Diskriminering och konkurrens

I dagens DN presenteras en studie som visar hur få kvinnliga chefer det finns i svenskt näringsliv och att den tidigare ökningen nu avstannat. Tolkningen som görs är att det politiska hotet om kvotering minskat varför gamla mönster återuppstår. En annan möjlighet är att det ökande konkurrenstryck som uppstod i och med EU-inträdet och andra avregleringar nu fått fullt genomslag.

Som tidigare refererats här på Ekonomistas tyder resultaten i en studie på att ökad konkurrens — antingen i form av uppköp eller på produktmarknaden — kan öka andelen kvinnor ett företag anställer. Detta är i linje med Gary Beckers teori om preferensbaserad diskriminering, men som Robert diskuterat är detta bara en av flera möjliga förklaringar till diskriminering. Effekterna av ökad konkurrens är emellertid inte så stora och inte ens en dramatisk ökning av konkurrenstrycket skulle leda till en helt jämn könsfördelning på alla nivåer. Om nu det är målet.

En Roland till, tack!

I fredags besökte Harvardprofessorn Roland Fryer Handelshögskolan och jag hade förmånen att träffa honom under ett par timmar. Det var längesen jag träffade en så inspirerande person. Roland Fryer är en amerikansk ekonom som växt upp under väldigt fattiga förhållanden (läs mer om Rolands bakgrund i Freakonomics eller New York Times artikel). Tack vare hårt arbete och begåvning lyckades han disputera i nationalekonomi i Chicago och få ett jobb på Harvard vid 25 års ålder. Nu ska han snart fylla 31, men fick redan förra året en professur på Harvard. Hans forskning drivs i första hand av en vilja att komma till rätta med fattigdom och diskriminering i USA. Men han ger sig an dessa problem förutsättningslöst och har inte några förutbestämda svar. Det är sådana forskare vi skulle behöva ha fler av i Sverige.

En av hans kanske mest intressanta uppsatser handlar om social kategorisering. Tillsammans med Matthew O. Jackson argumenterar han för att det finns en övre gräns för hur många kategorier vi kan hantera och att vi därför måste hushålla med de kategoriseringar vi gör. Ju mer vi har att göra med en viss företeelse, desto mer finfördelade kategorier har vi för den företeelsen — en smålänning kanske skiljer på skåningar och västgötar men drar perser och araber över samma kam, medan uppretade demonstranter i Syrien inte skiljer på danskar och svenskar.

Han har också studerat fenomenet ”acting white” både teoretiskt och empiriskt. ”Acting white” brukar användas som benämning för nedlåtande attityder bland vissa minoritetsgrupper mot dem i gruppen som är framgångsrika. Till exempel har han visat att vita högstadieelever blir mer populära ju högre betyg de får, medan svarta elever blir mindre populära om de får alltför bra betyg. Tillsammans med Stephen Levitt har han försökt visa att intelligensskillnader mellan afroamerikaner och vita inte har genetiska orsaker, men tyvärr har de inte riktigt lyckas leda saken helt i bevis (vilket sista meningen i abstract antyder). I fredags presenterade han en annan uppsats med Stephen Levitt som handlar om Ku Klux Klan och försöker visa att den andra vågen av Ku Klux Klan snarare ska betraktas som ett relativt harmlöst pyramidspel än en terrororganisation. Just nu håller han på att genomföra ett experiment i fattiga områden i New York där skolbarn får en liten summa pengar om de presterar bra i skolan.

Sverige skull må bra av att ha någon som Roland Fryer som förutsättningslöst skulle kunna analysera våra problem med diskriminering och integration. Masoud Kamalis integrationsutredning härom året var ett lågvattenmärke för hur dålig svensk integrationsforskning kan vara (se min kommentar till mitt inlägg om diskriminering för en av dess brister). Det är exempelvis oerhört svårt att få tillstånd för att forska om förhållanden bland olika minoritetsgrupper i Sverige. Till exempel skulle det förmodligen inte gå att få tillstånd att göra en studie om sambandet mellan konflikter i ursprungslandet och våldsbrottslighet i Sverige (liksom den om fotbollsvåld som jag tidigare tagit upp här på Ekonomistas). Ett undantag är BRÅ:s rapport om svenskars och invandrargruppers brottslighet, men det vara bara en kortfattad rapport — något seriös forskning om detta pågår så vitt jag vet inte. 

Tendentiös forskning och beslutsfattande utan ordentligt faktaunderlag kan ofta vara farligt. Däremot är seriös forskning väldigt sällan det. Såsom David Hume en gång påpekade går det inte att härleda ett bör från ett är.

New York Stories II: Ger ökad konkurrens ökad jämställdhet

image

Vad gör vi i New York förutom att köpa kläder? Idag presenterade Helena Svaleryd ett papper om diskriminering hon skrivit med Fredrik Heyman och mig. Helt i linje med Beckers teori om diskriminering (som diskuterades här för någon dag sedan) finner vi att ökat konkurrenstryck gynnar kvinnors position på arbetsmarknaden.

Framförallt verkar ägarbyten bland företag i icke-konkurrensutsatta industrier öka andelen kvinnor som ett företag anställer. Detta stämmer bra med att den ursprungliga ägaren har särskilt stora möjligheter att diskriminera kvinnor om konkurrensen är låg. Å andra sidan är det ineffektivt att diskriminera och en ny ägare har sannolikt intresse att driva företagen effektivare. Det är dock inte i företagens topp som den kvinnliga närvaron ökar, utan främst bland medelutbildade.

Vi hittar även belägg för att ökad konkurrens minskar lönegapet mellan män och kvinnor men effekten är liten, så ökad konkurrens är knappast ett alexanderhugg för en jämnare lönefördelning mellan män och kvinnor.

Publiken jublade.

New York Stories: I

Vad är diskriminering?

På debattsidan i Dagens Nyheter redovisas idag en undersökning som visar att svenskarna upplever att diskriminering är väldigt vanligt och att de inte tycker att tillräckligt mycket görs för att komma till rätta med det. Men vilka åtgärder är egentligen mest effektiva för att komma till rätta med diskriminering? Svaret beror till stor del vad man tror att diskrimineringen beror på.

Låt oss uppehålla oss vid ett enkelt exempel. I New York sägs det att svarta har mycket svårare att vinka in en taxi på gatan än vita amerikaner, i synnerhet under kvällar och nätter. Vad är anledningen till att taxichaufförerna stannar i mindre utsträckning för svarta? Det finns åtminstone fyra tänkbara förklaringar.

  1. Den allra enklaste förklaringen som man kanske först kommer att tänka på lanserade Gary Becker redan 1957. En förklaring till taxiförarnas beteende är helt enkelt att de hellre vill ha vita än svarta människor i sin bil, och därför hellre plockar upp vita än svarta personer. Detta lämnar naturligtvis frågan varför man hellre vill ha vita än svarta personer i sin bil, men det kan man förstås ha lite olika teorier om. Lösningen på hur man kommer till rätta med problem beror därför helt på vad man har för teorier om vad som orsakar dessa ”vita preferenser”.
  2. En annan förklaring handlar om att taxiförarna har fördomar om att svarta är kriminella och att de inte kommer betala för sig. Denna förklaring handlar alltså om en informationsaspekt och det kan vara så att taxichaufförerna agerar utifrån felaktig information. Om detta är fallet kan korrekt information avhjälpa problemet, till exempel genom att informera taxiförarna om att svarta inte rånar dem i större utsträckning än vita.
  3. Problemet är förstås om det finns ett korn av sanning i de fördomar som taxiförarna hyser. Taxiförarna har begränsad information och om det de facto är så att svarta rånar taxiförare i något större utsträckning än vita så kan det vara optimalt för taxiföraren att inte stanna för svarta personer (i brist på bättre information om personen som står på gatan). Detta kallas statistisk diskriminering och har i olika varianter varit den dominerande teorin i den nationalekonomiska litteraturen om diskriminering (Edmund Phelps och Kenneth Arrow lanserade idén oberoende av varandra). För att komma åt den här typen av diskriminering räcker det inte med mer information om svarta och vitas brottslighet, det krävs att få mer information om just de individer som står där på gatan (olika typer av klassmarkörer fyller till exempel den funktionen).
  4. Glenn Loury, som bland annat är upphovsman till begreppet socialt kapital, har i en mycket läsvärd bok fört fram en mer sofistikerad variant av statistisk diskriminering. Om taxiförarna praktiserar statistisk diskriminering är det inte otroligt att taxikunderna kommer att reagera på detta. Om svarta vet att det är mindre sannolikt att en taxi stannar för dem, kanske de kommer att söka sig till andra transportmedel. Svarta taxirånare, däremot, kan man misstänka är något mer uthålliga än de som inte har för avsikt att råna en taxiförare, och om detta är fallet så kommer andelen rånare bland svarta taxikunder vara högre än bland vita. Taxiförarnas uppfattning att det är mer sannolikt att svarta är taxirånare blir en självuppfyllande profetia eftersom svarta kommer förändra sitt beteende på grund av taxiförarnas beteende så att profetian besannas. Även om taxiförarnas uppfattning var en fördom utan någon som helst substantiellt innehåll kan de få rätt eftersom deras förväntningar kan bli självuppfyllande. Glenn Loury argumenterar för att den sistnämnda typen av mekanism förekommer i en rad sammanhang när det gäller förhållandet mellan svarta och vita i USA. Problemet är förstås vad man kan göra åt det? Kan vi fördöma taxiförarna och kommer det att hjälpa? Nej, knappast om det är så att taxiförarna tar en stor risk om de väljer att stanna för en svart person. Den här typen av onda cirklar kan naturligtvis vara oerhört svåra att komma ur, men det är likväl viktigt att fundera på om något liknande kan förekomma eftersom varken informationskampanjer eller fördömande av ”rasistiska preferenser” kommer att komma runt problemet.

Det finns säkerligen fler sätt att se på diskriminering, men troligtvis är den underliggande förklaringen olika i olika sammanhang. Det är därför inte helt lätt att leverera generella politiska lösningar för att minska diskrimineringen.