Goodhart och Rochet rosar Riksbanken men risar sina föregångare

Charles Goodhart

Charles Goodhart

Charles Goodhart och Jean-Charles Rochet har på uppdrag av Riksdagens finansutskott utvärderat Riksbankens penningpolitik och arbete med finansiell stabilitet under de senaste åren. Två frågor är värda att lyfta fram från deras granskning av penningpolitiken: För det första förs en rimlig diskussion (s 65-70) kring avvägningen mellan inflations- och konjunkturstabilisering, föranledd av meningsskiljaktigheterna mellan vice riksbankschef Lars E O Svensson och direktionens majoritet. Till skillnad från Svensson menar Goodhart och Rochet att prognosmodellerna inte kan fånga alla riskscenarier tillräckligt väl för att avvägningen ska kunna formaliseras och användas som ett strikt hjälpmedel för penningpolitiken.

J-C Rochet

J-C Rochet

För det andra menar Goodhart och Rochet att Riksbanken har en rimlig syn på hur penningpolitiken ska hantera huspriser och andra tillgångspriser, såväl när det gäller risker för bubblor som de inflationsmått som används (s 71-72). Goodhart och Rochet avfärdar därmed den huvudsakliga kritik som fördes fram när finansutskottet för några år sedan lät Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin utvärdera penningpolitiken.

Men utvärderingen fokuserar inte på penningpolitiken utan på finansiell stabilitet. Även här ges Riksbanken huvudsakligen beröm, men Goodhart och Rochet lyfter fram ett antal brister som inte kan skyllas på just Riksbanken: det finns ingen genomtänkt fördelning av ansvar och policyinstrument mellan olika myndigheter, och det saknas en effektiv lagstiftning för att hantera banker på obestånd. Dessa brister är välkända och har påpekats ett flertal gånger tidigare (bl a av Riksbanken). Goodhart och Rochet för en ganska ytlig diskussion kring policyinstrumenten, men deras syn på ansvarsfördelningen mellan myndigheter (s 40-44) är mer utvecklad. I likhet med många andra förespråkar de (åtminstone om man läser mellan raderna) en lösning där Riksbanken ansvarar för makroövervakningen medan Finansinspektionen övervakar de enskilda instituten. Dessutom poängterar Goodhart och Rochet den viktiga problematiken med hantering av likviditetsproblem i utländsk valuta.

Diskussionen av finansiell stabilitet inleds dock med ett märkligt avsnitt om krishantering. I Sverige verkar såväl beslutsfattare som akademiskt verksamma ekonomer vara eniga om att insolventa banker snabbt bör förstatligas (för att på sikt åter säljas). Detta synsätt avfärdas dock kvickt (s 27) av Goodhart och Rochet med argumenten att: ”Den internationella debatten har samtidigt gått vidare i ganska snabb takt. [Tillfälligt förstatligande] är en metod som väcker starkt motstånd i andra länder, i synnerhet i USA och Storbritannien.”

Vi får inte veta om eller varför motståndet mot förstatligande är berättigat. De idéer (livstestamente och konverterbara obligationer) som istället presenteras kan visserligen underlätta krishanteringen, men är knappast någon universallösning. Högre kapitaltäckningskrav nämns nästan inte alls i rapporten, trots att många ser sådana krav som det mest uppenbara sättet att minska såväl risken för framtida bankkriser som behovet av statligt stöd när sådana ändå inträffar.

Comments

  1. Finansutskottet håller en utfrågning angående rapporten under onsdagen. Förutom författarna får vi höra kommentarer av Stefan Ingves, John Hassler och Martin Andersson. Utfrågningen kan följas på webb-tv kl 10.00-12.30.

  2. Vad är ett livstestamente i en bankkriskontext!?

  3. Jag är rätt så säker på att Goodhart i den tevesända utfrågningen tvärtom sade att han förordade ett snabbt tillfälligt förstatligande av insolventa banker. Tyvärr var hans uttalande simultantolkat så jag kan ju ha hört fel eller missförstått. Men för mig var det en av poängerna i utfrågningen.

    Sedan är det väl iofs riktigt att allting som har med staten att göra väcker stort motstånd i USA och England.

    • Ja, det stämmer. Goodhart framstod vid utfrågningen som en mycket varm anhängare av den modell med förstatliganden som användes i Sverige under 90-talskrisen. Men jag har som sagt mycket svårt att tolka rapporttexten på det sättet.

      Däremot kan jag ha feltolkat Goodhart och Rochets ställningstagande i direktionens interna penningpolitiska debatt. Som John Hassler påpekade i sin kommentar under utfrågningen säger rapportförfattarna (s 70) att ”Det är inte vår sak att ta ställning till de olika argument som majoriteten hänvisade till”. Och jag instämmer i Johns påpekande att det är just ett sådant ställningstagande som utredningen måste landa i om den ska kunna fungera som ett underlag för riksdagens övervakning och ansvarsutkrävande av Riksbanken och de enskilda direktionsledamöterna.

  4. Mårten says:

    Hej! En lite mer generell fråga: rapportförfattarna tycker att rb ska ge uttryck för mer självtvivel när de kommunicerar tänkt räntebana. Det finns även ständigt en kör av tyckare som tycker att rb ska ha en annan räntebana än den man kommunicerar. Men är det inte ett lite märkligt antagande bakom detta: att kommunicerad räntebana är rbs bästa gissning om sina framtida beslut. Är inte ett rimligare antagande att kommunicerad räntebana är den räntebana vars offentliggörande bäst stödjer rbs
    strävan efter prisstabilitet enligt rbs uppdrag?
    Eller missuppfattade jag dina föreläsningar om tidsinkonsistens? 🙂

    • Mårten: Jag tycker att Goodhart och Rochets kritik mot Riksbanken på den här punkten var fånig. De är positiva till att en räntebana publiceras, vilket även jag tycker är bra. De menar dock att osäkerheten kring räntebanan ska belysas tydligare och att prognosen på längre sikt bör följa någon sorts automatik. Jag tycker att banken alltid har varit tydlig med att framhålla osäkerheten (bl a genom att visa konfidensintervall). Och de längre prognoserna följer nog i praktiken ganska direkt av enkla tumregler så som GR vill.

      Din fråga var dock lite annorlunda och rör tidsinkonsistensproblematiken. Jag håller med om att den i princip kan finnas där. Men jag tror att den svenska centralbanken har tagit sig förbi de största problemen med denna problematik. Riksbanken kan med hjälp av ackumulerad trovärdighet, ett välfungerande institutionellt ramverk, och tydlig kommunikation undvika att försöka använda reporäntan som ett sätt att påverka utfallen genom att lura marknaden. En falsk användning av banan skulle kräva konstruerade resnomang och motiveringar i de penningpolitiska rapporterna och protokollen. Marknaden (eller en välgjord utvärdering av Goodhart och Rochet) bör kunna avslöja detta, och därför tror jag inte att banken medvetet skulle ta risken att utsätta sig för ett sådant avslöjande.

Trackbacks

  1. […] Finland. Och i höstas presenterades argumenten bl a i Charles Goodharts och Jean-Charles Rochets utvärdering av Riksbanken. I den rapporten höll författarna dock dörren öppen även för andra lösningar, förmodligen […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s