Jag har alltid förundrats över Sveriges fiskerivänliga lagstiftning. Det som gör detta så underligt är kombinationen av två saker: 1) Östersjöns torskar är i princip utfiskade (se Isabella Lövins bok Tyst hav) och även i andra farvatten råder akut fiskbrist, vilket drabbar övriga samhället och kommande generationer. 2) Antalet svenska fiskare är idag ca 2000, vilket motsvarar ungefär 0,0003 procent av väljarna.
Hur kan man förklara detta? Jag kan bara se en enda rimlig förklaring. Svenska fiskare är ett mycket välorganiserat särintresse som haft mycket att tjäna på en förmånlig lagstiftning. Samtidigt har kostnaden för denna fiskerivänliga politik när den fördelats på var och en av oss övriga medborgare inte varit tillräckligt stor för att någon av oss ska vilja ge tid och energi åt att motverka fiskarna. Sällan har en så liten näring med så stora negativa effekter på övriga samhället haft ett sådant stort inflytande — direkt eller indirekt — över svensk lagstiftning.*
Men nu kan det bli ändring på detta. Idag skriver riksrevisor Eva Lindström på DN Debatt att Sverige måste upphöra att sitt dubbelspel med att å ena sidan säga att man värnar ett hållbart fisbestånd och å andra sidan hela tiden gynna fiskerinäringen. Kritiken är inte ny: rapporterna har haglat tätt om fiskeriets omotiverade statsunderstöd, bristande kontroller och i princip obefintliga påföljder vid lagbrott.
Är detta början på slutet för en svensk fiskeflotta? Låt oss hoppas. Samhällets vinster av att det finns fiskar i haven överstiger vida kostnaderna för att hjälpa de 2000 fiskarfamiljerna till nya liv i mindre skadliga näringar.
______________
* För den som vill läsa mer om hur dessa politisk-ekonomiska mekanismer fungerar rekommenderas texter av de ekonomer som först förklarade dem: George Stigler, Sam Peltzman och Mancur Olson.
Ekonomistas 
Man kunde ju göra ett lappkast och i stället sätta in de statliga pengarna på att utveckla fiskodling – men då kommer väl någon ekonom skyndande och förklarar att det kommer ekonomin att klara av själv så det behöver man inte göra!
Eller varför inte sälodling? – Förvandla Östersjöns växande sälpopulation till en försörjningsresurs.
Problemen finns inte bara i Sverige. Världbanken och FAO kom i oktober ut med en mycket intressant rapport om den globala fiskeproblematiken.
Click to access SunkenBillionsAdvanceWebEd.pdf
Är inte kravet på att ha en egen fiskeflotta en beredskapsfråga? På samma sätt som att vi behöver ha ett fungerande jorbruk inom nationsgränserna?
Jag är glad över att våra politiker är smartare än skribenterna här. Tack och lov!
Inte för att det är så svårt att vara det iofs.
/ Ej räkne-nisse
Minns jag inte helt fel så kan försvaret “låna” privata bilar i händelse av krig, om de behöver det. Lars idé om att det är en beredskapsfråga låter ju då inte helt orimligt. Flottan kan på samma sätt låna fiskebåtarna och använda dem som stridsfartyg. Borde inte vara några större problem eftersom samma fiskebåtar redan har tagit upp all fisk som finns, och det under fredstid.
[Varning: kommentaren kan innehålla spår av sarkasm.]
Betänk vilken nationalekonomisk katastrof det innebär när Östersjön är en stinkande dypöl utan fisk. Totalt fiske stopp och föroreningsstopp är enda kloka politiken. Låt yrkesfiskarna bli fisk och havsbiologer samt fiskodlare, räkodlare, hummerodlare, krabbodlare, etc så att våra hav kan återhämta sig från föroreningar och utfiskning. När haven är döda och fisken utrotad så är det slut med mänskiligheten, vi utrotade oss själva för vi var för dumma i huvudet och risken är skyhög att det faktiskt blir så.
Ni får allt läsa på lite. ALL fisk är inte hotad. Jag vill värna om att vi faktiskt kan ta till vara den resurs som fisket är även omvi befinner oss i ofred.
Historiskt har fiskeflottan och det proteintillskott den kunnat levererat i svåra tider haft en avgörande betydelse för riket. Den kan komma att få det igen. Om vi inte låter de kortsiktiga krassa aspekterna av frågan styra. Eller naturfanatism för den delen.
Att hoppas att fiskeflottan försvinner är likalite konstruktivt som att hoppas att alla jägare försvinner ur skogen. Vi ska reglera den här verksamheten, givetvis. Men det är en helt annan sak. Det ligger i allas vårt intresse att fiskeflottan överlever.
“Historiskt har fiskeflottan och det proteintillskott den kunnat levererat i svåra tider haft en avgörande betydelse för riket. Den kan komma att få det igen.”
I svåra tider kommer det vara mycket enklare att bygga en fiskeflotta än att återetablera utrotad fisk i europeiska vatten.
läs gärna här:
http://blogg.hamnplan.com/2008/12/nej-eva-vi-behver-ingen-konstgjord.html
och här (ang Lövins bok Tyst hav):
http://blogg.hamnplan.com/2008/01/det-tysta-havet.html
här bemöter jag som yrkesfiskare mycket av den kritik vi får utstå från media, ni får gärna kalla det att fiskelobbyisterna har talat men om ni söker en nyanserad bild bör ni ta till er information från båda lägren i den här debatten…
Urban, kul att läsa dina inlägg om debatten om svenska fiskerinäringen som kommer från fiskarnas perspektiv. Även om dina texter är tidvis väl insinuanta och svåra att helt ta till sig för personer utanför fiskeribranschen, tycker jag du har flera poänger.
I egenskap av skattebetalare, fiskätare, naturmänniska och far är jag i första hand intresserad av att jag med min disponibla inkomst ska kunna köpa fisk i butiken, även om det är en dyr sådan, samtidigt som jag också vill att det ska finnas fisk i have och sjöar såväl idag som i framtiden.
Om jag förstått saken rätt så har fiskbeståndet på världens hav minskat trendmässigt de senaste decennierna och det betyder att priset på fisk i butiken måste inkludera såväl kostnader för fiske och distribution som den samhälleliga kostnaden av att tära på det redan hårt prövade fiskbeståndet. Priset på fisk i butiken bör alltså vara högt.
Att växla ned industristödet till fiskerinäringen är dessutom angeläget eftersom det leder till överkapacitet. Helst bör detta ske inom ramen för internationella avtal mellan länder för att bli verkningsfullt. Men det rika Sverige måste nog ändå föregå med gott exempel och upphöra med alla subventioner av fiskerinäringen, i den mån de finns. Därefter bör man räkna på den totala (inkl sociala) kostnaden av fiskeriet genom att beskatta fiskprodukter, för att se till att konsumenterna betalar fiskens fulla värde.
Om vi efter dessa åtgärder — avvecklat industristöd till fiskerinäringen och adekvata produktskatter på fiskeriprodukter — fortfarande har en livaktig fiskerinäring i detta land ser jag inga som helst problem med det.
Grejen är den att EUs strukturstöd (som nu har upphört) var inte något sveriges fiskenäring bad om, utan det var något vi var tvungna att använda för att bibehålla vår konkurrenskraft (efter som övriga EU-flottan fick stödet) detta är knappast något som behöver förklaras mer ingående för dej som ekonom.
De pengar som finns kvar i EUs strukturfonder används nu enbart till FoU, tills dessa är slut och sedan kommer inga nya medel att fyllas på…
Väldigt få inom den havgående flottan uttnyttjar eller är ens med i A-kassan och dessa påstådda “industristöd” finns inte, i fiskets omkostnader räknas kontrollapparaten, fiskeriverket och dess forskning och vattenvård. Fisket lastas alltså för myndigheternas kostnader och ineffektivitet. Detta har inget med själva branschen att göra. Sveriges fiskare klarar att överleva helt utan bidrag… Ang. “dieselsubventioner” så är det något som all sjöfart och flyg har och är alltså inget som kan ändras specifikt för en bransch, det får i så fall införas i stor skala för att vara konkurrensneutralt, tex en EU-omspännande klimatskatt eller dylikt…