Törstsläckande makroekonomi

I ekonomiska makromodeller antas vanligtvis att människor klarar av att lösa komplicerade dynamiska optimeringsproblem om hur mycket av vår inkomst vi ska spara inför framtiden. Ganska många studier pekar på att amerikanska hushåll sparar för lite i förhållande till vad modellerna säger att de borde göra. Två vanliga förklaringar till detta är att människor är begränsat rationella och inte förstår sitt eget bästa respektive att de har självkontrollsproblem och inte klarar av att lägga undan slantar för framtiden.

Ett sätt att försöka besvara frågor av den här typen är genom att göra laboratorieexperiment. Experimentell makroekonomi är än så länge ett väldigt litet forskningsområde, men i senaste numret av Quarterly Journal of Economics bjuds på ett intressant exempel på en sådan studie (gratisversion finns här). Att döma av den studien sparar vi för lite både för att vi inte förstår vårt eget bästa och för att vi har självkontrollsproblem.

I det första experimentet får deltagarna under ”en livstid” på 30 perioder bestämma hur mycket av inkomsten i varje period som de vill spara. Deltagarna konsumerar för mycket i början av livet, men efter att ha levt sju liv fattar de nästintill optimala sparandebeslut. Har de däremot möjlighet att lära av andra behövs betydligt färre än sju liv för att bete sig som modellerna säger.

Det andra experimentet var precis likadant, men pengar byttes mot Coca-Cola. Dessutom bjöds thirstcat2deltagarna på salta kex och fick inte dricka under knappt fem timmar före experimentet. Deltagarna fick dricka i förhållande till sin inkomst minus vad de valde att spara för framtiden. Hälften av deltagarna fick dricka direkt efter att de fattat beslut i varje period, medan hälften fick dricka först tio perioder senare. Det är alltså bara de förstnämnda som frestas att inte spara för att få möjlighet att omedelbart släcka sin törst. Det visade sig också följdaktligen att deltagarna som utsattes för denna frestelse var betydligt sämre på att spara inför framtiden.

Det finns naturligtvis uppenbara tolkningssvårigheter med de här experimenten. Till exempel har vi ju inte likt katter sju liv och vi är sällan törstiga på banken — numera finns det ju ofta vattenautomater på bankkontor. Trots tolkningssvårigheterna tycker jag det är en vettig ansats för att försöka besvara frågan om människor har möjlighet att bete sig som makromodellerna förutsätter.

Comments

  1. Studierna tycks illustrera väl att våran utveckling (”evolution”) baserar sig mycket på trail-and-error. Vi testar oss fram tills vi finner en optimal strategi. Att detta tar sju generationer är egentligen inget problem (åtminstone om man frågar en evolutionsbiolog…) så länge som kunskapen/erfarenheterna om dåliga strategier förmedlas till nästa generationer.

    Dock stötter vi möjligen på problem i vårat förändrliga samhälle när vi måste vänta så länge som sju generationer på optimum. När vi väl lärt oss av våra misstag och kan välja den strategi som är bäst för oss så har troligen spelreglerna förändrats och våra erfarenheter från de senaste sex generationerna är inte lika mycket längre.

    Jag kan ha fel, men jag misstänker att optimala sparandenivåer (ur samhällsnytta-synvinkel) var helt annolunda för sju generationer sen, typ mitten av 1800-talet, jämfört med idag. Vi är därmed fångade i en ständig jakt på det optimala strategierna, och en ständig tillämpning av det sub-optimal.

  2. Robert,

    Till skillnad från dig ser inte jag hushållets optimala beslut i (enkla) makromodeller som särskilt komplicerat. Hushållet väljer hur mycket resurser som ska konsumeras idag och hur mycket som ska sparas. Naturligtvis tänker i verkligheten inga hushåll i lika strikt matematiskt på beslutet, men det betyder inte att hushåll kan beskriva i ord hur de ser på avvägningen mellan konsumtion och sparande.

    Vidare tror jag inte att du har fulla bilden av den akademiska debatten vad gäller amerikanska hushålls pensionssparande. Det är inte makromodeller som åberopas när man säger att amerikanska hushåll sparar för litet. Det är ”actuarial models”, utan osäkerhet och utan ett uttalat konsumtions-sparbeslut (med en realistisk avtagande marginalnytta, för att vara teknisk). I själva verket är det så att en makromodells rekommenderade sparande stämmer förvånansvärt väl med de amerikanska hushållens sparande. Se Scholz et al (JPE, 2006): ”Are Americans Saving Optimally for Retirement?”.

  3. Martin K. says:

    Kanske läge att fundera över vilka modeller du använder, ifall de aldrig stämmer överens med verkligheten?

    Jag förstår argumentet om sparande osv, men uppenbarligen finns betendevetenskapliga mönster och ekonomisk-psykologiska effekter som dina modeller inte tagit hänsyn till, ifall de konstant fallerar.

    Din mening i första stycket:

    ”Två vanliga förklaringar till detta är att människor är begränsat rationella och inte förstår sitt eget bästa respektive att de har självkontrollsproblem och inte klarar av att lägga undan slantar för framtiden.”

    Så vem vet människor bästa? Leninisterna med en korrekt teori om människans historiska utveckling? Eller nationalekonomerna? Med sina teorier… Det är dock intressant att man ens drar slutsatsen, att människor inte vet sitt eget bästa, bara för att en teori man – utan empirisk forskning? – fått för sig borde stämma.

    Ad hoc-lösningar som forskare kan hitta på för att rädda teorierna istället för att gå tillbaka till skrivbordet, är ganska intressanta. Men som alla som studerat vetenskapsteori vet, så är en ad hoc-teori ganska problematisk.

    Jag skulle försöka förklara dessa aspekter inte som ”problem”, utan som evolutionära egenskaper som inte nödvändigtvis harmoniserar med moderna förhållanden och krav. Det skulle dock kräva att man började diskutera med en massa biologer, antropologer och kanske ekonomhistoriker 😉

    Men vem vet, kanske blir modellerna mer slagkraftiga. Mer forskning behövs…

  4. Tore E says:

    ”Till exempel har vi ju inte likt katter sju liv och vi är sällan törstiga på banken — numera finns det ju ofta vattenautomater på bankkontor.”

    Med SMS-lånens intåg har de ständigt vinsthungrande entreprenörerna dock sett till att bringa banken till törstiga människor.

  5. Roine, jag tycker att Albert Larkeson Nowostawski har helt rätt synsätt i sin kommentar. Min synförmåga är ganska bra (även utan glasögon!), men jag har ingen som helst aning om de enormt komplicerade beräkningar som ligger bakom min synförmåga. Jag hörde nyligen att modellberäkningar visar att ögon av det slag vi har kan utvecklas under cirka 400.000 generationers tid (betydligt fler än sju, alltså). I ekonomiska modeller studerar vi dock oftast sådant som evolutionen inte har gjort oss särskilt väl rustade för och därmed håller inte denna argumentation. Antingen får man argumentera för att vi genom möjligheten att lära av egna och andras misstag och framgångar lärt oss att fatta optimala beslut, eller så får man anta att det beteende som antas är så simpelt att vi ändå klarar av det. Angående din andra synpunkt har du rätt i att jag inte är insatt i denna litteratur, jag vet bara att det finns oenighet bland ekonomer kring hurvida amerikanarna sparar för lite (se referenser i de första fotnoterna i QJE-artikeln jag skriver om).

    Martin K, jag förstår inte riktigt din invädning. Jag skrev om experimentet just därför att jag tycker det är en bra väg framåt för att knyta modellerna närmare faktiskt beteende. Jag håller helt med dig om vi borde ta till oss lärdomar antropologer och andra, men lyckligtvis är det redan många nationalekonomer som börjat göra detta.

    Tore, jag hade helt glömt bort sms-lånen — det stärker förstås studiens externa validitet rejält!

  6. pontus says:

    En policyimplikation ar att en liten, smart, elit borde kontrollera den dumma majoritetens val. Att skapa incitamentsstrukturer och ”nudge:a” ar ju bara ”beating around the bush”. Vi vet ju att manniskor hade blivit oerhort lyckliga om nagon (sossarna?) hade satt ett gevar mot deras huvud och, med mjuk ton, sagt: ”Nu sparar du 10% av din inkomst!! Hor du det!?”

  7. Pontus, liksom du tror jag inte att några policyimplikationer följer direkt från experimentet och jag skrev heller ingenting om detta. Däremot kan man ju notera att en stor del av sparandet i Sverige (och andra europeiska länder) är offentligt och att vi faktiskt tvingas (även utan gevär och under nuvarande borgerliga regering) att spara en viss del av vår inkomst för pensionen. I Sverige har det följdaktligen inte diskuteras lika mycket att svenskarna sparar för lite för pensionen, däremot tycker jag mig ofta ha hört ekonomer bekymra sig för att svenskarna har för litet ”buffertsparande” att ta till när det behövs. Läs gärna Tore Ellingsens underhållande ED-artikel om självkontroll och pensionssparande:

    ”Jag tror det är i detta ljus man skall se offentliga pensionssystem. Vi har ansett oss själva oförmögna att spara för vår egen ålderdom och överlåter åt Staten att
    ta över där vår självkontroll brister. (s. 652)”

    Artikeln finns här: http://www.ne.su.se/ed/pdf/30-7-te.pdf.

  8. pontus says:

    Robert – Jag haller forstas med dig. Men skojade lite bara om att ibland verkar det som om beteendeekonomins huvuduppgift ar att visa hur korkad gemene man ar … nastan varje artikel handlar om just det.

Trackbacks

  1. […] om svårigheten att agera i sitt eget långsiktiga intresse (se till exempel tidigare inlägg om svårigheten att spara), men det kan också ha att göra med moraliska […]

  2. […] full och barnkammaren tom. Ekonomistas har skrivit om dylika problem förut (vad gäller moral, sparande, Simpson och träning). För aktuella nya bidrag till den akademiska litteraturen, titta exempelvis […]

  3. […] Ett exempel skulle kunna vara att experimentdeltagare inte har samma erfarenhet och inte samma möjlighet att lära av egna och andras misstag som verkliga ekonomiska aktörer och att de teoretiska beteendeantagandena därför ligger närmare verkligheten än beteendet i ett experiment. Men just detta förefaller främst som ett argument för att man bör tillåta mycket tid för inlärning i experiment. (Att möjligheten att lära av sig själv och andra är viktigt illustreras i det här makroexperimentet.) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s