Vad är diskriminering?

På debattsidan i Dagens Nyheter redovisas idag en undersökning som visar att svenskarna upplever att diskriminering är väldigt vanligt och att de inte tycker att tillräckligt mycket görs för att komma till rätta med det. Men vilka åtgärder är egentligen mest effektiva för att komma till rätta med diskriminering? Svaret beror till stor del vad man tror att diskrimineringen beror på.

Låt oss uppehålla oss vid ett enkelt exempel. I New York sägs det att svarta har mycket svårare att vinka in en taxi på gatan än vita amerikaner, i synnerhet under kvällar och nätter. Vad är anledningen till att taxichaufförerna stannar i mindre utsträckning för svarta? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar.

  1. Den allra enklaste förklaringen som man kanske först kommer att tänka på lanserade Gary Becker redan 1957. En förklaring till taxiförarnas beteende är helt enkelt att de hellre vill ha vita än svarta människor i sin bil, och därför hellre plockar upp vita än svarta personer. Detta lämnar naturligtvis frågan varför man hellre vill ha vita än svarta personer i sin bil, men det kan man förstås ha lite olika teorier om. Lösningen på hur man kommer till rätta med problem beror därför helt på vad man har för teorier om vad som orsakar dessa ”vita preferenser”.
  2. En annan förklaring handlar om att taxiförarna har fördomar om att svarta är kriminella och att de inte kommer betala för sig. Denna förklaring handlar alltså om en informationsaspekt och det kan vara så att taxichaufförerna agerar utifrån felaktig information. Om detta är fallet kan korrekt information avhjälpa problemet, till exempel genom att informera taxiförarna om att svarta inte rånar dem i större utsträckning än vita.
  3. Problemet är förstås om det finns ett korn av sanning i de fördomar som taxiförarna hyser. Taxiförarna har begränsad information och om det de facto är så att svarta rånar taxiförare i något större utsträckning än vita så kan det vara optimalt för taxiföraren att inte stanna för svarta personer (i brist på bättre information om personen som står på gatan). Detta kallas statistisk diskriminering och har i olika varianter varit den dominerande teorin i den nationalekonomiska litteraturen om diskriminering (Edmund Phelps och Kenneth Arrow lanserade idén oberoende av varandra). För att komma åt den här typen av diskriminering räcker det inte med mer information om svarta och vitas brottslighet, det krävs att få mer information om just de individer som står där på gatan (olika typer av klassmarkörer fyller till exempel den funktionen).
  4. Glenn Loury, som bland annat är upphovsman till begreppet socialt kapital, har i en mycket läsvärd bok fört fram en mer sofistikerad variant av statistisk diskriminering. Om taxiförarna praktiserar statistisk diskriminering är det inte otroligt att taxikunderna kommer att reagera på detta. Om svarta vet att det är mindre sannolikt att en taxi stannar för dem, kanske de kommer att söka sig till andra transportmedel. Svarta taxirånare, däremot, kan man misstänka är något mer uthålliga än de som inte har för avsikt att råna en taxiförare, och om detta är fallet så kommer andelen rånare bland svarta taxikunder vara högre än bland vita. Taxiförarnas uppfattning att det är mer sannolikt att svarta är taxirånare blir en självuppfyllande profetia eftersom svarta kommer förändra sitt beteende på grund av taxiförarnas beteende så att profetian besannas. Även om taxiförarnas uppfattning var en fördom utan någon som helst substantiellt innehåll kan de få rätt eftersom deras förväntningar kan bli självuppfyllande. Glenn Loury argumenterar för att den sistnämnda typen av mekanism förekommer i en rad sammanhang när det gäller förhållandet mellan svarta och vita i USA. Problemet är förstås vad man kan göra åt det? Kan vi fördöma taxiförarna och kommer det att hjälpa? Nej, knappast om det är så att taxiförarna tar en stor risk om de väljer att stanna för en svart person. Den här typen av onda cirklar kan naturligtvis vara oerhört svåra att komma ur, men det är likväl viktigt att fundera på om något liknande kan förekomma eftersom varken informationskampanjer eller fördömande av ”rasistiska preferenser” kommer att komma runt problemet.

Det finns säkerligen fler sätt att se på diskriminering, men troligtvis är den underliggande förklaringen olika i olika sammanhang. Det är därför inte helt lätt att leverera generella politiska lösningar för att minska diskrimineringen. 

Försökte (s) verkligen minska förmögenhetsgapet?

Igår rapporterade TV4-nyheterna om den ökade förmögenhetskoncentrationen i Sverige med anledning av en serie artiklar i Dagens Arbete som i sin tur delvis grundades på Jesper Roines och min forsking.

Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling.

Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte.image

Tvärtom ha socialdemokraterna traditionellt sett haft mycket nära relationer till den svenska storfinansen. I sin biografi om Marcus ”Dodde” Wallenberg beskriver ekonomhistorikern Ulf Olsson det ömesidiga förtroendet och även informationsutybytet mellan Dodde och s-eliten, och då i synnerhet finansminsistern Gunnar Sträng och statsministern Tage Erlander (bilden t höger är från sid 340 i Olssons bok. Den skickades privat till Dodde från Erlander som kallade den ”komprometterande”).

Dessutom var det under socialdemokratiska regeringar viktiga rikemansskatter avskaffades såsom arvs- och gåvoskatten (2004) och förmögenhetsskatten för storägare av familjeföretag, t ex Hennes & Mauritz (1997).

Så kanske borde Östros först begrunda sitt eget partis historia innan han kastar sten i denna fråga…

Matkris för vem?

När priset på en vara stiger är det naturligt att konsumenterna inte uppskattar detta. Samtidigt brukar producenterna bli glada. När nu matpriserna stiger verkar det emellertid som om alla ser sig som förlorare. Inte minst verkar många vilja peka ut världens fattiga som förlorare.

Ett sätt att reda ut vem som är vinnare och förlorare på stigande priser är att undersöka vilka som är nettoexportörer och nettoimportörer av en vara. När priserna stiger gynnas exportören på importörens bekostnad. I nedanstående diagram plottas nettoexporten av livsmedel mot BNP per capita (data från World Development Indicators avser år 2006). Även om spridningen är stor finns ett tydligt samband som visar att fattiga länder tenderar att vara de som tjänar på stigande priser. Samma mönster finns om man bara undersöker länder med inkomster under medianen.

clip_image002[4]

Slutsatsen är ganska tydlig: i snitt tjänar fattiga länder på de stigande livsmedelspriserna. Därmed besvaras även den fråga som tidigare ställts här på bloggen. EUs jordbrukspolitik har antagligen bidragit till att hålla kvar utvecklingsländerna i fattigdom genom att hålla nere världsmarknadspriserna på mat. När nu priserna stiger gynnas samma utvecklingsländer.

Nu är det naturligtvis inte så att alla fattiga tjänar på stigande livsmedelspriser. Den hungersnöd stigande matpriser för med sig är reell, men samtidigt finns det rimligen en stor mängd människor som slipper hungersnöd nu när priserna stiger. Men det är inte enkelt; i många fall står fattiga stadsinvånares intressen mot välbeställda storbönders. I andra fall är det tvärtom – fattiga bönder står mot en högljudd urban medelklass.

Bilden är med andra ord komplex men det finns en riktigt tydlig grupp av förlorare: Den rika världens matkonsumenter. Om nu någon skulle undra varför matpriser plötsligt står så högt på den politiska agendan.

Inkomstskatt – för kärlekens skull

Att vi ekonomer är mer förtjusta i skatter än folk i allmänhet skulle förmodligen min man skriva under på. Det är inte utan att våra ögon ibland tåras när vi funderar över hur en Pigou-skatt kan rätta till en externalitet eller hur små snedvridningarna skulle vara om vi hade poll-taxes.

Nu visar Kai Konrad och Kjell Erik Lommerud i ett nytt Working Paper från CEPR att inkomstskatter också förbättrar matchningen på äktenskapsmarknaden, vilket gör det mer troligt att vi gifter oss med en person som vi är emotionellt matchade mot, snarare än med en person med samma inkomst som vi själva. Kort sagt – inkomstskatter kan nu även förespråkas av romantiker.

Vad bygger då detta på? Jo, antagandena är att vi alla vill gifta oss med någon som vi älskar och som dessutom är rik, och att det kommer att äga rum en viss omfördelning av inkomst inom ett äktenskap. Alltså, en rik som träffar någon som är fattig kanske avstår från äktenskap fast personerna är perfekta för varandra rent emotionellt, eftersom hon eller han har mycket att förlora ekonomiskt.

Konrad och Lommerud visar också att behovet av inkomstskatter är mindre i länder där folk oftare möter individer i sin egen inkomstklass, t ex i samhällen med inkomstsegregad skola och bostadsområden. (Jag skulle dock tro att det i denna typ av samhällen finns behov av omfördelande skatter av andra orsaker). Om det däremot är så att par oftare möts när de t ex utövar sina intressen, så ökar behovet av inkomstskatter för att känslorna ska få styra matchningen på äktenskapsmarknaden.

Vart leder då allt detta? Jo, förmodlingen så kommer Christer Sjögrens bidrag till nästa års melodifestival att vara en lovsång till inkomstskatterna, eller vad tror ni?

Billiga varor gynnar (främst) låginkomsttagare

Den som går på barnkalas kan ha noterat en ny trend. Bland dem som har råd är det vanligt att bjuda på trollkarlar och äventyr, medan det bland mindre bemedlade fortfarande är tårta och billiga plastleksaker som gäller.

Detta är en del av ett generellt mönster – de välbeställda konsumerar mycket tjänster medan de med lägre inkomster köper mycket varor. Implikationerna av dessa mönster för vilka som tjänar och förlorar på internationell handel är stora. En ny studie visar nämligen att låginkomsttagare gynnas förhållandevis mycket av importen från låglöneländer som Kina. Eftersom det är lättare att handla med leksaker än med trollkarlar är detta inget underligt. Det nya ligger i att visa den tydliga kopplingen mellan konsumtionsmönster och inkomst.

Tack vare Ekonomistas-Daniel visste vi redan att det blivit dyrt att leva flott. Denna nya studie visar alltså att det även blivit allt billigare att leva billigt. Genom att ta hänsyn till skillnader i konsumtionsmönster mellan olika grupper kompliceras bilden både av vad som händer med fördelningen i ekonomin i allmänhet och, mer specifikt, vilka konsekvenser internationell handel får.

Redan i början på 60-talet påtalade Staffan Burenstam-Linder vikten av att ta in skillnader i konsumtion vid analysen av internationella handelsmönster. Nu visar det sig alltså att detsamma även gäller välfärdsanalysen av handel. Förhoppningsvis ler Burenstam-Linder i sin himmel.

(länktips Johan Norberg och Marginal Revolution)

Det är manna vi ska beskatta

Sverige är ett underligt land. Medan jämlikhetspatoset är stort och den förda politiken ofta är rationell är det märkligt hur bekymmerslöst stora omfördelningar av förmögenheter behandlas.

Ta fastighetsskatten. Först utsåg en folklig opinion den som blivit (mång)miljonär utan att lyfta ett finger till offer. Sedan kom en sänkning av taxeringsvärdet på marken som husen står på. Redan på 1800-talet argumenterade emellertid Henry George för att just marken var det som borde beskattas. Hans idé om en markvärdesskatt utgår från att det människor själv skapat bör tillfalla dem själva, medan det naturen tillhandahåller tillhör alla. Alltså bör värdet på den oförbättrade marken beskattas men inte byggnader och andra av människohand skapade värden.

Henry Georges syn stämmer väl överens med vad de flesta ekonomer idag anser om effektiv beskattning. Visst, att beräkna markvärden kan vara svårt och välfärdsstaten kräver bredare skattebaser. Men ändå, en vettig princip.

De politiska avstegen från denna princip är inte begränsade till fastighetsskatten: ingen auktion ordnades när 3G-licenserna delades ut, utsläppsrätter för koldioxid ges gratis till dem som släpper ut mest och – praktexemplet – svensk jordbruksmark är helt obeskattad.

I samma anda har värdet av att bo i en attraktiv hyresrätt inte beskattas, medan husägare fram tills nyligen fick betala högre skatt när villaområdet blev populärt. Guldet som fallit över hyresgäster när ombildningarna till bostadsrätter duggat tätt har behandlats som vilka vinster som helst – trots att dessa varit helt riskfria för köparna. När nu en ändring av hyrespolitiken kanske (äntligen) står för dörren är det symptomatiskt att regeringens utredare inte ens berör den förmögenhetsöverföring från hyresgäst till hyresvärd en avreglering innebär.

Det verkar som om allt förnuft försvinner ur politiken när någon grupp får en skur manna från himlen över sig. Kan det bero på att den konflikt mellan effektivitet och fördelning som politiken vanligtvis brottas med tillfälligt upphört? Plötsligt står man där inför en ren fördelningsfråga… tydliga vinnare och förlorare… alla lösningar är effektiva… allt gungar och det svartnar för ögonen… och just då måste beslutet fattas…

Skatteplanering på liv och död

Att skatter kan få oss att ändra beteende med syfte att betala mindre skatt är det nog få som betvivlar i dessa deklarationstider. Men att människan skulle vara i stånd att påverka tidpunkten för sin egen död för att minimera skatten är nog mindre känt.

Nu är detta dock bevisat (i alla fall nästan). I en mycket uppmärksammad artikel för några år sedan visade skatteforskarna Wojciech Kopczuk och Joel Slemrod att amerikaner även på dödsbädden var i stånd att finjustera tidpunkten för sitt dödsfall på ett sådant sätt att de minimerade sin inbetalade arvsskatt. Artikeln hette rätt och slätt ”Dying to save taxes”.

Men fenoment har observerats även i Sverige! I en ny studie av ekonomerna Henry Ohlsson och Marcus Eliason närstuderas dödsfallstidpunkter i samband med tre olika förändringar i den svenska arvsskattelagen (som Ekonomistas-kollegan Jonas f ö vill återinföra). De finner bl a att dödsfallen sjönk 16% i förhållande till förväntan dagen före nya regler med lägre arvsskatt började gälla. Uppsatsen heter följaktligen ”Living to save taxes”.

Vilka är då policyimplikationerna? Tja, de uppmätta effekterna är för små för att vara av finanspolitiskt intresse. Men i ett större sammanhang visar resultaten vilka långtgående beteendeeffekter skatter kan ha och att vi därför aldrig helt bör bortse från den ekonomiska politikens dynamiska effekter.

Köp dig smal!

I ett tidigare inlägg här på Ekonomistas visades att ökat välstånd verkar leda till större problem med fetma. Vad kan vi göra för att vända trenden? Fettskatt på onyttig mat diskuterades för ett par år sedan, men den debatten verkar ha tystnat. Ett annat sätt är att använda våra ökade rikedomar för att köpa oss smala. I en intressant artikel i senaste numret av Fokus diskuteras bl.a. om samhället borde betala människor för att gå ner i vikt. För dig som inte orkar vänta på att samhället ska betala dig för att bli smal så finns numera nättjänsten www.stickk.com. Där kan du sluta ett kontrakt med dig själv som gör det rejält dyrt att inte gå ned i vikt.

Skräckpropaganda om marknadshyror

Jag är i grunden ganska positivt inställd till hyresregleringen. I en värld där det är svårt att via skattsedeln omfördela från rik till fattig kan det vara motiverat att på andra sätt försöka utjämna konsumtionsskillnader. Jag bor också hellre i ett bostadsområde som är socialt och etniskt blandat än ett där det bara bor välbärgade etniska svenskar. När det gäller hyresregleringen kan det dock ifrågasättas i vilken utsträckning den lyckas uppnå dessa mål och vilket priset vi betalar för detta är.

dagens DN Debatt gör Hyresgästföreningens Barbro Engman ett utspel om att hyrorna kommer att höjas rejält om marknadshyror införs. Till stöd för detta använder hon Hyresgästföreningens egna undersökning som bygger på att jämföra nuvarande hyror med motsvarande boendekostnad i bostadsrätt.

Marknadshyror kommer förstås inte att leda till höjda hyror för alla — och definitivt inte till dubbelt så höga hyror vilket rubriken för debattinlägget låter påskina. Det kommer att bli betydligt dyrare att bo centralt i storstäder, men förmodligen också billigare i en del mindre städer och mindre attraktiva förorter. Hyresgästföreningen väljer dock att bara att jämföra hyror med bostadsrätter i de 30 största städerna. Men inte nog med detta — i dessa städer har de knappast valt representativa stadsdelar för jämförelsen. I exempelvis Göteborg har de bara undersökt två av de mest attraktriva stadsdelarna, Örgryte och Domkyrkoförsamligen!

Det intressantaste med Hyresgästföreningens undersökning är att den ger ett mått på hur mycket de som haft turen att få tag på en hyresrätt i attraktivt läge subventioneras i dagsläget. Exempelvis visar deras undersökning att de som bor i hyresrätt på 2 rum och kök på Södermalm i Stockholm betalar drygt 6000 kronor mindre per månad än de som äger en likadan lägenhet i grannhuset.

(Den nationalekonomiskt skolade invänder förstås också mot metodologin i undersökningen, det vill säga att räkna ut vad marknadshyrorna skulle vara med fri hyressättning genom att jämföra med dagens priser på bostadsrätter. Skulle marknadshyror införas kommer förstås både priser på hyresrätter och bostadsrätter att påverkas. I attraktiva områden kommer hyresrätterna att bli dyrare, men bostadsrätterna kommer förmodligen att sjunka en del i pris då det blir möjligt att välja att bo i hyresrätt.)

Skatter vi inte saknar I: Hundskatten

En av de skatter som numera tack och lov är avskaffade är Hundskatten.  för denna skatt måste ju rimligen de administrativa kostnaderna vida överstigit skatteintäkterna.

Dessutom, om något så borde hundägare premieras med ett hundbidrag snarare än en skatt. Varför då, undrar ni säkert? Jo, rökare får ju betala skatt för de extra kostnaderna på hälsovården som deras beteende tillfogar samhället. Men hundägare blir ju friskare tack vare den motion de får när de rastar sina hundar! Samhällets minskade kostnderna för hälsovård är ju inget som den enskilde hundägaren tar hänsyn till i sitt beslut att skaffa hund. Alltså subvention!

Förövrigt anser jag att maxtaxa borde införas på hunddagis, men det är en helt annan historia.

Idéen med väl synliga skattemärken i halsbanden som intyg på betald skatt är däremot kanske ngt som borde övervägas för den tvåfota rasen. Det skulle åtminstone underlätta för framtida statsministrar att välja sina ministrar.