Regeringen, med finansmarknadsminister Mats Odell i spetsen, har nyligen flaggat för att de vill inrätta en ny myndighet med befogenhet att bestämma att staten ska kunna ta över en bank i kris. DN:s ledarredaktion applåderar initiativet i dagens ledare.
Men är det verkligen befogat att spendera skattemedel på en permanent bankkrismyndighet? Knappast. För det första kan man förvänta sig ett förhöjt risktagande i banksektorn (moral hazard) eftersom staten skulle stå för huvuddelen av de kostnader detta medför, något som i slutändan ökar risken för att bankkriser uppstår. För det andra skulle en ny bankkrismyndighet förminska vikten av det förebyggande arbete för finansiell stabilitet och bankernas solvens som två andra myndigheter – Riksbanken och Finansinspektionen – redan bedriver, vilket också skulle kunna öka risken för nya kriser. För det tredje visar ekonomisk forskning att statliga likviditetsinterventioner under bankkriser inte alltid varit positiva. Visserligen har ibland s k rusningar mot i grunden sunda banker stoppats, men ofta till mycket höga kostnader för skattebetalarna.
Sverige vill idag exportera modellen som löste den svenska bankkrisen. Ironiskt nog är den ytterligare ett exempel på varför en permanent bankkrismyndighet inte behövs. Då, mitt under brinnande bankkris, inrättades en tillfällig statlig organisation, Bankstödsnämnden, för att hantera de allra värsta krediterna och aktörerna. Resultatet blev lyckat (även om inte alla håller med), och om Mats Odell håller med kanske vi slipper se den nya myndigheten trots allt.
Ekonomistas 
Jag håller med om att en bankkrismyndighet verkar onödig, men jag har inte förstått att det finns sådana förslag och kan inte heller se det i de länkar du anger. Att i förväg fundera igenom ett regelverk för att i möjligaste mån hantera framtida kriser kan väl vara en god idé? Sedan kan man förstås tvivla på att regelverket blir tillräckligt framåtblickande för att fånga de relevanta aspekterna i en framtida kris.
Det var i en DN-intervju den 20 mars (Ekonomidelen s 3, artikel “Svensk lag på gång för banker i kris” – ej nedladdningsbar från DN:s hemsida) som Odell säger: “Vi vill undvika att störningar i det finansiella systemet skadar samhällsekonomin i övrigt. Vi vill inrätta en myndighet som har befogenhet att bestämma att staten tar över en bank som har hamnat i sådan kris att ägarna inte reder ut situationen”.
Jag håller med om vikten att se över regelverket i god tid för en kris. En ny lag kan förvisso vara på sin plats. Men det är ändå slående hur totalt den svenska regeringen verkar förlita sig på att staten ska reda ut alla problem som uppstår i ekonomin. Bankkrishistorien visar att de flesta lyckade bankkrislösningar innehåller stora inslag av privata initiativ där särskilda kommissioner, kreditkassor och andra “bad bank”-lösningar varit nyckeln till en lyckad utgång.
Tillägg: här är länk till inslag i Ekot den 19 mars som beskriver hur finansdepartementet snabbutreder ett lagförslag om en “permanent bankakut”, dvs en sådan bankkrismyndighet som Mats Odell berättade om för DN. Vad som däremot inte stod i DN var följande:
“Förslaget går enligt Ekots uppgifter bland annat ut på att skapa en slags permanent bankakut, redo och med rätt kompetens att rycka in blixtsnabbt om något händer, utan att först behöva invänta utredningar eller riksdagsbeslut.”
En snabbutredd myndighet (hastverk…), tveksamma principiella grundvalar och oklart empiriskt stöd. Det här kan sluta precis hur som helst även om ett är säkert: skattebetalarna kommer att stå för notan.
Jag håller med både Daniel och Martin om att det är svårt att se exakt vad denna permanenta bankakut skulle syssla med. Men, i och med insättningsgarantin finns det ju till viss del redan en permanent bankkrishantering, även om den inte finns i form av en egen myndighet. Som Daniel påpekar finns det även en risk för att moral hazard ökar när bankerna kan räkna med statligt stöd. Jag vet dock inte om mekanismerna är helt klarlagda. För om staten tar över en bank som krav för att banken inte ska gå under kommer aktieägarna att ha samma incitament att se till att banken inte tar för stora risker med eller utan bankakut (värdet på en aktie kan inte bli mindre än noll).
Däremot skyddas de som har pengar på banken vilket gör att de kommer att bli mindre nogräknade med vem som har hand om ens sparkapital. Alltså är det i praktiken kunderna/insättarna som orsakar moral hazard. Konsistent med denna förklaring finns mycket riktigt forskning som visar att riskerna för en bankkris ökar när man har en explicit insättningsgaranti.
Och insättningsgaranti har vi som sagt även utan en bankakut.
Jonas: Trots den studien tror jag att insättningsgarantier är motiverade. Men det verkar rimligt att en illa utformad insättningsgaranti kan bidra till kriser. I dagsläget lockar flera isländska (t ex Kaupthing) och lettiska (Parex) banker med höga sparräntor på insättningar i Sverige för att finansiera riskabel utlåning i andra länder (som Lettland). Det är ju inte helt osannolikt att vi inom en snar framtid får skåda bankkriser i Lettland och Island, så trots att sparräntorna kan verka höga är de betydligt lägre än vad som skulle krävas utan garantin.
Verksamheten indikerar att bankernas kostnad för insättningsgarantin inte står i proportion till riskerna. I Sverige beror garantiavgiften på bankernas kapitaltäckningsgrad, men en gissning är att detta inte fångar riskerna tillräckligt väl och jag tror att det för närvarande görs en översyn av garantin. Men pga EU-regler tror jag att det åtminstone för Parex inte är den svenska utan den lettiska garantin (dvs deras skattebetalare) som i första hand får ta smällen.
Martin: Jag tror också att det vore olyckligt att inte ha en insättningsgaranti även om detta ökar moral hazard i det finansiella systemet. Jag kan inte tillräckligt mycket om den svenska garantins utformning för att uttala mig om om huruvida kostnaderna står i proportion till riskerna. Att kreditinstitut som Svea Ekonomi och Marginalen kan erbjuda väldigt höga sparräntor (4,75 procent) tyder dock på att garantin faktiskt subventionerar relativt riskabel utlåning.
De svenska “storbankerna” betalar för mycket och de små “riskfyllda” för lite till insättargarantin är nog den allmänna uppfattningen?
Fonden är idag ruskigt överfinansierad, jag tror jag såg ett förslag för nåt halvår sen till en ny lag om att man skulle kunna göra tillfälliga nedsättningar av, uppehåll med, inbetalningarna efter som de inte bedömdes nödvändiga. Men det här var ju före 2008 års finansiella oro, och iofs drivet av storbankernas uppfattning att andra EU-länders banker inte “drabbades” av samma avgifter…
Niklas