Repression och inflation att vänta

Nationalekonomins höjdpunkt, ASSA-konferensen i Chicago, var i år en uppvisning i pessimism. Bristande politisk vilja eller förmåga gör att både USAs och Europas skuldproblem förefaller olösliga.* Och problemen är stora; figuren nedan visar att statsskuldernas andel av BNP idag är större än vad de någonsin varit.

Figuren visar även att statsskuldernas andel sjönk efter andra världskriget men att de började öka i slutet av 1970-talet. Statsskulderna minskade alltså under en period när staterna reglerade ekonomierna relativt hårt, men att de ökat kraftigt sedan 1980-talets avregleringar.

En intressant uppsats av bland andra Carmen Reinhart tyder på att detta inte är en slump. I stället menar Reinhart att en kombination av vad hon kallar “finansiell repression” och inflation varit en form av implicit beskattning som hållit statsskulderna under kontroll.

Med finansiell repression avses att staterna med hjälp av olika regleringar och ingrepp styr över sparkapitalet till statspapper. Genom en måttlig inflation har skuldernas reala värde kunnat minskas. Ett vanligt sätt för att uppnå detta har varit att reglera räntorna vilket gjort det relativ attraktivt att spara i statspapper, trots att den reala avkastningen på dessa under långa tider varit negativ.

När avregleringar och inflationskontroll minskat staternas möjlighet att på detta dolda sätt kunna beskatta befolkningen, har de haft svårt att ersätta inkomsttappet med andra skatter eller minska utgifterna till en hållbar nivå.

Sett i detta ljus blir det inte längre märkligt att dagens kapitalteckningkrav för banker och försäkringsbolag betraktar statspapper som riskfria – det blir helt enkelt ett sätt för statsmakterna utnyttja sin makt att skapa ett regelverk som gör det billigare för dem att låna.

Enligt Reinhart gör skuldbördans storlek det uppenbart att vi står inför en ny period av finansiell repression och ökad inflation. Att de politiska systemen skulle klara av att hantera skuldproblemen genom att höja direkta skatter och minska utgifterna höll hon – och de flesta andra — för osannolikt. Det har inte hänt tidigare och det finns ingen anledning att tro att det blir annorlunda denna gång.

*För att få en uppfattning om de depressiva tongångarna kan man med fördel titta på dessa webcaster från konferensen.

Comments

  1. Det ser mycket pessimistiskt ut, och härskare har devalverat pengar så länge pengar har funnits. Ett pund är ju inte direkt 454 gram sterling-silver längre…

    Men finns det inte några exempel på regeringar som gjort det rätta?

    Enligt denna artikel så sänkte Harding både skatter och utgifter (och utgifterna rent brutalt mycket):
    http://www.nationalreview.com/articles/226645/not-so-great-depression/jim-powell?pg=1

    (Kan vi hålla oss till ifall det är sant det han skriver, inte att han skriver på National Review???)

    Sedan angående en föregående tråd, var det inte så att den brittiska regeringen efter Napoleonkriget, återgick till guldmyntfoten vid den gamla pariteten (som Ricardo ansåg vara en dumhet). Sedan vill jag minnas att de betalade av statsskulden helt.

  2. yxhuvud says:

    Öh, att statspapper är att betrakta som riskfria (mätt i samma valuta som kapitaltäckningskraven mäts i) är inte så konstigt med tanke på att staten ifråga kan trycka sådana pengar efter behov. Enda sättet för dem att hamna i en situation där de inte kan betala tillbaka är om någon på pin kiv bestämmer sig för att skita i återbetalningen.

    Eventuell inflation borde inte ha så stor betydelse i fallet då banken enbart gör affärer i samma valutaområde – både in- och utskulder borde rimligtvis ändra realt värde lika mycket. Möjligtvis kan de bli tvungna att höja priserna något för att följa med kostnaden för löner och andra fasta kostnader.

    Saker kompliceras dock en hel del om man tar med det faktum att banker inte håller sina tillgångar och skulder till ett valutaområde.

    • yxhuvud says:

      Dock bör min kommentar väl inskränkas till fallet då staten lånar i sin egen valuta och att den har möjlighet att trycka den – i det andra fallet kan man hamna i en situation där det kan tryckas hur mycket som helst utan att räcker för att betala tillbaka. Se Weimar, Zimbabwe, Grekland mfl.

  3. Ulf Clerwall says:

    ”Statsskulderna minskade alltså under en period när staterna reglerade ekonomerna relativt hårt, men att de ökat kraftigt sedan 1980-talets avregleringar.”

    Jag tycker oxo att ”ekonomerna” borde regleras (igen).

    Sorry, men den var svàr att stà emot. Annars mkt intressant för den som jobbat med cyclicitet och risk…

    • Fyra års bloggande har lört mig att aldrig överskatta tolkningsvälviljan hos läsarna. Tack för att du noterade den nu korrigerade felskrivningen.

  4. Någon förhöjd inflation tror jag inte på. Det hade varit jättebra, men att t.ex. ECB skulle gå med på det är högst osannolikt. Deflation and defaults… here we come!

  5. realb says:

    Inflation? Skrev ni verkligen rätt nu?

    • Pontus 2 says:

      Håller med, deflation känns som mer sannolikt.

    • Som amatör ser jag en förhöjd risk för både (hög) inflation och deflation, eller snarare för ett av dessa utfall. Men centralbankerna är livrädda för deflation och jag tror att de kommer öka penningmängden oerhört för att undivka deflation. Så egentligen är jag inte rädd för deflation utan snarare för den mycket höga inflation som kan följa när deflationshotet pareras.

  6. OK Jonas, det är några saker jag inte förstår.

    Jag tror mig ha förstått följande av ditt resonemang:

    Du ser det som ett problem att regeringar världen över smygbeskattar sina invånare (som jag tolkar det, för att vinna röster) genom att trycka pengar. När ekonomierna avregleras tvingas de öppet höja skatterna om de vill spendera mer.

    Politikerna står nu mellan två hötappar: Antingen göra allt det fina som de vill göra för att värva röster, och då samtidigt se budgetunderskottet rusa iväg. Eller hålla tillbaka på utgifterna och riskera bli impopulära.

    Om processen sker öppet så kommer verkligheten till sist ifatt politikerna. De måste sluta lova guld och gröna skogar när medborgarna faktiskt kan se vad de kostar. Om de lånar för mycket riskerar staten att gå i konkurs. (Exempel: en radda EU-länder 2011.)

    Samtidigt förstår jag att du är en stor motståndare till guld- eller silvermyntfot. Eller till fri-banker. Detta förstår jag inte.

    En sann guldmyntfot skulle göra alla regeringars krumbukter omöjliga, utom mycket tillfälligt. De stater som spenderar mer än de har går i statsbankrutt (som i princip Grekland två gånger under 1800-talet).

    Guldmyntfot gör att man måste ta sig an alla problem vid källan, istället för att angripa symptom. Att Keynes var emot guldmyntfoten berodde på att han trodde fackföreningarna blivit för starka i Storbritannien för att lönesänkningar skulle vara möjliga. Istället ville han urholka reallönerna genom att trycka pengar.

    Erfarenheten visar dock att löntagarna inte är idioter. De kan räkna ut att det är skillnad på nominella löner och reallöner.

    Dessutom är inte de ekonomiska aktörerna idioter i allmänhet. Det rådde mild deflation under den Europeiska ekonomins guldålder, från 1815 till 1914, därför att tillväxten var högre än det årliga tillskottet på guld. Denna milda deflation skapade inga problem. Folk kan nämligen räkna.

    Vad har jag missat?

    • pontus says:

      Erik, jag tror du har missat ett par saker. Som Reinhart säger så var efterkrigstidens skulder ganska enkla att banta ner men hjälp av inflation. Sedan de oberoende centralbankerna har tagit över så finns inte den möjligheten längre, och istället befinner sig många länder i skuldkriser. Hon misstänker att vi återigen kommer hamna i en höginflationsmiljö för att på så sätt minska ner på skuldberget. Det låter mycket likt Sargents idé om ”some unpleasant arithmetics …”

      Att penningpolitik inte skulle ha reella konsekvenser är foliehattsvarning. Att låta guldutbudet och guldpriset diktera de penningpolitiska villkoren känns helt orimligt. Många anser att just guldmyntfoten avsevärt förvärrade den stora depressionen.

      Europas ”golden age” brukar vanligtvis tillskrivas perioden 1950-1970 då tillväxten var närmre 4% per år. Vad var den 1815-1914?

  7. Deflation låter mer rimligt, särskilt med tanke på att nominella lönerna fortsätter sjunka i USA och Europa.

  8. Erik: Det låter som nonsens à la österrikiska skolan. Låt mig förklara varför: En regering kan när som helst överge guldmyntfoten. I slutändan beror det ändå på regeringens vilja att stå fast vid den.

    När det gäller lönedumpningar är att trycka pengar en stor fördel. Det skapar inga deflationsförväntningar som påverkar realräntan. Sedan är det allmänt känt att löner är trögrörliga (”sticky”), just delvis på grund av avtal med fackföreningar.

    Se bara på euron. Det är i princip en modern guldmyntfot. Hur går det egentligen för grisländerna och deras ”interna devalvering”?

    • En ”parlamentarisk diktatur”, som Storbritannien (ett vedertaget begrepp ifall du undrar) kan när som helst göra vad som helst.

      En regering i ett land med en grundlag kan inte när som helst göra vad som helst. Det är för att hindra det som det finns grundlagar. Ett litet undantag är Frankrike där grundlagen i praktiken är mycket lätt att ändra.

      Så man kan göra det mer eller mindre svårt att byta valuta. Men i slutändan är det folkopinionen som bestämmer. Är det acceptabelt att fuska med valutan så gör regeringar det.

      Att det är folkopinionen som bestämmer är ett ”österrikiskt” begrepp förresten.

      Nä, att trycka pengar skapar inte deflation. Det skapar inflation. Den österrikiska frågan är ”vem får pengarna först”. Ismael kanske finner detta svårt att förstå, men själva poängen med att en regering trycker pengar, är den som fick Jonas att skriva detta inlägg. Regeringen får pengarna först. Den kan därför betala för fler utgifter. Så småningom kommer pengarna ut i den minsta gömslen och vrår. Men då har regeringen redan kunnat smygbeskatta resten av samhället.

      Att löner är ”sticky” beror också på folkopinionen.

      Problemet med att trycka pengar är att det blir inflationsförväntningar, så man måste fortsätta trycka i snabbare och snabbare takt. Frankrike under revolutionen, Weimar, Sydamerika, etc.

      Euron är inte i princip en guldmyntfot. Man kan inte öka eller minska guldmängden efter behov. Försöken att trycka guld har alkemister försökt hitta under tusen år. Inte ens ECB har lyckats.

      • Ditt påstående om ”smygbeskattning” är grovt överdrivet. Riksbankens monetära bas är c:a 100 mkr som ger en årlig seigniorage på 2 mkr med officiella 2% inflationsmålet. Det är ungefär 0,25% av statens budget.

        Angående lönestelhet har avtalen med facken en löptid. Även arbetslöshetsförsäkringar och bidragssystem hindrar snabba lönedumpningar. Fördelen att sänka lönerna genom inflation är att de relativa lönerna i landet inte ändras, vilket f.ö. var Keynes argument för ”sticky wages”.

        Inflation uppstår först när penningmängden växer snabbare än real BNP, vilket enligt kvantitetsteorin ger: P = M – Y. M är penningmängdstillväxten, Y penningefterfrågan (real BNP) och P inflationen. Så P > 0 inträffar först när M > Y (”too much money chasing too few goods”).

        Euron fungerar som guldmyntfot för PIIGS-länderna eftersom de saknar egen penningpolitik. De är tvungna att låna på ECBs/Tysklands villkor.

      • ismael says:

        Lidström,

        ”Nä, att trycka pengar skapar inte deflation. Det skapar inflation.”

        Nja, USA har trefaldigat sin monetära bas på sistone, men inflationen har bara minskat. Du ska nog inte tro för överdrivet hårt på kvantitetsteorin.

        Och vad gäller beskattningen i relation till expansiv politik (att statens upplåning tränger undan) är inte alls så enkel. Du borde sätta dig och läsa grundnivå-böcker istället för de svåra och komplexa du efterfrågade i någon annan post.

        Sedan att börja gorma om Weimar är en klassiker (extended goodwins law innefattar just Weimar :)).

  9. ismael says:

    Celerity,
    förbered dig på en o-sinande källa till svar om schiffs, robbards, hayeks etc. magnifika förträfflighet.

    • En av den österrikiska skolans centrala problem är ”kunskapsproblemet”, hur svårt det är att veta saker och hur skakig den mänskliga fattningsförmågan är.

      Det är fascinerande hur man kan vara så tvärsäker som celerity och ismael verkar vara utan att, som det också verkar, någonsin ansträngt sig för att försöka begripa vad t ex Hayek, Röpke, von Mises, Adam Smith eller Popper egentligen sade och skrev.

      Förankringseffekten är ett fascinerade. På Konsum eller i småskolan hittar man den blåvita kunskapen ”kunskap” och behöver sedan inte lära sig något nytt.

      Churchill sade om Stanley Baldwin:

      Occasionally he stumbled over the truth, but hastily picked himself up and hurried on as if nothing had happened.

      • ismael says:

        Kunskapsproblemet är de flesta skolors centrala problem. Inom samtliga discipliner. Starkt påverkade av Popper, Kuhn och på senare år Foucault.

  10. ”Deflation låter mer rimligt, särskilt med tanke på att nominella lönerna fortsätter sjunka i USA och Europa.” Stämmer detta? Faller de nominella lönerna i USA, Tysland, Frankrike etc? Jag finner inga tidsserier som visar detta. Men det kanske ni gör?

Trackbacks

  1. […] Ekonomistas Nationalekonomins höjdpunkt, ASSA-konferensen i Chicago, var i år en uppvisning i pessimism. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s