För något år sedan skrev jag om experiment som visar att vårt beteende påverkas av att observeras av andra så till den grad att en bild på ett par ögon påverkar hur generösa vi är. Laboratorieexperiment har visat att det till och med räcker med tre prickar som är placerade som ett par ögon och en näsa för att påverka vårt beteeende. Den närmast liggande tolkningen av detta är att vi är programmerade att reagera instinktivt när vi observeras av andra.
Trots att det finns ett par studier som finner en sådan effekt verkar sista ordet inte vara sagt. I en ny studie (gratisversion här) som är under publicering i Experimental Economics visar nationalekonomidoktoranden Mathias Ekström att en bild på ett par ögon inte påverkar huruvida vi väljer att skänka pengar till välgörenhet när vi pantar tomburkar. Mathias satte slumpmässigt upp bilder på ett par ögon på pantmaskiner i ett flertal Konsum-butiker i Stockholmsområdet. På pantmaskinerna finns sedan ett antal år två valmöjligheter efter att man petat in burkar och glas — en knapp om man vill ha ett tillgodokvitto på slantarna och en annan knapp om man vill skänka pengarna till välgörenhet. Med hjälp data från 16775 knapptryckningar från pantmaskinsföretaget kunde Mathias konstatera att andelen som skänkte till välgörenhet inte påverkades av ögonmanipulationen.
En tänkbar förklaring till varför ögonen inte hade någon effekt i den här studien är att det beror på att man redan känner sig observerad i livsmedelsaffärer (trots att pantmaskiner ofta brukar vara ganska avsides belägna i butikerna). I linje med denna förklaring antyder data att ögonen hade en effekt under dagar då det var få andra som pantade (och förmodligen färre personer i butiken), men den effekten är mindre än i tidigare studier och inte helt tillförlitlig.
En annan tänkbar förklaring är att bilden på ögonen i tidigare studier snarare påmint om mottagaren för ens välgärning än känslan av att vara observerad (i pantstudien är mottagaren en organisation som bland annat planterar träd). För att utröna den saken krävs dock mer forskning och fler experiment. Och just det är ju den bekväma slutsats som vi forskare alltid brukar komma dragandes med.
Ekonomistas 
En annan förklaring kan vara att man för att lösa ut panten måste gå till kassan. Där möter du en kassör och i och med att du betalar med ett pantkvitto har i alla fall din girighet avslöjats för en person.
Bra poäng, det hade jag inte tänkt på, trots att jag själv tycker det brukar kännas rejält jobbigt i kassan de få gånger jag fått för mig att inte trycka på pantknappen…
Kanske förklaringen till att ögonen inte har effekt ligger i att man måste lämna kvittot till kassören/kassörskan för att få pengarna. Man känner sig observerad ändå. Pantare är nog inte heller helt representativa för befolkningen (mina fördomar smäller upp bilder av barn och alkoholister).
Den första poängen köper jag (se ovan), men pantare måste väl ändå vara någorlunda representativa? 90 procent av alla burkar i Sverige återvinns och jag har svårt att tro att barn och “professionella” burksamlare står för en särskilt stor andel.
Svårt att veta hur det ligger till. Själv började jag skänka mina burkar till barn när donationsalternativet infördes. Men, standardavvikelserna på pantbeloppen är (enligt pappret) rätt höga så det skulle nog vara intressant att faktorisera på dessa. (Introspektion säger att jag inte skulle skämmas lika mycket över att kräva in ett pantkvitto på 600 kronor som ett på 13 så i det senare fallet skulle ett extra par ögon kunna spela roll.) Dock tror jag att första anmärkningen är tillräcklig för att göra studiens generaliserbarhet svag.
“[nationalekonomidoktoranden Mathias Ekström visar] att en bild på ett par ögon inte påverkar huruvida vi väljer att skänka pengar”
Fel! Det vi däremot kan säga är att inget samband kunde påvisas i den här undersökningen!
Viktigt, faktiskt! 🙂
Point taken.