Skolan och diagnoserna

En artikel av DNs Nathan Shachar som ifrågasätter ADHD-diagnosen utlöste i veckan en storm av kommentarer i diverse sociala medier. Som nationalekonom har jag naturligtvis ingen kompetens att uttala mig om vare sig ADHD eller andra diagnosers förekomst, men kan samtidigt konstatera att luddiga definitioner öppnar dörren för missbruk när incitamenten för missbruk finns. Inom skolforskningen finns också en hel del tecken på att skolornas incitament faktiskt spelar roll när det gäller att ge barnen olika diagnoser.

Allra intressantast är kanske att elever i amerikanska delstater där skolorna utsätts för hårda incitament att lyfta eleverna över en lägstanivå på standardiserade prov har en större sannolikhet att diagnosticeras med ADHD. Detta gäller i nivåer, men även när man undersöker hur diagnosfrekvensen ändras i samband med att dylika kontrollsystem införs i delstaternas skolsystem. En detaljerad studie av Floridas kontrollsystem finner vidare att införandet ökade sannolikheten att lågpresterande elever och att barn till låginkomstagare diagnosticerades med någon form av inlärningshandikapp.

Sammantaget tyder detta på att skolorna använder sig av diagnoser för att kunna utnyttja svagheter i kontrollsystemen. En mer välvillig tolkning skulle emellertid kunna vara att kontrollsystemen tvingade skolorna att ta itu med problem som de tidigare ignorerat. En sådan tolkning är kan dock inte förklara varför elever som är unga relativt sina klasskamrater löper större risk att få olika diagnoser, vilket ett flertal studier funnit (här, här och här). Dessa studier tyder istället på att bristande skolmognad och svaga skolprestationer tenderar att klassificeras som ett handikapp (se tidigare inlägg om födelsemånadens betydelse för skolresultaten).

Tyvärr känner jag inte till någon likande studie från Sverige men anekdotiskt (data är svår att får tag på) verkar både ADHD- och dyslexi-diagnoser ha blivit allt vanligare. En möjlighet är att detta till viss grad hänger samman med övergången till ett målrelaterat betygssystem som väsentligt ökade kostnaden både skolor och elever av att inte komma över en viss grundläggande kunskapsnivå. Man kan därför tänka sig att skolor, familjer och de företag som lever på att ställa diagnoser har ett gemensamt intresse av att utreda och diagnosticera elever med olika inlärningshandikapp.  Detta kan ge mer resurser både till skola och elev, samtidigt som undantagsbestämmelsen möjliggör en generösare bedömning av elevens prestationer.

Inget av detta betyder naturligtvis att inlärningshandikapp och koncentrationsproblem inte finns, utan helt enkelt att diagnoserna är möjliga att missbruka. Mer allmänt är detta exempel på de problem som finns med extern målstyrning av skolan; det finns en uppsjö av sätt att på olika sätt manipulera — ofta säkert i ren välvilja — de olika styrsystem som finns. Om någon har bra data vore det mycket intressant att undersöka om införandet av det målstyrda betygsystemet eller den ökade konkurrensen mellan skolorna påverkat förekomsten av olika diagnoser bland svenska skolelever. Kanske det skulle visa sig att svenska skolor inte alls är intresserade av att ”juke the stats”.

Comments

  1. Ahh, ”The Wire” säsong 4. Precis vad jag tänkte på när jag började läsa artikeln. ”The Wire” skulle för övrigt, varvat med lite mellansnack, fungera som en bra introduktionskurs i (verklig) samhällskunskap.

  2. Martin says:

    I USA har dylika diagnoser exploderat bland fattiga familjer, delvis pga att det kvalificerar till ekonomiskt stöd mer generöst en social bidrag. David Autor menar t.o.m. att det är det nya socialbidraget, men med medicinering på köpet…

    http://www.nybooks.com/articles/archives/2011/jul/14/illusions-of-psychiatry/

  3. Jonas Vlachos says:

    Det är naturligtvis ett fruktansvärt sätt att hantera social problem, liksom problem som egentligen har med skolan att göra. Samtidigt finns det elever som lider av dessa problem på riktigt och är i behov av särskild hjälp. Att hantera denna balansgång är onekligen en grannlaga uppgift.

  4. kanylbullen says:

    Det hela handlar om prestation. Om jag jämför mig med vänner med liknande mental kapacitet som jag så kommer jag alltid prestera lägre än dom om jag inte medicinerar. Jag har testat att medicinera men tycker inte att det är värt biverkningarna så jag väljer istället ett liv där jag ständigt underpresterar. Jag vet att om jag medicinerade så skulle jag kunna t.ex kunna dra in dubbelt så mycket pengar mot vad jag gör idag, men jag klarar mig hyffsat ändå, som nån slags halvtidare eller vad man kan kalla det. Jag mår rätt bra, men om jag hade haft extern press, t.ex stora lån eller nåt som gjorde att jag inte kunde lågprestera så skulle jag antingen behöva medicin eller så skulle jag antagligen gå under, med depression och självmord som potentiella slutmål.

    Om vi slutar värdera prestation som ett självändamål så kan vi skippa diagnosen ADHD och helt enkelt acceptera att vissa presterar mer än andra. Vi kommer ha en hel del som tidigare hade varit diagnosticerade och medicinerade som hade kunnat jobba som säljare, konsulter m.m. men som istället får nöja sig med att vara målare eller taxichaufförer.

  5. Erik Holmberg says:

    Om man år 1500 skulle säga till någon att ett barn i led av en sjukdom beroende på att han/hon inte kunde sitta stilla på en stol åtta timmar per dag så skulle de tro att du var fullkomligt galen. Nu är det nog antagligen så att vi har byggt upp ett samhälle som inte riktigt är anpassat för människor och som jag ser det är det nog mycket svårt att göra någonting åt den saken. Kanske är det så att vi är tvungna att medicinera ganska stora delar eller kanske till och med hela befolkningen för att de ska passa in i samhället vi har skapat. Jag vet inte riktigt hur vi skulle kunna lösa problemet men kan vi inte i alla fall vara lite ärliga när vi diskuterar det.

  6. Erik: År 1500 hade barnet fått diagnosen ”illbatting” och medicinerats med rotting. Bättre?

  7. Hej Jonas! Om vi skall misstänka olämplig överdiagnosticering så förutsätter resonemanget att ADHD-diagnoser faktiskt löser problemet med svagt presterande elever från skolornas synpunkt — på ett eller annat sätt. Behöver man inte ta med de sjukförklarade barnen när man räknar ut betyget för en skolklass? Eller menar du att medicinering faktiskt förbättrar deras prestationer? Jag vet inte hur det ligger till men jag är intresserad av att få veta.

  8. Jonas Vlachos says:

    Jag kan inte den medicinska literaturen tillräckligt väl för att kunna dra några slutsatser kring hur behandlingen påverkar skolprestationerna. Någon av studierna ovan finner positiva effekter, någon annan finner inga effekter. Detta är dock inte hela historien. I en mycket intressant studie finner Anna Aizer att klasskamraternas prestationer förbättras efter att en ADHD/ADD-diagnos ställts. Den diagnosticerade elevens störande beteende minskar, men de egna studieprestationerna förbättras inte.

    Vidare så finns ofta olika undantag i kontroll- och uppföljningssystem för elever med olika diagnoser. Den svenska ”undantagsparagrafen” är ett sådant exempel. Slutligen är ofta resursfördelningen i någon mån relaterad till förekomsten av diagnoser varför det kan finnas ekonomiska skäl att försöka få elever diagnosticerade. Som alltid finns flera olika sätt att se på detta; utan ekonomiska incitament kanske skolorna struntar i att utreda elever som skulle må betydligt bättre av diagnos och behandling.

  9. kanylbullen says:

    Sluta hänga upp er på det där med sitta still på stolen eller myror i brallorna. Det är en av tolv symptom på ADHD, och jag vet massor med folk med lätt till medelsvår ADHD som inte hade några problem med det, ens som barn.

    Däremot kan jag inte ensidigt lyssna på en monologartad föreläsning mer än 10 minuter men det är hjärnan som börjar hoppa runt, inte benen.

    • Andreas SO says:

      ”Däremot kan jag inte ensidigt lyssna på en monologartad föreläsning mer än 10 minuter men det är hjärnan som börjar hoppa runt, inte benen”

      Så kan man ju känna även om man inte har ADHD!

      • kanylbullen says:

        Klart man kan Andreas, men känner du så i alla sammanhang, även när du är intresserad av ämnet eller vet att det är viktitgt? Känner du efter varje möte att du inte har tagit in mer än 10% av informationen? Gör det dig ångestfylld och deprimerad?

        Definitionen av ett funktionshinder är inte att du kan känna igen dig i symptomen, defenitionen är att det hindrar dig från att fungera.

      • Andreas SO says:

        kanylbullen:
        ”Definitionen av ett funktionshinder är inte att du kan känna igen dig i symptomen”
        Nej, vem har sagt det?
        Det jag skrev var ingen kritik. Det var menat med glimten i ögat. Alla kommentarer är inte menade att skapa debatt. Men om du vill ha svar på dina frågor så: Ja, jag har svårt att koncentrera mig i mer än 20 minuter oavsett vad läraren pratar om. Ja, det är ofta jag inte tar in mer än 10% av informationen på föreläsningar. (Det kan vara för att jag är puckad eller för att jag har svårt att koncentera mig eller både och, vem vet.) Ja, jag känner mig ofta ångestfylld och deprimerad. Nej, jag har inte ADHD. Nej, jag har aldrig nämnt någon definition.

  10. markus says:

    Som lärare med erfarenhet från en handfull högstadieskolor och kommuner är min känsla att skolans styrsystem styr mot diagnosticering. Men min upplevelse är att kraven på dokumenterade insatser är mycket viktigare än kravet på att alla ska nå godkäntnivån. ”Undantagsparagrafen” har jag mycket sällan sett komma till användning vad gäller psykisk funktionsnedsättning.

    Sen kan man ju förstås hävda att kravet på kartläggning (gärna diagnos!), insatser och dokumentation stiger ordentligt om eleven inte befaras nå godkänd nivå (åtgärdsprogram istället för individuell utvecklingsplan) och att utvecklingen mot allt mer planering och dokumentation drivs på av godkäntnivåns existens.

    • Jonas Vlachos says:

      Enligt vad jag hört är det däremot vanligt att undantagsparagrafen används för elever med dyslexidiagnos. Vet dock inte om det finns någon utförligare undersökning av detta.

      Rent allmänt kan man undra varför inte all den dokumentation lärarna skapar används på något mer systematiskt sätt. Om det nu ändå dokumenteras, menar jag.

      • markus says:

        Nu är väl kraven i mina ämnen, matte och no, inte de som slår hårdast mot en dyslektiker, men jag har svårt att se att man med ”undantagsparagrafen” skulle kunna motivera avsteg från i alla fall de gamla kriterierna.

        I de nya kunskapskraven för no-ämnen finns det ett om att söka naturvetenskaplig information, och i ett sådant företag är man ju rejält hjälpt av att kunna både översikts- och sökläsa på ett sätt som kanske kan vara lite svåravhjälpt med dyslexihjälpmedel, men å andra sidan är min känsla att kravet vad gäller tidspress och så är tillräckligt låga för att dyslexi knappast blir vad som är utslagsgivande.

        Blir förresten spännande att se hur det kravet ska testas av på nationella proven, jag har hört lite innovativa idéer från provkonstruktörerna men de verkar hänga på godkännande (=mer provtid) från högre ort om de ska kunna verkställas.

        Alla andra av de nya kunskapskraven för E i nian för no-ämnena är i alla fall i mitt tycke oberoende av eventuell dyslexi.

        Men det betyder ju inte att man inte använt eller kommer att använda paragrafen på det viset.

        Vad gäller dokumentationen så är den ju inte systematiskt förd, så jag har svårt att se vad man skulle kunna använda den till. Det är ju inte som patientjournaler som förhoppningsvis innehåller diagnoser och behandling beskrivna på ett för medicinen gemensamt språk.

        Vi dokumenterar ju istället fromma förhoppningar, välgångsönskningar och ett och annat påhitt. Att försöka samla in elevdokumentation för att ta fram något slags mer övergripande information om skolan vore nog ett detektivarbete i samma stil som att undersöka högskolans verksamhet genom att studera forskarnas tiggarbrev.

  11. Mamma till världens bästa kille says:

    Angående prestation och ADHD kan jag klart säga: Ja man presterar bättre med rätt medicinering! Sonen fick tidigt ”stämplen” läs- och skrivsvårigheter och inlärningssvårigheter, han skulle utredas mm. Samtidigt var det en massa annat som strulade, arbetsminne, koncentrationsnivå mm. Idag ett år efter att vi började med medicin har han hämtat in läsningen och ligger på samma nivå som sina jämnåriga, han räknas numera till de högpresterande.

  12. pontus says:

    En snabb fråga till den literata läsarskaran: De mediciner som ges vid ADHD-diagnos, ökar de också prestationen hos individer utan ADHD?

  13. Studier har visat att barn med ADHD kan botas och deras skolresultat förbättras med kosttillskott innehållande essentiella fettsyror, se exempelvis:

    journals.lww.com/jrnldbp/Abstract/2007/04000/Effect_of_Supplementation_with_Polyunsaturated.2.aspx

    durhamtrial.org

    Vissa har incitament att i stället föreslå läkemedel.

Trackbacks

  1. […] här: Skolan och diagnoserna © 2012 […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s