Väst – på gott och ont

2008-05-30 av 10 kommentarer

Det är mycket fokus på Kina i dessa dagar. Amnesty uppmanar den kinesiska regeringen att leva upp till sina löften om att förbättra människorättssituationen inför OS 2008. Bojkotter av OS-invigningen diskuteras av diverse västländer (se även Ekonomistas-Jonas blogg-inlägg).  För att göra en komplicerad sak enkel så går mycket av kritiken ut på att Kina borde bli mer som väst.

Det känns därför beklämmande att en av de saker som kineserna verkligen har plockat upp från väst är våra sjuka skönhetsideal. Igår visade SVT del 2 i serien Nya Tider i Kina och där fick vi se unga kinesiskor köande till ögonoperationer som skulle ge dem ”västerländska” ögon och andra som genomled månaders av plågsam sjukgymnastik efter operationer ämnade att förlänga benen.

Kanske stämmer det att man inte kan lära av andras misstag, men man hade ju ändå hoppats att det var tryckfrihet och förbud mot dödsstraff snarare än skönhetsoperationer som skulle spridas först.

Filed Under: Internationellt, Välfärd Tagged With: , ,

Hur ska vi se på kapitalvinster?

2008-05-29 av 2 kommentarer

Härom dagen kom ny statistik från SCB som visar att – som DN uttryckte saken – det svenska folket 2006 kammade hem rekordhöga 135 miljarder i kapitalvinster. I beskrivningen av fördelningen av dessa vinster framkommer förvisso att fördelningen av dessa är skev över landet och mellan olika åldersgrupper och mellan män och kvinnor. Dock finns inget om det som borde vara mest intressant nämligen sambandet mellan kapitalvinster och övriga inkomster.

Varför skulle detta vara intressantare än de andra dimensionerna? Jo, kapitalvinster är en inkomstkälla men en lite speciell sådan därför att hela vinsten (och därmed hela tillägget till övriga inkomster) görs det år som vinsten realiseras. Detta betyder att en person med annars vanliga inkomster just det året kan framstå som en höginkomsttagare. En pensionär som säljer sitt hus efter att ha bott där i 30 år kommer sannolikt att göra en mycket stor vinst men i inkomsttermer skulle man vilja slå ut denna vinst på hela den tid under vilken den faktiskt uppstått. Att bara lägga till kapitalvinster till övriga inkomster kan alltså ge en skev bild av inkomsternas fördelning. Det kan t ex leda till att vi tycker att fördelningen är ojämn men i själva verket kommer ojämnheten ifrån att individer så att säga turas om att realisera sina kapitalvinster beroende på var i livet de befinner sig och sett över livet kanske fördelningen är mycket jämnare än vad den verkar varje enskilt år.  

Nu tycks det dock inte som att huvuddelen av kapitalvinster är av detta slag — alltså att personer med annars genomsnittliga inkomster dyker upp som höginkomsttagare just det år när de gör sin kapitalvinst — utan det är snarare så att de stora kapitalvinsterna hamnar hos dem som också har de högsta inkomsterna. Detta gäller speciellt finansiella kapitalvinster. 2005 tjänade den tiondel som hade de högsta inkomsterna drygt 60 procent av de finansiella kapitalvinsterna (och baserat på vad jag och Daniel (Waldenström) kunnat konstatera i vår forskning så är det sannolikt så att merparten av detta tillfaller den översta procenten i inkomstfördelningen). Eftersom detta mönster också går igen år efter år verkar det alltså som att en stordel av kapitalvinsterna snarast är extra inkomster hos de grupper som också tjänar mest snarare än att de har en utjämnande effekt.

Noggrannare analys och lite mer grävade journalistik på detta tema skulle vara intressant…   

Filed Under: Välfärd Tagged With: ,

Är jämställdhet vägen till lycka?

2008-05-24 av 6 kommentarer

Kvinnor borde blivit rejält mycket lyckligare under de senaste 30-40 åren, åtminstone om ökade livschanser är något som får en att må bra. Även om tydliga skillnader mellan könen finns kvar så är det uppenbart att jämställdheten ökat. Attraktiva utbildningar domineras nu av kvinnor, lönegapet mellan män och kvinnor har minskat, den teknologiska utvecklingen har gjort hushållsarbetet (som trots allt mest utförs av kvinnor) betydligt lättare, kvinnor har nu kontroll över sin fertilitet, kvinnors politiska representation har ökat.

Ändå har kvinnor — relativt män — blivit alltmer missnöjda med tillvaron under hela denna period. image

Detta överraskande samband dokumenteras i figuren här bredvid som är hämtad från en studie av Ekonomistas–favoriterna Betsey Stevenson och Justin Wolfers. Studien fokuserar på USA, men samma mönster finns i nästan samtliga länder som författarna lyckats hitta data för. Eftersom män i början av 1970-talet var betydligt olyckligare än kvinnor betyder detta att lyckan är jämnare fördelad mellan könen idag.

Hur ska man förklara detta? Stevenson och Wolfers bryter ner sitt datamaterial på längden och tvären för att undersöka olika möjligheter; gifta mot ogifta, hög- mot lågutbildade, yngre mot äldre, men det enda som sticker ut är att den negativa trenden är särskilt stark för kvinnor med barn. Dessutom ser män alltmer positivt på de finansiella aspekterna av att vara gift, medan både män och kvinnor blivit mindre nöjda med sina äktenskap i stort.

En tolkning är alltså att livet blir rätt miserabelt av att både ha ett jobb och att sköta en familj. Både män och kvinnor tycker det är skönare att bara ha ett ansvarsområde och kvinnor har påverkats mer negativt av det delade ansvaret. Samtidigt finns det problem med denna tolkning. Om detta är hela förklaringen är det oklart varför mönstret även finns bland ogifta utan barn och bland tonåringar.

Samtidigt är kanske inte resultaten så förvånande. Om mäns och kvinnors livssituation blir alltmer likartad är det inte så konstigt att även lyckonivån konvergerar. Men man hade ju hoppats att det skulle bli på en allt högre nivå.

Filed Under: Kuriosa, Välfärd Tagged With: ,

(O)lycka i transitionsländer

2008-05-23 av 3 kommentarer

Relationen mellan självrapporterad lycka och BNP per capita (från föreläsninga av Layard, 2003)

 

Som Daniel konstaterat i ett av gårdagens inlägg verkar den avtagande lyckoeffekten av högre BNP nivåer kunna ifrågasättas. Det finns dock andra paradoxer kvar att förklara. För nog är det något konstigt med att östeuropéer är så mycket mer missnöjda med livet än vad man skulle vänta sig givet deras BNP per capita nivå. Se bara på bilden till höger som visar relationen mellan självrapporterad lycka och BNP per capita. Punkterna nerifrån räknat är Moldavien, Ukraina, Vitryssland, Ryssland, Armenien, Bulgarien, Rumänien, Litauen, Estland, Lettland, Azerbadjan, och först därefter kommer det första land som inte tillhört det forna östblocket, Peru. Alla dessa rapporterar alltså att de i genomsnitt är betydligt olyckligare än andra länder med liknande (eller lägre) per capita inkomst. Hur kan detta komma sig?

En vanlig reaktion är att hänvisa till någon sorts kulturell eller eventuellt lingvistisk skillnad i hur man talar om lycka. Denna typ av förklaring är dock felaktig (och detta inte bara för att den inte passar mina bistra finska släktingar och deras landsmän som trots sin kärvhet säger sig vara mycket nöjda med livet). I en ny studie visar ekonomerna Sergei Guriev och Ekaterina Zhuravskaya att anledningen till lägre lyckonivåer i öst delvis kommer sig av en hög makroekonomisk volatilitet (som genom en högre osäkerhet skapar lägre nytta för en given inkomstnivå) men framförallt av att äldre personer i transitionsländer är mindre nöjda än personer i motsvarande ålder i andra länder med samma inkomstnivå. Förklaringen som Guriev och Zhuravskaya ger är att transitionen från planekonomi till marknadsekonomi innebar att stora delar av det humankapital som äldre personer byggt upp under Sovjettiden helt enkelt blev värdelöst. Ju äldre man var vid tidpunkten för transitionen desto lägre incitament att omskola sig och desto större missnöje, vilket också är precis vad som visar sig i data (naturligtvis kontrollerat för en rad andra faktorer). Detta påminner om vad Assar Lindbeck konstaterat om risker med vissa välfärdsarrangemang: ”En 60-åring som plötsligt får veta att staten inte kan leva upp till sina åtaganden gällande sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring eller pension har svårt att leva om sitt liv i syfte att spara för dessa saker själv” (min översättning från artikeln Hazardous Welfare State Dynamics).

Trots den mörka bilden av de äldres upplevda situation i öst är dock slutsatsen i Gurievs och Zhuravskayas artikel positiv för transitionsländernas framtid. Det finns inget speciellt dystert med dessa länder. De yngre som haft möjligheter att anpassa sig till den nya situationen är precis lika nöjda som sina motsvarigheter i länder med liknande inkomstnivå. Inom en snar framtid kommer därför den östeuropeiska missnöjesparadoxen att försvinna. 

Filed Under: Internationellt, Välfärd

Barnvänligheten lockar stjärnor till Sverige

2008-05-19 av 2 kommentarer

Sverige må vara ett land med höga svenska skatter, men trots det förmår vi locka hem många högpresenterande stjärnor från välavlönade positioner i utlandet. Inom idrotten har t ex hockeystjärnorna Mikael Renberg och Dick Tärnström allas vår Kajsa Bergkvist kommit hem igen. Ryktet säger också att det nationalekonomiska stjärnforskarparet Douglas Almond och Lena Edlund är på väg till IIES respektive HHS. Vilken är den gemensamma nämnaren för dessa hemvändare? Om man ska tro stjärnorna själva så är den: barnen. Sveriges barn- och föräldravänliga atmosfär lockar t o m hit sådana som av skatteskäl inte borde välja att flytta hit.

Ännu ett anekdotiskt exempel på detta gavs i förra veckan när den australiensiske forskaren Andrew Leigh besökte Stockholm. Så här skrev han på sin blogg:

Many of the parks have sandpits, complete with plastic shovels and buckets (not attached by strings, yet unstolen – puzzling…). On weekends, adults can take up to 6 children (aged <18 ) on the metro while paying for only one ticket. And every cafe seems to have half a dozen high-chairs available (Ikea, natch). Sweden’s taxes and prices are famously high, but strolling Stockholm, you’re not left in any doubt where the money goes.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

En Roland till, tack!

2008-05-19 av 11 kommentarer

I fredags besökte Harvardprofessorn Roland Fryer Handelshögskolan och jag hade förmånen att träffa honom under ett par timmar. Det var längesen jag träffade en så inspirerande person. Roland Fryer är en amerikansk ekonom som växt upp under väldigt fattiga förhållanden (läs mer om Rolands bakgrund i Freakonomics eller New York Times artikel). Tack vare hårt arbete och begåvning lyckades han disputera i nationalekonomi i Chicago och få ett jobb på Harvard vid 25 års ålder. Nu ska han snart fylla 31, men fick redan förra året en professur på Harvard. Hans forskning drivs i första hand av en vilja att komma till rätta med fattigdom och diskriminering i USA. Men han ger sig an dessa problem förutsättningslöst och har inte några förutbestämda svar. Det är sådana forskare vi skulle behöva ha fler av i Sverige.

En av hans kanske mest intressanta uppsatser handlar om social kategorisering. Tillsammans med Matthew O. Jackson argumenterar han för att det finns en övre gräns för hur många kategorier vi kan hantera och att vi därför måste hushålla med de kategoriseringar vi gör. Ju mer vi har att göra med en viss företeelse, desto mer finfördelade kategorier har vi för den företeelsen — en smålänning kanske skiljer på skåningar och västgötar men drar perser och araber över samma kam, medan uppretade demonstranter i Syrien inte skiljer på danskar och svenskar.

Han har också studerat fenomenet ”acting white” både teoretiskt och empiriskt. ”Acting white” brukar användas som benämning för nedlåtande attityder bland vissa minoritetsgrupper mot dem i gruppen som är framgångsrika. Till exempel har han visat att vita högstadieelever blir mer populära ju högre betyg de får, medan svarta elever blir mindre populära om de får alltför bra betyg. Tillsammans med Stephen Levitt har han försökt visa att intelligensskillnader mellan afroamerikaner och vita inte har genetiska orsaker, men tyvärr har de inte riktigt lyckas leda saken helt i bevis (vilket sista meningen i abstract antyder). I fredags presenterade han en annan uppsats med Stephen Levitt som handlar om Ku Klux Klan och försöker visa att den andra vågen av Ku Klux Klan snarare ska betraktas som ett relativt harmlöst pyramidspel än en terrororganisation. Just nu håller han på att genomföra ett experiment i fattiga områden i New York där skolbarn får en liten summa pengar om de presterar bra i skolan.

Sverige skull må bra av att ha någon som Roland Fryer som förutsättningslöst skulle kunna analysera våra problem med diskriminering och integration. Masoud Kamalis integrationsutredning härom året var ett lågvattenmärke för hur dålig svensk integrationsforskning kan vara (se min kommentar till mitt inlägg om diskriminering för en av dess brister). Det är exempelvis oerhört svårt att få tillstånd för att forska om förhållanden bland olika minoritetsgrupper i Sverige. Till exempel skulle det förmodligen inte gå att få tillstånd att göra en studie om sambandet mellan konflikter i ursprungslandet och våldsbrottslighet i Sverige (liksom den om fotbollsvåld som jag tidigare tagit upp här på Ekonomistas). Ett undantag är BRÅ:s rapport om svenskars och invandrargruppers brottslighet, men det vara bara en kortfattad rapport — något seriös forskning om detta pågår så vitt jag vet inte. 

Tendentiös forskning och beslutsfattande utan ordentligt faktaunderlag kan ofta vara farligt. Däremot är seriös forskning väldigt sällan det. Såsom David Hume en gång påpekade går det inte att härleda ett bör från ett är.

Filed Under: Kuriosa, Välfärd Tagged With: , ,

Är Ingvar Kamprad svensk?

2008-05-15 av 1 kommentar

Hört på en extravagant bröllopsfest: -”…så var kommer du ifrån?” (fråga ställd av person med hopplös medelklass bakgrund) -”Jag flög precis in från Ibiza, jag har en lägenhet här i Paris men jag bor oftast i Rio… men jag ska åka till min våning i New York imorgon.”

Förr hade de flesta riktigt rika ägor där de bodde. Dessa utgjorde också ofta en stor del av deras förmögenhet. Idag har de ägor i olika länder, boende och medborgarskap hänger inte nödvändigtvis ihop för att inte tala om förmögenheters hemvist. Jag och Daniel Waldenström har funderat lite på vad detta betyder för inkomst och förmögenhetsfördelningen. Det korta svaret är förstås att det beror på om man tänker sig fördelningen bland dem som bor i Sverige, eller bland de som är svenska medborgare, och i vilken utsträckning man ska försöka uppskatta (ibland dolda) utlandstillgångar. En sak är säker. Det spelar stor roll vilket man väljer. Att titta på Sveriges representation på Forbes lista över världens rikaste personer är illustrativt. Tio svenska medborgare finns med. Totalt uppskattas de ha tillgångar för 89 miljarder dollar. Av dessa ”bor” dock bara 33 miljarder i Sverige. Resterande 56 miljarder är alltså inte svenska tillgångar i de flesta analyser av svenska förmögenheter och deras fördelning. 

I många sammanhang tänker vi förstås på diverse idrottsstjärnor, artister, entreprenörer och på Ingvar Kamprad som svenska. Det är dock inte alltid deras pengar är det…

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Jämställdhetens politiska ekonomi

2008-05-12 av 10 kommentarer

Nationalekonomer föreslår ofta lösningar på problem utan att fundera särskilt mycket över huruvida det skulle gå att få politiskt stöd för genomföra dem, vilket skiljer oss från statsvetare. När det gäller många politiska frågor är det dock ganska lätt att förstå varför vissa åtgärder inte vidtas. Till exempel avregleras inte hyresmarknaden mycket på grund av en stark hyresgästförening, fastighetsskatten var impopulär eftersom den beskattade en tillgång snarare än dess avkastning, globala klimatavtal kommer inte till stånd på grund av varje land vill åta sig så lite som möjligt och fritidsbåtsfolket behandlas med silkesvantar på grund av den starka förankringen i den övre medelklassen (nu senast lyckades man få regeringen att riva upp beslutet om en tillfällig stängning av Danviksstullsbron i Stockholm).

När det gäller jämställdhet är det dock lite mer komplicerat. Under 1900-talet har svenska män givit upp mängder av privilegier till förmån för kvinnor (se JämO:s sammanfattning om du inte är övertygad). Frågan är varför? Efter att kvinnor fick rösträtt är det lättare förstå, men varför gavs kvinnor rösträtt och hur förklarar vi reformer som gynnande kvinnor innan dess? En ny NBER-uppsats pekar ut ett skäl som kan ha varit mycket viktigt: män ger i från sig makt eftersom hälften av deras barn är döttrar. Därför blir jämställdhetsreformer en avvägning mellan kort och lång sikt. På kort sikt drabbar det männen, men på lite längre sikt gynnar det deras döttrar. Möjligheten att stärka kvinnors rättigheter beror därför på hur män gör denna avvägning, vilket i uppsatsen bland annat antas bero på samhällets krav på utbildning.

I dagens Sverige är nog inte den här typen av avvägningar inte längre särskilt viktiga. Idag har majoriteten av män och kvinnor lyckligtvis accepterat att jämställdhet är ett viktigt politiskt mål. Det därför stödet för kvotering i börsbolagsstyrelser verkar vara ganska starkt (trots att det eventuellt minskar lönsamheten).

Det finns dock en jämställdhetsåtgärd som jag inte har något bra svar på varför den inte har genomförts.

När ett gift par skiljer sig delas alla tillgångar lika — förutom deras pensionstillgångar. I dag sparar man i allt större utsträckning själv till sin egen pension och det rimligaste är att detta liksom allt annat sparande delas lika vid skilsmässa (om man inte genom äktenskapsförord bestämt något annat). Nuvarande system drabbar förstås kvinnor mer eftersom de i större utsträckning (löne)arbetar deltid. Det finns många, framförallt kvinnor, som sett fram emot att få en guldkantad tillvaro på ålderns höst, men som på grund av skilsmässa kan få leva ensamma med väldigt låg pension. Jag kan inte riktigt se vilka som skulle motsätta sig en sådan reform av äktenskapslagstiftningen — den borde kunna stödjas av partier från höger till vänster, men har så vitt jag vet finns inga planer på att genomföra en sådan reform. Någon av Ekonomistas läsare kanske vet bättre?

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd Tagged With:

New York Stories II: Ger ökad konkurrens ökad jämställdhet

2008-05-10 av 2 kommentarer

image

Vad gör vi i New York förutom att köpa kläder? Idag presenterade Helena Svaleryd ett papper om diskriminering hon skrivit med Fredrik Heyman och mig. Helt i linje med Beckers teori om diskriminering (som diskuterades här för någon dag sedan) finner vi att ökat konkurrenstryck gynnar kvinnors position på arbetsmarknaden.

Framförallt verkar ägarbyten bland företag i icke-konkurrensutsatta industrier öka andelen kvinnor som ett företag anställer. Detta stämmer bra med att den ursprungliga ägaren har särskilt stora möjligheter att diskriminera kvinnor om konkurrensen är låg. Å andra sidan är det ineffektivt att diskriminera och en ny ägare har sannolikt intresse att driva företagen effektivare. Det är dock inte i företagens topp som den kvinnliga närvaron ökar, utan främst bland medelutbildade.

Vi hittar även belägg för att ökad konkurrens minskar lönegapet mellan män och kvinnor men effekten är liten, så ökad konkurrens är knappast ett alexanderhugg för en jämnare lönefördelning mellan män och kvinnor.

Publiken jublade.

New York Stories: I

Filed Under: Arbetsmarknad, Välfärd Tagged With: , ,

Könskvotering utan stöd i forskning

2008-05-09 av 13 kommentarer

Den senaste tiden har vissa media bedrivit kampanj för att kvinnor ska kvoteras in i börsföretagens styrelser. Kampanjen har inte stått oemotsagd.

Hela diskussionen är alltför omfattande för att få plats i ett blogginlägg. Men en aspekt som är särskilt intressant är frågan om vad forskningen säger om könskvoteringens effekter på företagens lönsamhet. Veckans Affärers chefredaktör Pontus Schultz omnände detta på följande vis:

All forskning och all logik pekar på att det är lönsamt med kvinnor i ledning och styrelse.

Men stämmer verkligen detta? I fallet logik är svaret nej. Med logik menar Schultz att heterogena styrelser alltid preseterar bättre än homogena styrelser; att endast kvinnor förstår kvinnliga konsumenter och att endast kvinnliga förebilder kan få talangfulla kvinnor att rekryteras fullt ut. Visst är dessa påståenden både rimliga och troliga i flera avseenden. Men de är inte utan invändningar. Till exempel kan ökad heterogenitet lika väl kan leda till sämre beslutseffektivetet på grund av minskad grupplojalitet, minskad tillit, försämrad kommunikation och längre mötestider (se översikt här).

Men även om inte all logik visar att fler styrelsekvinnor leder till ökad lönsamhet så kanske ändå all forskning gör det? Även här blir svaret nej. Som Henrik Jordal och jag skrivit och blivit omskrivna om, finns inget hållbart stöd i forskningen för att mer jämställda styrelser är mer lönsamma. Delvis beror detta på bristfälliga datamaterial. I en nyskriven forskingsuppsats av nationalekonomerna Daniel Ferreira och Renee Adams används dock ett mycket rikt dataset och deras resultat pekar på att kvinnor visserligen är aktivare styrelseledamöter än män men att andelen kvinnor inte bidrar till att öka lönsamheten, snarare tvärtom.

Slutsatsen är att de som anväder lönsamhetsargument för att könskvotera styrelser får göra det utan att stöd i vetenskaplig forskning.

Filed Under: Utbildning och forskning, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»