För att ett samhälle skall fungera måste vi ibland hjälpa andra trots att det kortsiktigt skulle löna sig att strunta i det. En anledning till att vi hjälper andra är att vi vill undvika bestraffningar om vi inte gör det (vilket jag skrev om här på Ekonomistas för någon vecka sedan). En annan närliggande anledning är att vi är måna om vårt rykte. Hjälper vi andra idag kan vi skapa oss ett gott rykte som gör att vi kan få hjälp av andra i framtiden.
För ett par år sedan publicerades en fascinerande studie i Biology Letters som tyder på att vi är mycket känsliga för att bli betraktade av andra. Forskarna bakom studien gjorde ett experiment i ett fikarum där personer ombads lägga pengar i en burk när de tog mjölk. På burken där pengarna skulle läggas fanns en bild och forskarna växlade bild under tio veckors tid. Hälften av tiden var det en bild på blommor och den andra hälften var det bild på ett par ögon. Som synes av diagrammet nedan betalade folk betydligt mer under de veckor bilden bestod av ett par ögon.
Liknande resultat har också påvisats i laboratorieexperiment, men styrkan med den här studien är att deltagarna inte visste om att de deltog i ett experiment. Likväl har studien en del brister, framförallt är den liten och genomfördes under en begränsad tid (mönstret ovan kan ju uppstått av en slump). En replikering av studien är därför önskvärd. Till exempel skulle man kunna pröva att sätta två par ögon på pantmaskinerna på Konsum för att se om folk trycker på “bidragsknappen” i större utsträckning när det sitter en bild på ett par ögon på maskinen…
Oavsett studiens tillförlitlighet är jag övertygad om att skvaller fyller en viktig funktion i mänskliga samhällen. I alla fall intalar jag mig det varje gång jag har Svensk Damtidning inom räckhåll och kastar mig över den…
Ekonomistas 
Intressant studie. Föstod inte riktigt kopplingen till skvaller. Att den som har ögonen på en kan berätta huruvida man bidrog eller ej? Filosofiska rummet om skvaller/struntprat/psykosocial spilltid från 21/9 var spännande hur som.
Ditt sista resonemang påminner mig om varför jag alltid skall ha Svensk Damtidning utom räckhåll. 🙂
Du har en utsökt tidningssmak, Robert! 🙂
Men ärligt, är det inte fler än jag som blir kaffesugen av bilden på ett ögonpar och det motsatta av blommor?
Jag inser nu att jag kanske inte var så tydlig i argumentationen. En tolkning av studien är att vi människor är “programmerade” att reagera på huruvida vi iakktas av andra. En anledning till detta kan vara att vi vill vårda vårt rykte och därför är känsliga för hur andra uppfattar oss. Men för att rykten ska funka så krävs det också ryktesspridning, det vill säga att vi hjälper till och sprider information om hur andra har betett sig. Detta är väl är närmast att likna vid skvaller. Nu ska ska jag sätta mig och lyssna till Filosofiska rummet och bläddra i senaste numret av Svensk Damtidning…
Kolla istället upp den forskning som redan finns på skvaller. Jag rekommenderar Robin Dunbars “Grooming, Gossip, and the Evolution of Language” (som finns på svenska) som kvantitativt visar att storleken på hjärnbarken bland primater är direkt relaterad till hur stora grupperna är (sambandet finns även hos blodsugande fladdermöss), och människan har den största gruppstorleken. Grupperna hålls samman mha putsning (individer som putsar varandra samarbetar oftare), men eftersom det bara går att putsa en i taget lägger det en gräns på hur stora grupperna kan bli. Prat fungerar som putsning för oss och är mycket effektivare. I genomsnitt kan vi prata till max tre andra personer innan gruppen blir för stor och delas i två. Ungefär 2/3 av allt tid vi pratar ägnar vi åt skvaller (inkl. vad vi själva gjort med andra).
Det finns gruppstorlekar på olika nivåer: empatigruppen på 10 pers, bekantskapsgruppen på 150 pers och alla man känner till på 1500 pers ungefär.
Det finns även forskning som undersöker skvaller som information om möjligt framtida samarbete (vilket förmodligen är innehållets största funktion, jämfört med putsning som är ganska innehållsoberoende). Peter Gärdenfors sysslar med det här och jag rekommenderar hans föredrag på filosoficirkeln i Lund (glöm inte powepointbilderna). Enligt honom finns det redan matematiska modeller av skvaller med denna funktion, men jag vet inte hur framgångsrika de är.
Att skvaller även har stor betydelse för vår personlighetsutveckling inser man om man läser Judith Rich Harris “Not Two Alike“. men det är ett lite annat spår.
Det sägs oerhört mycket intressant på Ekonomistas, men detta tillhör absloluta toppskiktet. Jag instämmer i devattadas rekommenadtion av Dunbars bok. Han har även skrivit en bok som heter The Human Mind, som också är intressant. Vidare rekommenderar jag vad Leda Cosmiede och John Tooby kommit fram till: att en model i hjärnan utbildats programmerad att bedöma folks tillförlitlighet som potentiells kontranktsparter. (Mera svårtillgängligt.) Allt detta är en välkommen komplettering och kontrast till Kahneman-Tversky-typ- forskningen som tycks anstränga sig att visa att människan inte uppträder som ekonomisk teori postulerar.
Devadatta: På vilket sätt är det belagt att prat har samma funktion för oss människor som putsning har för apor? Är det en kvalificerad gissning eller finns det hållbara empiriska belägg?
Inte överraskande var det de manliga ögonen som drev in allra mest, därefter de “androgyna” och minst de med det mest sökande uttrycket. För övrigt kan undra om det är för att rosorna är symetriska (som ögon) som de rankar så avvikande högt eller om någon skvallrat.
Maria, jag håller med om att det är lockande att spekulera kring de olika bilderna (både kön och de olika känslor bilderna förmedlar). Problemet med den här studien är att den endast genomförts på ett ställe under en tioveckorsperiod och det är därför alldeles för lite data för att kunna skilja mellan olika sorters bilder — jag är som sagt inte ens övertygad om huvudresultatet.
Tja Robban,
fasiken, här kommer ett andra försök att skriva ett svar (jag verkar ha tryckt på fel knapp första gången). Min och Björns kompis Terry hade dom här ideerna för 5-6 år sen, men tyvärr tog det en evighet innan den artikeln gick i tryck
Burnham, Terence C. and Brian Hare,”Engineering Cooperation: Does Involuntary
Neural Activation Increase Public Goods Contributions?” Human Nature
2007, 18: 88-108.
Dan Fessler har publicerat på samma tema och liknande resultat i Evolution and Human Behavior, så jag tror att vi har replikeringar så det räcker.
Dava, precis som jag skrev finns det lab-studier på detta (de du nämner citeras i artikeln i Biology Letters), men mig veterligen är ovanstående studie det första “fältexperimentet” och utan att ha gjort en ordentlig litteratursökning kan jag inte hitta någon senare studie. En anledning till att jag fortfarande inte helt har köpt dessa resultat är just att vi borde se ögon användas mer i olika sammanhang (av välgörenhetsorganisationer, pantautomater m.m.) om det verkligen var så effektiva som de hittills gjorda studierna visat.
Robert: Intressant att du är skeptisk på grundval av att marknaden inte verkar upptäckt detta fenomen. Detta tycker jag är en sund grundinställning. Även om vetenskapen kan belägga att saker och ting är på ett visst sätt så är det sällsynt att marknadskrafterna inte utnyttjar de möjligheter som finns. Fast ibland sker naturligtvis innovationer…
Hehe, big bills left on the sidewalk.
PS Min gissning är att distinktionen mellan lab och fält inte är så viktig i det här fallet, det är inte “sociala preferenser” som experimentet mäter 🙂 Men vi saknar en teori för när man bör eller inte bör ta labresultat på allvar. Levitt och Lists JEL papper är ett skapligt försök.
Ögon tilldrar sig dessutom mer uppmärksamhet än blommor, man blir påmind att betala/trycka på ge-bort-pant-knappen. Ögon tillhör ju något i högre grad levande (i förhållande till oss, för att vara noggrann) än t ex rosor.
David R, det är väl en blandning av kvalificerad gissning och belägg. Det finns belägg för att apor som putsar varandra sambarbetar (tex. försvarar varandra) oftare. Det finns också belägg för att apors gruppstorlek korrelerar med hur mycket tid de ägnar åt att putsa varandra. De apor som lägger störst del av dygnet på att putsa varandra lägger ner ungefär 20% av dygnet till det. Om man tittar på hur mycket tid vi människor skulle behöva lägga ner motsvarande vår gruppstorlek (ca 150 individer) så hamnar man på 40%, vilket är mycket mer än gränsen på ca 30% då man lägger ner så mycket tid att det går ut över matinsamlande och andra nödvändiga sysslor. Vi människor måste göra något när vi umgås som håller ihop oss (annars skulle våra grupper lösas upp) och som inte är putsning (även om det sker i relationer) men ännu mer effektivt (eftersom våra grupper är de största bland apor). Det finns inte så många alternativ.
Men jag vet inte om hypotesen undersökts empiriskt. Dunbar har gjort en massa fältstudier på hur mycket av vår tid vi lägger ner på att prata, hur stor del som är skvaller, vad vi skvallrar om osv. Boken är från 1996 och jag har inte uppdaterat mig, så han lär förmodligen också ha kollat om folk som skvallrar mycket med varandra oftare samarbetar med varandra än andra (vilket skulle vara det belägg du frågar efter).
Ögon används väl fö. överallt i reklam od.? Normalt brukar de dock sitta på ett ansikte som förmodligen förstärker effekten.
1. Kopplingen till svensk damtiding är klockren: Det finns forskning om hur skvaller påverkar vårt rykte, och viljan att ha ett gott rykte förklarar att vi beter oss generöst och prosocialt.
Dock måste skvallret då vara sanningsenligt – annars kan man fejka ett gott rykte, och sedan lura folk.
Därav behovet av metaskvaller – skvaller om vad man kan lita på. Och därav (antar jag) Svensk Damtidnings dåliga rykte.
Se exempelvis Dunbar, R. 1996. Grooming, Gossip, and the Evolution of Language. Cambridge, England:: Harvard University Press.
2. Referens för replikeringen i labmiljö är
Haley, K och D Fessler. 2005. “Nobody’s watching? Subtle cues affect generosity in an anonymous economic game.” Evolution and Human Behavior 26:245 – 256.
3. Burken i fikarummet gällde kaffe- och te, inte mjölk.
(Notera hur mina tre punkter avtar i viktighet, men jag ville gärna att det skulle vara just tre 😉
notera även att punkt tre är felaktig. Sorry.
Mitt försvar är att det är så små bokstäver i artikelns metodavsnitt (det ÄR det faktiskt!)
Jag var själv förvånad över att experimentet handlade om mjölkförsäljning, men det är så det står i det finstilta metodavsnittet. Där står f.ö. också att experimentet gjordes på en psykologiinstitution vilket gör mig skeptisk — psykologer borde ganska snabbt misstänka att det handlar om ett experiment.
Intressant att följa ett resonemang. Jag var på plats när inspelningen gjordes av det Filosofiska rummet i höstas. Speciellt inbjuden av programledarna. Dock kan jag konstatera att begreppet psykosocial spilltid inte har någon koppling till skitsnack i ordet normala bemärkelse. Jag myntade detta begrepp för ca ett år sedan för att beskriva den spilltid som uppstår när en organisation inte fungerar optimalt utifrån ett psykosocialt perspektiv. Det handlar om effekterna som uppstår när det finns en olklarhet i mål och strategier, när det finns oklara direktiv rörande arbetsuppgifter och arbetsfördelning, oklart ledarskap eller avsaknad av ett ledarskpat ….. Vad vi har gjort är att vi har utvecklat ett instrument som mäter denna spilltid. Till denna mätning har vi sedan kopplat hur “livet” fungerar i en organisation dvs ledarskap, organisation etc. Dessa är sedan korrelerade med varandra … vi har lagt ner mycket arbete för att kunna se verksamheter ur ett helhetsperspektiv och dra slutsatser om hur de verkligen fungerar. I grunden har vi utgått från företagsekonomi, psykologi, sociologi och stress (medicin).
Nåväl lite om lite vill bara förtydliga begreppet psykosocial spilltid