Simon Johnson, IMFs förre chefsekonom, drar sitt strå till undergångsstämningarna. I en artikel i The Atlantic visar han på parallellerna mellan USA och de utvecklingsländer där han som IMF-ekonom gett råd i krissituationer. Den avgörande aspekten vad gäller hur länder hanterar sina kriser beror på om de har den politiska styrkan att inte ge efter för den lokala eliten som skott sig på uppgången (kriserna föregås alltid av en uppgång). Hans slutsats är att USA saknar denna förmåga och att den finansiella sektorns inflytande över Washington är alldeles för starkt.
Han beskriver bland annat hur man nu från finanshåll försöker skylla krisen på för lätt reglering, för låg ränta, den ekonomiska alliansen mellan Kina och USA, politiken som syftade till att få folk som inte hade råd att köpa hus osv. Den minsta gemensamma nämnaren mellan dessa poltiska åtgärder är emellertid att de alla gynnade den finansiella sektorn. Åtgärder som riskerade att minska vinsterna i den finansiella sektorn genomfördes däremot inte.
Artikeln är lång, passar bra som helgläsning.
Ekonomistas 
“Han beskriver bland annat hur man nu från finanshåll försöker skylla krisen på […] poltiska åtgärder [som] gynnade den finansiella sektorn.”
Vore det inte mer logiskt att från finanshåll skylla krisen på något annat, t.ex. på politiska åtgärder som _inte_ gynnade den finansiella sektorn?
Blir intressant att följa hur reformeringen – omregleringen – av den finansiella sektorn i USA kommer att gestalta sig.
Simon Jonhson är intressant för att han har sunnit mitt i smeten själv och talar om att:
“If the IMF’s staff could speak freely about the U.S., it would tell us what it tells all countries in this situation: recovery will fail unless we break the financial oligarchy that is blocking essential reform. And if we are to prevent a true depression, we’re running out of time.”
Pågår ett intressant spel mellan Obama administrationen och finansoligarkin på Wall Street. Frågan är hur det kommer att falla ut?
…och för den som inte vill läsa eller som vill höra mer om vad Simon Johnson tycker om detta se intervjun med Bill Moyers. Minst fyra klappor…
http://www.pbs.org/moyers/journal/02132009/watch.html