganden. Vilka skador företagen än orsakar sin omgivning kan ägarna aldrig förlora mer än det kapital de satsat. Ur ägarnas perspektiv är därför fördelningen av möjliga utfall kapad vid noll — värre än så kan det aldrig bli — medan the sky is the limit på uppsidan.
Aktiebolagsformen med begränsat personligt ansvar innebär alltså att riktigt dåliga utfall blir en externalitet som inte prissätts på marknaden. Det är därför knappast förvånande om företagen satsar för lite på att undvika riktiga katastrofer och har en benägenhet att ibland ta för stora risker. Nu är detta nog ett argument för ansvarsfull reglering snarare än för ett avskaffande av aktiebolagen. Men ändå, tänk om dagens kapitalism visar sig vara oförenlig med en effektiv marknadsekonomi. Vad ska vi då hitta på?
Ekonomistas 
Det framförs ofta i debatten att bolag med en samlad, stark ägare har bättre kontroller, mindre bonusexcesser etc, jämfört med bolag med fragmenterat ägande. Detta står i samklang med bloggposten, dvs det finns en part med en ordentlig nersida.
Finns forskningsbevis för detta?
Pontus: Just vad gäller risktagande vet jag inte, men att stora ägare kan fungera som bättre övervakare än små och spridda finns det mycket belägg för för. Se exempelvis detta papper. Mitt (eller Sinns) resonemang tyder dock på att även om företaget är ägt av en enda individ så kommer utfall lägre än noll inte att prissättas korrekt.
Det verkar som de två möts men skiljs igen, alternativt att kapitalismen uppstår inom ramen för marknadsekonomi men kommer att stötas ut som en olämplig biprodukt. (Den senare liknelsen är nog bättre eftersom kapitalism inte kan existera i ett tomrum.)
Marknader och byte består, medan överbyggnaden av samhällssystem med olika former för bytet och fördelning kommer och går. Det är inte obehagliga biverkningar som “girighet” som kommer att slå ut kapitalismen utan behovet/tvånget ett organisera ett samhälle med andra och bättre typer av resursplanering än vad vi har idag. Vi har bara ett jordklot att leva på och av. Men med den omorganiseringen försvinner nog bonusgubbar och annat otyg.
Med en liten anknytning till gårdagens inlägg och diskussionen om historielösa ekonomer vill jag i detta samanhang först påminna om organisationsformernas historia och speciellt då debatten om “limited liability” som Jonas (och Sinn) tar upp.
Dagens dominerande bolagsform (som finns i olika tappningar och inte är den enda som finns) har två grundläggande kännetecken som under utveckling och experimenterande med olika former (de senaste 2-300+ åren) visat sig vara viktiga för dess framgång som organisationsform. Den första är möjligheten att sprida risk över flera projekt genom möjligheten att köpa och sälja begränsade delar av enskilda projekt. Det andra är möjligheten för investerare att uttrycka sitt missnöje med hur företag sköts genom att sälja andelar i detta projekt.
Insikten om “agency-problemet”, dvs att individier i företaget kan ha privata incitament som inte överensstämmer med företagets (ägarnas) går som en röd tråd genom experimenterandet med olika former för hur ekonomiska aktiviteter ska organiseras och historiskt har innovationen att offentligt kunna köpa och sälja andelar i företag visat sig vara en mycket bra form för att om inte lösa problemet så åtminstonne skapa en organisationsform där fördelar överväger nackdelar. (Här håller jag dock med Acemoglu om att tilltron till denna mekanism dvs att företagen skulle behöva vårda sitt förtroendekapital, varumäke etc varit för stor. Men detta tror jag i sin tur beror mer på t ex organisation av ägande och incitamentskonflikter mellan de som förvaltar kapital och passiva ägare etc).
Den intresserade kan med fördel läsa t.ex. kapitel 6-7 och 9 i “How the West grew rich” av Rosenberg och Birdzell om utvecklingen av organisationsformer.
Vad gäller problemet med begrännsat personligt ansvar för företagets åttaganden (“limited liability”) så har detta också varit en återkommande aspekt av vad som är en lämplig organisationsform. Ett återkommande tema i denna diskussion har varit just att denna form inbjuder till spekulation och bedrägeri. Detta framfördes i och för sig ofta av statsrepresentater som i denna form såg ett hot mot den sitt monopol på att dela ut rättigheter att bedriva handel eller annan ekonomisk verksamhet…
Slutligen är jag inte säker på att “limited liability” i sig resulterar i att felprissättning. Om det är tydligt för alla att man har att göra med ett företag som inte är ansvarigt för vissa utfall borde detta i princip kunna inkluderas i hur en andel i en sådan verksamhet värderas. (Jag tror inte att detta sker men jag tror inte att huvudanledningen står att finna i “limited liability”)
Jesper: Mycket intressanta synpunkter och referenser. Dock kommer kostnader som drabbar tredje part inte att prissättas även om de som har med aktiebolaget att göra kontrakterar in risken för konkurs. Tänk dig en miljökatastrof som företaget hålls skyldig för. Katastrofen drabbar tredje part men kan inte kosta företaget mer än dess tillgångar.
Saken med finansbranschen är väl den att risken för denna typ av “katastrofer” som drabbar tredje part är förhållandevis stor pga de externaliteter som präglar det finansiella systemet. I andra sammanhang är de nog mindre vanligt. Eftersom staten hela tiden räddar kreditgivare till finansiella institutioner är det för övrigt troligt att risken för konkurs inte prissätts korrekt av detta skäl. Vilket väl är en anledning till att bankobligationer i normala tider anses vara lika trygga som statspapper.
Det finns emellertid alltså skäl att reglera de finansiella marknaderna, även om staten skulle kunna förbinda sig att aldrig rädda kreditgivarna.