Ett extra spänningsmoment i årets val är förstås om Sverigedemokraterna ska lyckas komma över fyra procent. Dessutom har Kristdemokraterna legat farligt nära spärren i ett par opinionsmätningar. När det gäller Kristdemokraterna verkar dock de flesta bedömare lita på att Kamrat (eller kanske snarare Broder?) fyra procent kommer se till Kristdemokraterna får tillräckligt med röster för att ta sig in i Riksdagen. Men hur kommer det sig egentligen att de mindre partierna nästan alltid lyckas klara fyraprocentsspärren?
Om jag har räknat rätt så har det sedan 1976 bara hänt en enda gång att ett parti fått mellan tre och fyra procent av rösterna, medan partier fått en röstandelar mellan fyra och fem procent vid sju tillfällen. Hur lyckas miljontals väljare att koordinera sitt röstande så att småpartierna nästan alltid klarar sig?
Jag har inget bra svar på denna fråga. Däremot förefaller situationen väldigt lik en klass av spel som kallas “market entry games” och som studerats ganska mycket i experimentell nationalekonomi. I dessa experiment fattar deltagarna ett beslut huruvida de ska välja att gå in på en marknad eller inte. Om färre än säg 40 procent av deltagarna väljer att gå in på marknaden är avkastningen positiv för de som etablerar sig på marknaden, men om fler än 40 procent går in är det bättre att hålla sig borta från marknaden. I jämvikt ska precis 40 procent av spelarna gå in på marknaden. Det svåra för deltagarna är dock att koordinera på vilka det är som ska gå in, i synnerhet om de är anonyma för varandra och inte kan kommunicera vilket ofta är fallet i experiment.
Experimentdeltagare är dock förvånansvärt duktiga på att se till att rätt antal etablerar sig på marknaden även när de spelar spelet för första gången. Ekonomipristagaren Daniel Kahneman var så förvånad när han upptäckte detta att han kommenterade det med: “To a psychologist, it looks like magic”.
Det råder ingen enighet om hur de här experimentresultaten ska förklaras och en del lite nyare resultat har komplicerat bilden något (se till exempel den här och den här artikeln). Men kanske är det ändå någonstans bland de här studierna som vi ska börja leta efter Kamrat fyra procent?
Ekonomistas 
Vad gäller kamrat fyra procent så kan väljarna kommunicera med varandra via opinionsundersökningar. Om ett parti i undersökning efter undersökning ligger över 3%, men nära 3%, så känns det rimligt att många fattar ett beslut att inte rösta på det partiet i rädsla att “kasta bort” sin röst.
Om resultatet istället ligger precis under 4% så skickar det en signal om att det är viktigt att rösta på partiet så att det ska kunna klara sig, till de som vill se partiet i riksdagen. För ett parti som däremot ligger över 5% så torde effekten avta markant.
Eftersom väljarna matas med opinionsundersökningar såpass ofta kan de rimligen optimera sitt röstande med hjälp av denna kontinuerliga feedback. När (v) eller (kd) närmar sig 4% så blir det mer diskussion om taktikröstning och fler bestämmer sig för att göra det. När (v) eller (kd) sedan uppnått en säkrare marginal mot 4% så stannar rimligen strömmen av nya taktikväljare av. Faller de sedan tillbaka så återkommer väljarna.
För partier i koalitioner (explicita eller implicita) är det därför ganska rimligt att resultat på 3-4% skulle vara kraftigt underrepresenterade.
Jag tror också opinionsundersökningar är väsentliga för att förstå det här, även om det inte är helt snutet hur näsan hur det går till eftersom de bara täcker ett par tusen människor medan det är miljontals röster som ska koordineras. Hursomhelst, om din föreslagna förklaring är riktigt så borde man kunna skönja ett mönster i hur småpartierna utvecklas i opinionsundersökningarna inför val — partier som är nära fyra procent kommer successivt att öka sin andel fram till valet medan det kommer gå sämre och sämre för småpartier som har långt till fyra procent ju närmare valet man kommer. Sverigedemokraterna kan man dock tänka följer ett annat mönster eftersom de inte tillhör något av blocken.
Förutom taktikröstande partibytare inom samma block, så tror jag nog också det är så att det blir färre soffliggare bland ett partis sympatisörer ju närmare fyraprocentspärren det faller. De känner att deras parti är hotat, och får större motivation att faktiskt rösta. Och precis som Karl ovan tror jag också man drar sig för att riskera att “slösa” sin röst på ett parti som har mindre chanser att klara spärren, varför partier som väl faller under spärren kommer falla ännu mer.
Hej Robert,
En detaljkommentar: Miljöpartiet 1991 verkar ju vara enda fallet mellan 3 och 4 % (?)
Och frågan är om Kamrat 4% var verksam då – underförstått med begreppet är väl att någon röstar på ett mindre parti för att totalt sett få regeringsmakten, och miljöpartiet ingick väl knappast i något sådant “strategum” 1991? Miljöpartiet brukade ju vara (eller ville vara) ortogonala mot höger-vänster-tänket. Så kanske noll utfall mellan 3 och 4%, beroende på hur man ser det..
Anders
Anders, jag håller helt med dig, kamrat fyra procent är förmodligen inte alls lika pålitlig för partier som inte tillhör något av blocken (likt MP då eller SD nu).