Granskning utifrån resultat eller elevunderlag?

En nyligen publicerad rapport från Skolinspektionen granskar vad som i media kommit att kallas ”Sveriges 28 sämsta skolor”. Dessa högstadieskolor har valts ut för granskning utifrån deras svaga betygsresultat under åren 2010-2019. Urvalet väcker emellertid viss förundran. Elevunderlaget har en avgörande betydelse för en skolas resultat och bristande likvärdighet i skolornas betygssättning har diskuterats i åratal. Ett urval som hade tagit hänsyn till dessa båda faktorer hade lett till en granskning av helt andra skolor än de som nu hängs ut i media.

Elevunderlaget är centralt för skolors resultatnivå. För något år sedan visade till exempel både Skolverket och IFAU att några procent av den totala resultatspridningen bland svenska elever kan hänföras till vilken skola som eleverna går på. En skola i ett tryggt område vars elever har välordnade hemförhållanden och välutbildade föräldrar med förmåga och vilja att ge sina barn stöd i skolarbetet kommer att uppvisa mycket bättre resultat än en skola för vilken motsatsen gäller. Detta gäller även om undervisningen på den senare skolan är betydligt mer högkvalitativ. Föga förvånande visar också Skolinspektionen i sin rapport att utbildningsnivån bland elevernas föräldrar är låg och att andelen nyanlända elever är hög på de granskade skolorna.

Vidare påverkas skolors betygsresultat av hur generös eller strikt betygssättningen är. Att betygssättningen skiljer sig markant mellan olika skolor är något som har diskuterats i många år, men denna diskussion har inte letat sig in i Skolinspektionens rapport.

Vilken roll spelar då dessa aspekter i praktiken? Ett sätt att undersöka frågan är att dela in alla landets skolor i tio lika stora grupper utifrån olika typer av resultat. Den första indelningen sker utifrån skolornas betygssnitt och kommer därför nära Skolinspektionens ansats. Den andra indelningen sker däremot utifrån resultat på de nationella proven i matematik, efter att dessa justerats för skillnader i elevunderlag. Även om matematik bara utgör en del av skolans uppdrag så är de nationella proven i detta ämne någorlunda likvärdigt bedömda. Dessutom är matematik ett ämne som är svårt att kompensera för i hemmen varför det ger en hyfsad bild av skolornas undervisning.

Skillnaderna i hur skolorna placeras beroende på vilket mått som används är slående. Som ses i figuren nedan hamnar en förkrossande majoritet av de granskade skolorna i de lägsta två grupperna när ojusterade betyg från läsåret 2018/19 används för att rangordna skolor. Används istället elevjusterade resultat på de nationella proven i matematik är däremot de granskade skolorna jämnt fördelade över hela skalan. Med justerade matteresultat hamnar till och med fler granskade skolor i den högsta resultatgruppen än i den lägsta.

Detta är naturligtvis ett helt generellt mönster. Av de 146 skolor som befinner sig i den lägsta resultatgruppen när indelningen baseras på ojusterade betyg, hamnar bara 43 i den lägsta gruppen när skolorna istället delas in utifrån justerade matteresultat. Motsvarande återfinns knappt 20 procent av skolorna från den högsta betygsgruppen även i den högsta gruppen avseende justerade provresultat i matematik.

Eftersom både elevunderlag och betygssättning skiljer sig systematiskt mellan fristående och kommunala skolor får valet av resultatmått genomslag också i detta avseende. Med ojusterade betyg är bara 12 procent av skolorna i lägsta resultatgruppen fristående medan andelen ökar till 37 procent när justerade matteresultat används. I den högsta betygsgruppen är hela 74 procent av skolorna fristående men med justerade matteresultat sjunker andelen till 34 procent. Den horisontella linjen i figuren nedan visar den totala andelen friskolor (26 procent) och därmed hur höga staplarna hade varit om friskolorna vore jämnt fördelade över resultatgrupperna.

I diskussionen av granskningens resultat är Skolinspektionen inte helt blind för elevunderlagets betydelse. Till exempel framhålls att ”Granskningen visar att många av de granskade huvudmännen har gjort insatser i försök att motverka skolsegregationen.” Vad granskningen också visar är emellertid att skillnaderna i elevunderlag mellan skolorna istället ökat över tid. När myndigheten konstaterar att ”Få huvudmän har genomfört en bredd av insatser till skolorna för att komma tillrätta med orsakerna till långvarigt låga kunskapsresultat”, så kunde det vara på sin plats att konstatera att skollagen inte ger huvudmännen i uppdrag att verka för en mer allsidig elevsammansättning och att de verktyg som erbjuds därtill är begränsade. Istället handlar merparten av diskussionen om huvudmännen ska stödja skolornas arbete med att lyfta elevernas resultat och hur skolornas pedagogiska arbete fungerar. Inget fel i det, men även helt andra huvudmän och skolor borde fått frågan hur de arbetar i dessa avseenden.

Att föra en politik som å ena sidan förstärker skolsegregationen och sen granska de skolor som hamnar längst ner i resultatfördelningen innebär i princip att skolor granskas på grund av vilka elever de har. Det kan ses som rimligare att istället granska utifrån indikationer om svagheter i undervisningen. Slutligen så är det kanske inte Skolinspektionens roll att ta ansvar för medias vinklingar men granskningens upplägg bjuder in till rubriker som ”Sveriges sämsta skolor”. Som här visas är det en djupt orättvis etikett att sätta på de skolor som har att utbilda eleverna med svagast förutsättningar för framgångsrika studier.