Varför finns det så konstiga skolor?

Även den som uppskattar konkurrens och privat utförande på skolans område ser nog skandalen kring Vetenskapsskolan som problematisk. Skolans VD har omhändertagits av Säpo, sannolikt beroende på radikalislamistiska kopplingar. Skolan är i sig en icke-konfessionell friskola driven i aktiebolagsform, men den verkar trots detta ha en salafistisk profil. Vetenskapsskolan må vara ett extremt fall, men också symptomatiskt för den modell för privat utförande som gäller i skolan. Det är en modell som inte nämnvärt skiljer på drift i egen regi av kommuner som är skyldiga att tillhandahålla skoltjänster och drift av privata aktörer som frivilligt befinner sig på marknaden.

Frågan hur friskolorna ska regleras är politiskt infekterad men det går att konstatera en del märkligheter med dagens ordning. Staten beviljar tillstånd till friskolor som finansieras av kommunerna. Kommunerna har emellertid ingen möjlighet att ställa krav på verksamheten, exempelvis via den typ avtal som sluts med privata utförare inom andra välfärdsområden. Friskolorna är fria att använda tilldelade medel som de vill och det finns inget som hindrar en skolkoncern att flytta skolpengen från en kommun till verksamheten i en helt annan. Denna ordning överraskade Liberalerna i Västerås som förargat kunde konstatera att den kommunala satsningen på lärarlöner inte ledde till löften om högre lärarlöner bland kommunens friskolor.

Att kommunen som finansiär inte kan ställa krav på verksamheten kräver såklart att någon annan svarar för kontrollen, i detta fall Skolinspektionen. Precis som lagstiftningen gör emellertid Skolinspektionen ingen egentlig skillnad på kommuner som enligt lag är skyldiga att tillhandahålla verksamhet och på privata utförare som kan låta bli att utföra tjänsterna om de inte känner för det. Just oviljan att skilja mellan verksamhet i egen och extern regi ligger också bakom den politiska striden kring den nyinstiftade lag om ägarprövning som med minsta möjliga marginal röstades igenom i riksdagen. M/KD/L/SD röstade emot lagen med det genomgående argumentet att samma ägarkontroll borde gälla för kommunala som privata aktörer (motion här). Vad det innebär att ägarpröva kommuner för verksamhet som de enligt lag är skyldiga att tillhandahålla är dock oklart och ännu mer oklart är vad konsekvenserna av en sådan ordning skulle bli; Ägarprövningsutredningen som tillsattes av alliansregeringen fick inte heller några direktiv att utreda sådan prövning av kommunerna.

Det kan i sammanhanget vara intressant med en utblick till USA, där det länge pågått försök med så kallade charter schools. Till skillnad från svenska friskolor kan dessa bäst ses som skolor upphandlade av skoldistrikt med vilka skolorna sluter avtal. Forskningen kring charter schools tyder på blandade resultat (se även här) men på en del håll lyckas de väl. Detta väcker frågan vad som skiljer skoldistrikt som lyckas med sina upphandlingar från dem som misslyckas. NACSA, en organisation som verkar för bättre upphandling av charter schools, listar vad de ser som tolv avgörande punker.

Avgörande är enligt NACSA att den som ger tillstånd ska ha en tydlig målbild om vad som ska uppnås, bred intern expertis för att bedöma ansökningar och följa upp skolornas arbete, kontrakt med varje skola, oberoende expertpaneler som granskar ansökningar och bedömer hur seriösa utförarna är, oberoende och löpande ekonomisk revision, tydliga uppföljningskrav kopplade till sanktioner och möjligen indragna tillstånd, tydliga kriterier för förnyade tillstånd och så vidare. Det är hårda krav innan etablering och gedigen uppföljning efter att den skett. Att som fristående aktör få driva skola med offentlig finansiering ses som ett privilegium som löpande måste förtjänas.

Detta är väsensskilt från den svenska modellen där det snarast ses som en rättighet att driva fristående skolor medan det är upp till tillståndgivande myndigheter att föra bristande lämplighet i bevis. Att kommunen som är skyldig att driva skolor har direktkontroll över hur resurserna i den egna verksamheten används avspeglas på det stora hela inte i lagstiftningen. Att det skulle behövas någon sorts motsvarighet till de avtal som enligt LOU eller LOV gäller för privata vård- och omsorgsgivare verkar inte ha föresvävat lagstiftarna.

Detta beror på att friskolorna precis som kommunerna är huvudmän för sin verksamhet, men till skillnad från kommunerna har de inget helhetsansvar. Eftersom friskolorna är självständiga huvudmän kan kommunen inte kräva avtal kring exempelvis hur många elever som friskolorna ska ansvara för, vilka principer som ska gälla när elever fördelas mellan skolor, vilka gymnasieprogram som ska erbjudas, vilka villkor som gäller om verksamheten avvecklas eller hur de medel som kommunen satsar på lärarlöner och socioekonomisk kompensation ska användas. Grunden är en lagstiftning som syftar att säkerställa friskolornas rätt att självständigt besluta om sin verksamhet, framtagen i ett sammanhang när friskolorna var få och små. Idag finns emellertid kommuner där friskolor utbildar 60 procent av högstadieeleverna och uppåt 70 procent av gymnasieungdomarna.

Att vi har skolor som Vetenskapsskolan och att skolor som Thorén Innovation School kan fortsätta sin verksamhet trots massiv kritik från Skolinspektionen är alltså inte att förundras över. Det är ett resultat av att det ses som en rättighet snarare än ett privilegium att driva skolor med offentlig finansiering och att beröva någon en rättighet är ingen enkel juridisk process. Eftersom detta synsätt förefaller djupt förankrat så lär den politiska indignationen över olämpliga huvudmän fortsätta att tävla med den politiska oviljan att göra något åt problemet.