Efter att den ymniga floran av statsbidrag riktade till skolan under flera år ifrågasatts från diverse håll annonserades i dagarna ett nytt, denna gång avseende lärarassistenter. Regeringen och dess stödpartier avser att lägga 500 miljoner kronor per år för att få skolorna att anställa personal vars uppgift är att avlasta lärarna. Detta ger anledning att fundera lite kring när riktade bidrag kan vara befogade och inte.
I grund och botten tror de flesta att lärare, rektorer och eventuellt även huvudmän är bättre positionerade än staten att göra prioriteringar gällande den egna verksamheten. Detta talar allmänt mot riktade statsbidrag men i vissa fall kan skolans beslut påverka även andra aktörer. Ett exempel är fortbildning; en skola som ger sina lärare kvalificerad fortbildning bär hela kostnaden för detta, men om läraren byter arbetsplats skördar någon annan frukterna. Ett mer centraliserat ansvar för fortbildning, exempelvis i form av riktade statsbidrag, kan därför vara lämpligt.
När det gäller lärarassistenter är situationen en annan. Lärarbristen är stor och växande och lärarnas löner har de senaste åren ökat rätt snabbt, delvis på grund av de legitimationskrav som staten infört för att få skolorna att anställa behöriga lärare. Samtidigt ökar protesterna mot att kommunerna inte kompenserar för ökade lönekostnader vilket leder till ökad arbetsbörda för lärarna. Sammantaget innebär detta att skolor har mycket starka skäl att anställa personal som kan avlasta lärarna.
Det finns alltså all anledning att tro att enskilda skolor gör vad de kan för att finna produktiva sätt att låta andra än lärare utföra en del av de arbetsuppgifter som idag faller på lärarna. Inte heller finns någon anledning att tro att det finns några tydliga externa effekter som håller tillbaka de enskilda skolornas arbete avseende detta. Tvärtom infördes lärarlegitimationen som en motvikt mot den enskilda skolans incitament att anställa billigare och mer lättfunnen personal än behöriga lärare. Frågan är därför om det går att finna ett mindre lämpligt statsbidrag än ett riktat mot just lärarassistenter.
Vad gäller riktade statsbidrag i stort är det ofta en glidande skala. Karriärstjänster är något enskilda skolor själv kan inrätta men ett stöd kan motiveras då förekomsten av sådana tjänster kan påverka lärarnas arbetsmarknad i stort. Riktat stöd till elevhälsa kan motiveras då kostnaderna för bristande hälsa faller på många andra än den enskilda skolan. Riktat stöd till läxhjälp förefaller emellertid märkligt då skolor kan organisera undervisningen på många olika sätt och det är svårt att förstå varför staten skulle föredra just läxhjälp.
Ett skäl att rikta ett statsbidrag till lärarassistenter kan vara att staten vill tillföra mer resurser till skolan. Eftersom kommunerna är självständiga är emellertid detta ett rätt hopplöst sätt. Inget hindrar kommunen från att helt enkelt stuva om i skolbudgeten så att mer resurser läggs på de assistenter som kommer med statsbidrag, samtidigt som skolbudgeten hålls konstant. I så fall är det enda man åstadkommer att skolor tvingas till suboptimala lösningar för att kommunen ska kunna ta del av statsbidraget.
Om staten vill få kommunerna att lägga mer resurser på skolan vore en bättre lösning höja de generella statsbidragen. Sådana bidrag riskerar att användas till helt andra syften än att öka skolornas anslag men detta är svårt att komma ifrån när huvudmännen är självständiga. Det är också viktigt att minnas att exakt samma mekanismer gäller sänkta statsbidrag; det är därför svårt att hindra kommuner från att kompensera minskade statsbidrag till äldreomsorg och vuxenutbildning genom att dra ner på skolornas anslag. Samma skolor vars anslag nu alltså delvis ska reserveras för assistenter som de har svårt att finna produktiva sysslor för.
Ekonomistas 
”Inget hindrar kommunen från att helt enkelt stuva om i skolbudgeten så att mer resurser läggs på de assistenter som kommer med statsbidrag, samtidigt som skolbudgeten hålls konstant.”
Det kan nog finnas politiska skäl som hindrar det. Att dra ner på skolan är inte populärt, och att hänvisa till att staten ökat sina riktade bidrag tror jag inte övertyger väljarna.
Att skolan inte kompenseras för kostandsökningar och volymförändringar har blivit vanligt.
Ja, men jag tror väljare främst reagerar på nominella förändringar. Det är lätt för de politiska motståndarna att kommunicera en minskning av en siffra i en budget.
Håller med om det mesta av dina resonemang Jonas. Men kan man inte se satsningen, i alla fall delvis, som arbetsmarknadspolitik, om vi antar att en ansenlig andel av de som anställs tillhör kategorin som skulle ha svårt att få arbete annars? Den fiskala externaliteten skulle då bestå i det faktum att kommunerna själva har begränsade incitament att lägga resurser på att minska arbetslösheten lokalt till följd av effekter via skatteutjämningssystemet. Det skulle i så fall dessutom sannolikt vara arbetsmarknadspolitik med en gynnsam fördelningsprofil.
Visserligen men i så fall är det svårbegripligt varför detta ska reserveras för skolan. Det är en udda form av arbetsmarknadspolitik som riktas till en särskild personalkategori i en särskild sektor istället för, förslagsvis, riktas till personer som har svårt att få jobb.
Jo, håller förstås med rent allmänt om det, men ett skäl skulle möjligen kunna vara att man kan befara mindre utträngningseffekt här, i form av att man byter namn på ett jobb så att man ersätter ett arbete man skulle haft ändå med samma arbete, fast omdöpt så att man får bidrag för det.
Att mikromanagera när man är långt från den verksamhet man styr och ställer med är sällan, om ens någon gång, lyckat. Av det enkla skäl att man inte förstår problemen som skall lösas, samt inte implikationerna av styrningen. Gäller såväl privat som offentlig sektor.
I exemplet här kan det nog finnas inslag av arbetsmarknadspolitik. Så som påtalats ovan. Och här kan man då ställa frågan om business case. Finns ingen lönsamhet så är åtgärden levnadsstandardsänkande.
Vad man gör i ett sådant fall är att konfiskera investeringsmedel på ett ställe, och dela ut som någon grad av slöseri på ett annat.
Att låta skolan som sådan erhålla mer anslag behöver i sig inte vara levnadsstandardsänkande, men en riktad åtgärd kan lätt bli det.
Att låta de utförande enheterna vara profitjagande företag som levererar i konkurrens lär driva upp verkningsgrad på max. Begränsade av de bivillkor som överheten ställer upp. Vill man då satsa mer på skolan kan man öka på någon form av skolpeng, och kanske modifiera krav och hur KPI mäts. (Key Performance Index vill säga).
För just skolan finns en stor effektiviseringspotential med datorer och nätverk. Jag ser att man nu kan gå en master på kända Universitet helt online. Bachelor finns också. Här kan man köra samma kurs till stora massor av elever varvid priser går ned iom att fler delar på fasta kostnader.
Och det finns inget skäl att det inte kan krypa ned i åldrarna. Låt vara att man då också behöver någon som håller ordning. Och behöver arrangera laborativa inslag. Och det kan hanteras lokalt. (Pss som när man köper däck online och anlitar en lokal förmåga för bytet).
Det är i den här riktningen utvecklingen dundrar på. Och som bl a möjliggör och förbilligar kvalitetsutbildning för människor i 3:e världen. Då kan man verkligen ifrågasätta att överheten i Sverige bränner av skattepengar på att staffa upp med mer människor i skolan. Utvecklingen i världen går mot färre.
Med tanke på att hittillsvarande försök att utnyttja IT i skolan mestadels inte lett till de förbättringar som man hoppats på är det ganska anmärkningsvärt att hävda att ”För just skolan finns en stor effektiviseringspotential med datorer och nätverk.”
Likaså är det här påståendet något som jag gärna skulle se backas upp av lite hårda data: ”Och det finns inget skäl att det inte kan krypa ned i åldrarna.”
Niklas:
Börjar vi med de höga åldrarna så påtalade jag att nätbaserade utbildningar nu nått så långt att man kan läsa en master helt online. Och även från kända universitet med ett rykte att försvara. (MOOC fast med avgift).
Vidare pekade jag på att den rörliga kostnaden per elev därmed är lägre och man kan då leverera utbildning till lägre pris. Det gör att fler har råd att gå den, och fler elever innebär att fler delar på fasta kostnader varvid utbildningen kan levereras till lägre pris. Och ännu fler har råd att gå den. osv.
Hårddisk-utrymme och IP-konnektivitet är mycket billigare än anställda lärare och föreläsningssalar.
Detta får väl i alla fall sägas vara en rationalisering till påståendet du ifrågasatte.
Vidare ser jag inget hinder för att detta kryper ned i åldrarna. En Bachelor borde gå bra att ordna. Och även motsvarande svenskt gymnasium. Komvux driver distansundervisning och det är ett steg på vägen.
För lägre åldrar behövs väl någon som håller ordning. Men i och med att barnen kan spela datorspel så kan dom också lära sig via dator. Det kan väl ses som ett slags “bevis” på att det går att få ned i åldrarna.
Att offentlig sektor misslyckats har enligt mitt förmenande med att det är just offentlig sektor. Spannmålsproduktionen i Sovjet var en katastrof när Lysenko var jordbruksminister. Hade det varit ett privat företag hade det aldrig kunna gå så illa. Avsaknad av incitament och möjligheten till mismanagement gör saken hopplös för offentlig sektor.
De nu framgångsrika nätutbildningsföretagen måste kunna leverera något folk är beredda att betala för. Annars förlorar dom allt insatt kapital. Jag har provat en del onlinekurser. Det är inget sämre än vad våra tekniska högskolor levererar på traditionellt kostnadsineffektivt sätt. Onlineföretagen kan leverera.
Jag är väl medveten om det du beskriver för universitetsnivån, men det är alls ingen självklarhet att det kan överföras till grundskola och gymnasium. Att du inte ser hinder är knappast ett tungt vägande argument för att det skulle gå bra att tillämpa på yngre elever.
Vilken relevans Lysenko och den sovjetiska spannmålsproduktionen har för denna fråga är oklart för mig.
Det fria skolvalet & det faktum att man tillåter aktiebolag att driva skolor skapar en massa byråkrati & komplikationer. Man har skapat en skolmarknad men tror inte att eleverna kan välja rätt eller att konkurrensen leder till bästa möjliga skola.
Riktade bidrag är ett sätt för de individuella klienterna på riksdagiset att profilera sig.
Pukor och trumpeter, smattrande fanor och allmänt uppblåst poserande. Kakhålet rör sig:
”Vi satsar xx miljoner på dittendutten för att äntligen möjliggöra yy”.
SKL drar ytterligare en djup suck när de får veta om den nödvändiga ”satsningen”, en av alla, för de vet ju vad följderna blir. Rektorer påtvingas mera arbete, personer skall utreda för att dra ännu ett streck bland alla de övriga strecken. Arbetsgrupper sammankallas. Viktiga möten hålls. Budgetar revideras. Tjänster utlyses. Tabeller görs om. Ny förordning krävs.
Bara för att ännu en poserande lallare, alternativt lallande posör, skall sätta sig själv på kartan.
Sverige har en särdeles märklig selektionsprocess när det kommer till rikets främsta styre.