Fem frågor till Klas Eklund

I dagarna släpps boken Vårt klimat som är skriven av nationalekonomen Klas Eklund. Klas Eklund har länge varit chefsekonom på SEB, men är numera “senior economist” på banken. Som författare till den populära läroboken Vår ekonomi  är han förmodligen en av vårt lands viktigaste folkbildare inom ekonomi. Jag passade på att intervjua Klas Eklund om nationalekonomin, miljön och varför vi skall lyssna till vad en nationalekonom har att säga om klimatet.

Det har länge funnits miljöekonomer, men det verkar som nationalekonomer blivit intresserade på allvar av miljöfrågor först under senare år. Varför väcktes nationalekonomers intresse för miljön och klimatet så sent? (En vanlig definition av nationalekonomi är att det handlar om “hushållning av begränsade resurser” och då kan ju miljöfrågor tyckas ligga nära till hands…)

– Nja, nog har väl nationalekonomer intresserat sig för miljöfrågor (i vid mening) tidigare. Delar av mikroteorin har som du antyder flitigt tillämpats på frågor som rör just hushållning med naturresurser, prissättning mm under många herrans år. Ett bra svenskt exempel är min egen (nu avlidne) handledare, Erik Dahmén, professor på Handelshögskolan, Schumpeterian och rådgivare till Enskida Banken. Han skrev redan 1968 en debattbok med titeln Sätt pris på miljön!, trots att han inte alls betraktade sig som “miljöekonom”. Och många ekonomer var som bekant aktiva under 70- och 80-talen i sin kritik mot allehanda domedagsprofeter. I det allra första numret av Ekonomisk Debatt skrev Karl-Göran Mäler en förkrossande kritik av Romklubben. Bland dagens ekonomer finns rader av framstående  forskare, som behärskar både miljöekonomi och bredare ekonomisk teori; William Nordhaus är väl den mest namnkunnige. Och det finns även i Sverige framstående forskningsinstitutioner med ekonomer som forskar om miljö, såsom Beijerinstitutet.

Däremot har du rätt i att just klimatfrågan väckt stort intresse först under senare år. Men det är ju inte något som är typiskt för ekonomer. Det gäller de flesta, och hänger i grunden samman med osäkerheten om det emiriska underlaget. Ändå har ekonomerna spelat en framträdande roll i dagens klimatdebatt — eller rättare sagt debatten om klimatpolitken. Sternrapporten satte klimatpolitikens avvägningar på dagordningen på ett sätt som satte avtryck till och med i etermedia och kvällstidningar!

I ekonomiska modeller antas vanligen att skador på miljön är linjära. I andra discipliner framhålls ofta icke-linjära effekter som att man passerar olika tröskelvärden. Har vi verktygen för att analysera sådana effekter?

– Egentligen inte. Men det är ett problem som de ekonomiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna lider av i alla möjliga sammanhang, inte bara när det gäller miljöanalys. Se t.ex hela den kris som traditionella makroprognoser nu befinner sig i efter finanskrisen. Se hela debatten om svarta svanar och feta svansar i sannolikhetsfördelningarna. Eller se praktikers (som Soros) avståndstagande från jämviktsmodellerna. Eller behavioural finance-skolans kritik av den rationelle economic man.

I klimatmodelleringen finns möjligheter för ekonomer att hjälpa till, trots dessa begränsningar. Klimatmodellerna baseras på “inomklimatvetenskapliga” faktorer och tar för lite hänsyn till den ekonomiska och tekniska utvecklingen. Men för att säga något vettigt om framtidens utsläpp måste projektionerna grundas på ekonomiska utsagor om tillväxt, produktivitet mm. Klimatmodeller och ekonomiska modeller bör kopplas ihop. Jag är f.ö styrelseledamot i Mistra-SWECIA, ett projekt som syftar till just detta och där Torsten Persson på IIES leder ekonomgruppen i projektet.

Varför bör nationalekonomer intressera sig för klimatfrågan? Är inte klimatfrågan en politisk fråga som “bara” handlar om att rätta till externaliteter?

– Jag förstår inte frågan. Klimathotet är — enligt huvudfåran av klimatforskare — ett potentiellt stort hot mot miljoner fattiga människors hälsa och standad. I det läget är det självklart viktigt för ekonomer att bidra till att göra politiken så effektiv som möjligt Och den uppgiften handlar inte alls “bara” om att rätta till externa effekter, även om ett globalt pris på utsläppen vore det bästa.

I den verkliga världen finns ju också en rad politiska hinder för att världssamfundet ska kunna förhandla fram ett sådant globalt pris. Förhandlingsläget är extremt komplext, med många suveräna stater som har olika utsläpp, olika standard, olika “historisk skuld” för tidigare utsläpp osv. I det läget finns en rad olika strategier för hur en så effektiv politik som möjligt ska kunna nås, och en myriad analysuppgifter om olika effekter för alternativa politiska lösningar.

Anser du att EU bör dela ut eller auktionera ut utsläppsrätter inom systemet för handel med utsläppsrätter?

– Auktionera mer, givetvis. Dessutom sänka taket för utsläppen och ta in fler sektorer i handeln. På sikt blir uppgiften dessutom att länka samman det europeiska systemet med det kommande amerikanska, vilket inte blir helt enkelt.

Du är nationalekonom och har jobbat för SEB i många år. Mig veterligen har du aldrig skyltat med en miljöprofil. Varför skriver du nu en bok om klimatet och varför bör vi lita på vad en ekonom har att säga om klimatfrågan?

– Hehe, du är helt enkelt är för ung för att veta vad jag gjorde innan jag blev bankekonom. Under 1980-talet, innan jag började på SEB, arbetade jag i finansdepartementet och statsrådsberedningen. I den rollen skrev jag en hel del om miljöpolitiken, både interna pm och debattartiklar. Främst handlade de om behovet att sätta pris på miljön och varför strategin borde vara att förena ekonomisk tillväxt med god miljö snarare än att ställa dem mot varandra.

En del av de artiklarna kan återfinnas under “archive” på min hemsida www.klaseklund.se. Faktum är att de fick visst genomslag. Ur en undersökning (Anshelm 1995) om socialdemokratin och miljöfrågan citerar jag: “Klas Eklund har trätt fram som den miljövänliga tillväxtens ideolog framför andra… Framför allt Eklund var utan tvekan den som satt inne med lösningen på partiets ideologiska dilemma”. Där tycker jag nog — om jag får säga det själv — att jag gjorde en rätt bra insats!

Så frågorna är definitivt inte nya för min del, även om de delvis legat i träda under tiden som bankekonom. Desto roligare är det att få vända tillbaka till dem och försöka bidra till att “sätta pris på klimatet” också.