Ett av förslagen i årets SNS Konjunkturrådsrapport är att Riksbanken bör ges ansvaret för den finansiella stabiliteten på makronivå. Vi utvecklar argumenten kring detta i rapporten men även i en artikel på SvD Brännpunkt.
Förslaget är inte nytt. Liknande lösningar håller redan på att implementeras i Storbritannien och Finland. Och i höstas presenterades argumenten bl a i Charles Goodharts och Jean-Charles Rochets utvärdering av Riksbanken. I den rapporten höll författarna dock dörren öppen även för andra lösningar, förmodligen efter att ha insett att det i vissa kretsar finns ett stort motstånd mot att ge Riksbanken detta ansvar. Detta motstånd manifesterades tydligt då finansminister Anders Borg kommenterade vår SNS-rapport igår.
På annat håll har Charles Goodhart tagit tydligare ställning. I denna rapport konstaterar han att:
Because the provision of liquidity is simultaneously a key Central Bank function and an integral component of crisis prevention, the macro-prudential authority has to come under the aegis of the central bank.
Den som är intresserad av dessa frågor bör läsa Goodharts rapport. Den utvecklar analysen bättre och mer utförligt än vad vi gjorde i SNS-rapporten.
Ekonomistas 
Intressant läsning. Men vad menar ni när ni skriver att:
“de senaste årens utveckling motiverar inte en förändrad syn på penningpolitikens utformning, men däremot ett förtydligande av Riksbankens uppdrag.” (sid. 34 i rapporten)
Och vidare att:
“målet om finansiell stabilitet i Riksbankslagen möjligen bör vara överordnat målet om ett fast penningvärde.” (sid. 34 i rapporten)
Om inte målet med finansiell stabilitet motiverar en förändrad penningpolitik, så förstår jag inte varför det bör vara överordnat målet om ett fast penningvärde. Hur hänger dessa synpunkter ihop?
Mig veterligen förfogar Riksbanken endast över ett instrument, reporäntan. Med detta enda instrument skall i dagsläget hänsyn tas till både resursutnyttjande och inflation, som ibland går i motsatt riktning. Om Riksbanken får i uppgift att också tillse den finansiella stabiliteten så förefaller behovet av nya instrument för måluppfyllelsen vara ofrånkomligt. Hur har ni tänkt kring det?
Ja. Ett utökat mandat och ansvar måste kombineras med ytterligare instrument. Vår tanke är att det ska finnas en penningpolitisk kommitté som använder reporäntan för att stabilisera prisnivån som i dagsläget.
Därutöver bör det inrättas en finansiell stabilitetskommitté som har i uppgift att förebygga ohållbara utvecklingar på finansmarknaderna. Denna bör ges kontroll över tydligt avgränsade instrument. Vi tar inte ställning till vilka dessa bör vara, men kapitalkrav är en naturlig kandidat.
Reporäntan påverkar förstås även utvecklingen på finansmarknaderna, t ex kreditvolymen. Och ändrade kapitalkrav har implikationer för inflationsutvecklingen. Därför är det viktigt att information delas mellan de två kommittéerna, och även att den finns tillgänglig för de analyser som ligger till grund för besluten inom de två områdena.
Vad säger gurun E.O?
På fredag anordnar Folkrörelsen Nej till EU en demonstration mot Europakten i Stockholm från kl. 08:30 med samling kl. 09:00 utanför Riksdagshuset med anledning av EU-nämndens möte med Reinfeldt om vilket förhandlingsmandat han ska ta med sig till Bryssel – Ja eller Nej till Europakten. Sprid gärna information om denna manifestation – det handlar om demokratins vara eller inte vara -> http://komigenuva.wordpress.com/2012/01/24/fredag-27-januari-kl-09-00-utanfor-riksdagshuset-folkrorelsen-nej-till-eu-arrangerar-demonstration-mot-europakten-val-mott/
Har inte läst rapporten (och borde då egentligen inte kommentera denna post) men funderar instinktivt på det önskvärda i att ge en institution med så liten demokratisk förankring (det är trots allt ganska långt mellan väljarna och riksbanksstyrelsen) som Riksbanken, mer makt. Visserligen lever vi i tider då demokrati är impopulärt och teknokrati allt mer populärt, men ändå. Kanske var det detta som Borg vände sig mot?
Tycker generellt att det är rätt konstigt att det diskuteras så lite kring eventuellt demokratiunderskott i den enda instans i Sverige som kan bedriva konjunkturpolitik (i praktiken). Framför allt eftersom landets politiska partier rör sig mot mitten i jakt på “medianväljaren” och liknar varandra allt mer.
Vad finns då kvar av demokratin?