I ekonomiska makromodeller antas vanligtvis att människor klarar av att lösa komplicerade dynamiska optimeringsproblem om hur mycket av vår inkomst vi ska spara inför framtiden. Ganska många studier pekar på att amerikanska hushåll sparar för lite i förhållande till vad modellerna säger att de borde göra. Två vanliga förklaringar till detta är att människor är begränsat rationella och inte förstår sitt eget bästa respektive att de har självkontrollsproblem och inte klarar av att lägga undan slantar för framtiden.
Ett sätt att försöka besvara frågor av den här typen är genom att göra laboratorieexperiment. Experimentell makroekonomi är än så länge ett väldigt litet forskningsområde, men i senaste numret av Quarterly Journal of Economics bjuds på ett intressant exempel på en sådan studie (gratisversion finns här). Att döma av den studien sparar vi för lite både för att vi inte förstår vårt eget bästa och för att vi har självkontrollsproblem.
I det första experimentet får deltagarna under ”en livstid” på 30 perioder bestämma hur mycket av inkomsten i varje period som de vill spara. Deltagarna konsumerar för mycket i början av livet, men efter att ha levt sju liv fattar de nästintill optimala sparandebeslut. Har de däremot möjlighet att lära av andra behövs betydligt färre än sju liv för att bete sig som modellerna säger.
Det andra experimentet var precis likadant, men pengar byttes mot Coca-Cola. Dessutom bjöds 
deltagarna på salta kex och fick inte dricka under knappt fem timmar före experimentet. Deltagarna fick dricka i förhållande till sin inkomst minus vad de valde att spara för framtiden. Hälften av deltagarna fick dricka direkt efter att de fattat beslut i varje period, medan hälften fick dricka först tio perioder senare. Det är alltså bara de förstnämnda som frestas att inte spara för att få möjlighet att omedelbart släcka sin törst. Det visade sig också följdaktligen att deltagarna som utsattes för denna frestelse var betydligt sämre på att spara inför framtiden.
Det finns naturligtvis uppenbara tolkningssvårigheter med de här experimenten. Till exempel har vi ju inte likt katter sju liv och vi är sällan törstiga på banken — numera finns det ju ofta vattenautomater på bankkontor. Trots tolkningssvårigheterna tycker jag det är en vettig ansats för att försöka besvara frågan om människor har möjlighet att bete sig som makromodellerna förutsätter.
Eklund har länge varit chefsekonom på SEB, men är numera ”senior economist” på banken. Som författare till den populära läroboken 
problem. Folk tar upp flera banor genom att simma i en cirkel, trots att det vore bättre om alla simmade i två mindre cirklar — en för de snabba och en för de lite långsammare. Detta är ett exempel på ett koordinationsmisslyckande. Det vore bättre för alla att simma i två cirklar, men givet att alla andra simmar i en cirkel är det bäst för varje enskild person att rätta in sig i ledet. Förmodligen räcker det att en person ställer sig upp och föreslår att vi borde simma i två cirklar, men det är väldigt sällan detta sker.
har förmodligen positiva externaliteter och det kan i så fall vara motiverat med en subvention av kärlek (även om det förmodligen finns mer direkta former av stöd till kärlek än att gå omvägen via tulpaner). Mer troligt är att kampanjen snarare handlar om protektionistiskt europeiskt jordbruksstöd. Tulpaner som säljs inom EU misstänker jag till största delen också odlas här, vilket inte gäller alla andra snittblommor (en del odlas i Afrika och därifrån brukar ju EU inte vilja importera jordbruksprodukter). Det som är lite ovanligt med den här formen av jordbruksstöd är att den riktas direkt mot konsumenterna och försöker få oss att handla annorlunda. Vad väntar härnäst? EU-finansierad reklam för falukorv, hjortronsylt och champagne och andra varor som garanterat har producerats inom EU?
Ekonomistas 
Senaste kommentarer