Uppmärksamheten1 kring AMF-chefernas pensionstransaktioner är intressant, inte bara för de moraliska aspekterna utan även för att vi ser hur bräckligt systemet med traditionellt pensionssparande är. Vid ett kraftigt börsfall kan pensionsbolagets tillgångar sjunka i värde så att de understiger de utestående pensions- och avkastningslöften som ufärdats. Bolaget tvingas då ta tillbaka delar av spararnas pensionstillgångar.
Men kopplingen mellan börsutvecklingen och återtaganden är inte omedelbar. AMF-cheferna utnyttjade denna eftersläpning och flyttade sitt sparande till andra tillgångar innan återtagandet hade genomförts. En sådan flytt sker förstås på bekostnad av de pensionssparare som är passiva. Ju fler som flyttar sitt sparande desto större blir obalansen mellan pensionsbolagets tillgångar och skulder. Om tillräckligt många sparare försöker flytta sitt sparande kommer de passiva spararna att förlora hela värdet på sitt pensionssparande.
Det traditionella pensionssparandet kan alltså utsättas för ett fenomen som liknar en bank run. En bank run uppstår när bankkunder inser att andra bankkunders oro kan driva en bank i likviditetskonkurs. Därför blir de själva oroliga, tar ut sitt sparande, och medverkar till bankens likviditetskonkurs. Parallellen till pensionssparandet är inte helt perfekt eftersom grunden till problemet är en bristande solvens, men mekanismen är ändå den samma.
Att börsfallet i höstas inte medförde en bank run på de traditionella pensionsbolagen berodde förmodligen på att flertalet pensionssparare inte tänkte på möjligheten att flytta sitt sparande och att de inte heller såg risken att andra sparare skulle göra det. Men nu har denna möjlighet fått stor uppmärksamhet. Pensionsbolagen får nog större problem nästa gång det finns skäl att misstänka att ett återtagande är på gång.2
Ekonomistas 
Detta var en mycket intressant iakttagelse Martin. Man kan dock gissa att många pensionssparares minne är kort.
Jo, det stämmer nog. Men det kanske räcker med att några få personer minns och att media börjar uppmärksamma frågan.
Min gissning är i stället att AMF kommer att ändra reglerna så att man inte kan flytta försäkringen utan avdrag när konsolideringen understiger 100%.
Min gissning är att det kommer komma en ny våg av skandaler när en del toppar tvingas avgå pga dåligt omdöme och liknande – och då får med sig stora “fallskärmar”. I synnerhet i statliga bolag kommer det vara svårt att förklara.
Jag saknar en diskussion om vilka incitament avgångsvederlag leder till. Några vanliga situationer för en VD att avgå är
* VD och styrelse är inte överens om strategin
* Uppköp där det inte finns plats för den uppköpta VD:n i det nya bolaget
* VD har gjort bort sig på ett eller annat sätt, dåliga affärer eller som i Wanja LW:s fall, dålig omdöme.
I de två första fallen har VD inte nödvändigtvis gjort ett dåligt arbete utan den typen av uppsägningar är en del av VD-rollen och det är inte orimligt att man får ersättning för den risken (frågan är om den ersättningen ska vara inbakad i den reguljära lönen eller om avgångsvederlag är bättre?). Däremot, i sista fallet – varför ska avångsvederlag betalas ut till tex Swedbanks VD eller Wanja LW om de tvingas avgå? Vilken typ av risktagande etc leder en sådan incitamentsstruktur till?