Vad handlar årets ekonomipris om?

Följande gästinlägg är skrivet av Tessa Bold som är utvecklingsekonom vid IIES, Stockholm universitet. Hon forskar kring utbildning, hälsa, socialförsäkring, anammandet av nya teknologier och klimatförändringar bl.a. med hjälp av fältexperiment.

Årets nobelpris belönar tre forskare, Abhijit Banerjee (MIT), Esther Duflo (MIT) and Michael Kremer (Harvard) för deras experimentella ansats i arbetet med att lindra den globala fattigdomen. Priset är välförtjänt och den har som har följt den årliga omröstningen på Ekonomistas vet att Esther Duflo har varit en storfavorit till att vinna priset. Det mest överraskande är kanske att det händer här och nu. Att en 46-åring kvinna tilldelas nobelpriset tillsammans med sina kollegor (även de relativt unga jämfört med medelåldern bland nobelpristagarna) är stort. Som Esther Duflo själv sade igår: “Showing that it is possible for a woman to succeed and be recognised for success I hope is going to inspire many, many other women to continue working and many other men to give them the respect that they deserve like every single human being.” Personligen blir jag tårögd när jag hör detta.

Men, vad handlar priset egentligen om? Abhijit Banerjee, Esther Duflo and Michael Kremer har sedan länge lett ett växande nätverk av forskare som genomför så kallade fältexperiment. Det är också detta arbete som de kanske är mest kända för bland den intresserade allmänheten genom deras bok ”Poor Economics”. Men deras forskning och årets pris handlar om så mycket mer. Utgångspunkten är frågan ”hur ska vi bäst utforma insatser för att minska den globala fattigdomen?” men lika viktig är insikten att denna fråga egentligen är alldeles för stor för att kunna ges ett meningsfullt svar. Den måste därför brytas ner i en rad mindre frågor: ”Varför går barn inte i skolan? Varför vaccineras de inte? Varför använder småbönder inte modern teknologi trots att det skulle vara lönsamma?” Deras forskning visar sedan hur man kan besvara just sådana frågor, som alla har stor betydelse för inkomst, tillväxt, och fattigdomsbekämpning, med just fältexperiment.

Det var Michael Kremer som först började genomföra fältexperiment i slutet av 90-talet i västra Kenya. Han och hans kollegor ville förstå barnens låga skolresultat och vilka insatser skulle vara mest effektiva för att höja dem (Vermeersch and Kremer 2005, Glewwe, Ilias and Kremer 2010, Glewwe, Kremer and Moulin 2009). Mer resurser i form av till exempel läroböcker eller skolmåltider för barn; bättre pedagogik; eller bättre incitament för lärare? Att besvara sådana frågor är inte så lätt av en rad skäl. En anledning är det välkända selektionsproblemet; om vi jämför elevernas resultat i skolor med bättre tillgång till läroböcker med elevernas resultat i skolor med sämre tillgång till läroböcker kan vi aldrig vara säkra på att skillnaden vi mäter beror på just skillnaden i tillgång till läroböcker. Det kan ju finnas en rad anledningar till att en skola har fler läroböcker än en annan. Kanske elevernas föräldrar har högre inkomst och har råd att köpa in böcker; kanske är rektorn duktigare i en skola jämfört med en annan. Men sådant kan ju i sin tur också skapa andra skillnader mellan barnen, utöver tillgången på böcker, som också påverkar barnens inlärning.

Så hur kommer vi runt selektionsproblemet? Just igenom att använda fältexperiment, där vi slumpmässigt avgör vilka skolor får mer resurser (i form av till exempel läroböcker) och vilka inte får det. Om vi sedan uppmäter en skillnad i elevernas resultat för den grupp som fått tillgång till böcker (den ”behandlade” gruppen, eller ”treatment”-gruppen) jämfört med ”kontrollgruppen”, som inte fått böcker, då kan vi vara ganska säkra på att det beror på just läroböcker. Rätt designade är fältexperiment alltså tillförlitliga för att påvisa en kausal effekt av en insats – de har hög intern validitet.

Att använda sig av randomiserade experiment är såklart inget nytt. De har använts inom medicin under lång tid, och även inom nationalekonomi har det funnits ett antal stora randomiserade policyexperiment, som till exempel det mexikanska välfärdsprogrammet, PROGRESA. Detta är dock någonting pristagarna medvetet poängterat. Esther Duflo nämnar i sitt TED talk från 2010 att en målsättning med deras forskningsprogram är att fältexperiment ska bidra till att utforma socialpolitik och fattigdomsbekämpning på motsvarande sätt som medicinska experiment har bidragit till att få fram nya mediciner.

Men pristagarnas metoder skiljer sig också på viktiga sätt och det är därför de tre har fått priset. För det första äger fältexperiment verkligen rum i `fältet’, det vill säga deltagarna i forskningsstudien fattar faktiska beslut i sin vardagliga miljö: ”ska barnen få gå till skolan idag eller ska de passa sina yngre syskon?”, ”ska jag investera i konstgjord gödsel och i så fall till vilket pris?” För det andra är forskarna mycket mer involverade i att utforma själva åtgärderna man studerar och hur experimentet ska utformas. Det betyder att man inte bara kan konstatera vad som funkar eller ej, men också hur och varför. Fältexperimenten kopplas till ekonomisk teori och kan användas för att kvantifiera hur viktiga olika teoretiska mekanismer (hämtade från till exempel kontraktsteori eller beteendeekonomi) är i verkligheten. Den experimentella ansatsen har därför fört mikroteorin närmare faktiskt tillämpbarhet.

Tillbaka till Michael Kremers olika fältexperiment i Kenya. Det är svårt att överskatta deras inverkan på hela professionen. För det första visade de för andra, speciellt yngre forskare, att det var möjligt att utforma fältexperiment och hur man gör det. Det har resulterat i att användning av fältexperiment exploderat inom utvecklingsekonomin men också inom andra grenar av nationalekonomi. För det andra visade de att många insatser som man skulle kunna tro kan förbättra skolresultat har en väldigt liten effekt. Det var inte brist på resurser som ledde till dålig inlärning, snarare berodde mycket på att undervisning gick efter läroplanen och inte efter elevernas behov. Hur man kan utforma nivåanpassad undervisning med hjälp av stödlärare och skala upp det till ett helt land – Indien i det här fallet – har Esther Duflo och Abhijit Banerjee visat i en serie forskningsstudier som dokumenterat hur man börjat i liten skala, utvärderat, modifierat, för att sedan skala upp interventionen. Idag når den fler än 60 miljoner barn i Afrika och Indien.

Efter dessa tidiga experiment följde ett stort antal nya fältexperiment som rörde en lång rad viktiga områden inom utveckling, till exempel, hälsa, kredittillgång och anammandet av teknologi. Forskarna har också varit ledande i att utveckla och formulera hur man kan utforma insatser för att kunna studera frågor kring extern validitet, alltså i vilken utsträckning forskningsresultat kan generaliseras . De nya metoder omfattar bland annat: två-stegs experiment, där man introducerar experimentell variation både på marknads- och individnivå för att studera jämvikts- och undanträngningseffekter (Crépon et al. 2013); sekventiella experiment för att säkerställa att en intervention fungerar i stor skala (Banerjee et al. 2017); replikeringsansatser, t.ex. “multisite”-experiment för att förstå i vilken mån resultaten är kontextberoende (Banerjee et al. 2015);  och spridningseffektsmodeller, där man utformar experimentet så att man kan estimera spridningseffekter i t.ex. hälsointerventioner (Miguel and Kremer, 2004). Sist men inte minst har de visat hur alla dessa snedvridningar och felallokeringar som studerats på mikroplanet med fältexperiment bidrar till de stora produktivitetsskillnader mellan hög- och låginkomstländer som har visats i den empiriska tillväxtlitteraturen (Banerjee and Duflo, 2005).

För att sammanfatta, den experimentella ansatsen som pristagarna står bakom, har på mindre än 20 år fullständigt stöpt om forskningen inom utvecklingsekonomin, den har genererat ett stort antal konkreta resultat om specifika mekanismer bakom fattigdom och specifika interventioner för att lindra den, och den har gett oss en bättre förståelse för fattigdomsproblemet i stort.

References:

Crépon, Bruno, Esther Duflo, Marc Gurgand, Roland Rathelot and Philippe Zamora. 2013. “Do Labor Market Policies Have Displacement Effects? Evidence from a Clustered Randomized Experiment.” Quarterly Journal of Economics 128(2): 531-580.

Banerjee, Abhijit, Rukmini Banerji, James Berry, Esther Duflo, Harini Kannan, Shobhini Mukherji, Marc Shotland and Michael Walton. 2017. “From Proof of Concept to Scalable Policies: Challenges and Solutions, with an Application.” Journal of Economic Perspectives 31(4): 73-102.

Banerjee, Abhijit and Esther Duflo. 2005. “Growth Theory Through the Lens of Development Economics,” In Handbook of Economic Growth, Vol. 1A. Durlauf, Steve and Philippe Aghion (eds.), 473–552. Amsterdam: North Holland, Elsevier.

Banerjee, Abhijit and Esther Duflo (2011), “Poor Economics: A Radical Rethinking of the Way to Fight Global Poverty”, PublicAffairs

Banerjee, Abhijit, Esther Duflo, Nathanael Goldberg, Dean Karlan, Robert Osei, William Parienté, Jeremy Shapiro, Bram Thuysbaert and Christopher Udry. 2015. “A Multi-faceted Program Causes Lasting Progress for the Very Poor: Evidence from Six Countries.” Science 348(6236): 1260799.

Glewwe, Paul, Nauman Ilias and Michael Kremer. 2010. “Teacher Incentives.” American Economic Journal: Applied Economics 2(3): 205-227.

Glewwe, Paul, Michael Kremer, and Sylvie Moulin. 2009. “Many Children Left Behind? Textbooks and Test Scores in Kenya.” American Economic Journal: Applied 1(1): 112-135.

Miguel, Edward and Michael Kremer. 2004. “Worms: Identifying Impacts on Education and Health in the Presence of Treatment Externalities.” Econometrica 72(1): 159–217.

Vermeersch, Christel and Michael Kremer. 2005. “School Meals, Educational
Achievement and School Competition: Evidence from a Randomized Evaluation.” Policy Research Working Paper; No. 3523. World Bank, Washington, DC.