Kapitalbeskattningens förutsättningar

Idag presenteras SNS Konjunkturrådsrapport 2018, Kapitalbeskattningens förutsättningar. Den är skriven av mig (ordförande) och docenterna i nationalekonomi Spencer Bastani, Linnéuniversitetet och Åsa Hansson, Lunds universitet. Rapporten kan laddas ned på SNS hemsida (eller på min hemsida) där det även finns annat materiel, och rapporten presenteras även i en artikel på DN Debatt. [Read more…]

Vart tog det gömda utlandskapitalet vägen?

En av de mest accepterade ”sanningarna” i svensk skattedebatt gäller hur förmögenhetsskatten drivit ut stora mängder kapital ur landet. Men SCB reviderade nyligen sina serier för nationalräkenskaperna, och bilden av en skattedriven kapitalflykt är inte längre tydlig. Kanske stämmer den inte alls.

I en kort artikel i det senaste numret av Ekonomisk Debatt redovisar jag hur revideringen radikalt ändrar uppskattningen av hushållens gömda utlandskapital. Bakgrunden är beräkningar från Skatteverket som visar hur hushållen sedan 1980-talet flyttat ut uppemot 400 mdr kronor ur landet (så även i senaste Skattestatistisk årsbok, sid 228). Skatteverket har beräknat utlandskapitalet genom att jämföra hushållens sparande i nationalräkenskaperna (dvs skillnaden mellan det vi tjänar och det vi konsumerar eller investerar) och hushållens sparande i finansräkenskaperna (summan av bankinlåning, aktiedepåer mm). Om skillnaden är positiv betyder det att hushållen gömmer undan kapital.

I SCB:s reviderade serier minskas sparandet i nationalräkenskaperna. Bilden nedan visar den gamla serien och en ny där revideringarna inkluderats (på min hemsida finns artikel och Excelfil med data). Istället för ett utflöde skedde ett inflöde under 1990- och 2000-talet. Paradoxalt nog har kapitalet flödat ut efter förmögenhets- och arvskatternas avskaffande.

image

Slutsatsen om förmögenhetsskattens effekter är nu inte uppenbar. Metoden är högst osäker, och även den nya serien kan komma att revideras. Särskilt gäller det den osäkerhet som den senaste finanskrisens stora kapitalströmmar kan ha orsakat.

Ändå kvarstår faktum: ”sanningen” om förmögenhetsskattens effekt på kapitalflykten var inte fullt så enkel som vi trodde. Just den serie från Skatteverket som regeringen hänvisade till när man slopade förmögenhetsskatten uppvisar nu en rakt motsatt bild än vad den tidigare gjorde. Detta är ett tydligt exempel på att den ekonomiska statistikens osäkerhet måste tas på största allvar. Även korrekta slutsatser kan i slutändan bli fel om de grundas på ett felaktigt faktaunderlag.

Försökte (s) verkligen minska förmögenhetsgapet?

Igår rapporterade TV4-nyheterna om den ökade förmögenhetskoncentrationen i Sverige med anledning av en serie artiklar i Dagens Arbete som i sin tur delvis grundades på Jesper Roines och min forsking.

Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling.

Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte.image

Tvärtom ha socialdemokraterna traditionellt sett haft mycket nära relationer till den svenska storfinansen. I sin biografi om Marcus ”Dodde” Wallenberg beskriver ekonomhistorikern Ulf Olsson det ömesidiga förtroendet och även informationsutybytet mellan Dodde och s-eliten, och då i synnerhet finansminsistern Gunnar Sträng och statsministern Tage Erlander (bilden t höger är från sid 340 i Olssons bok. Den skickades privat till Dodde från Erlander som kallade den ”komprometterande”).

Dessutom var det under socialdemokratiska regeringar viktiga rikemansskatter avskaffades såsom arvs- och gåvoskatten (2004) och förmögenhetsskatten för storägare av familjeföretag, t ex Hennes & Mauritz (1997).

Så kanske borde Östros först begrunda sitt eget partis historia innan han kastar sten i denna fråga…

Sverige – Europas nya skatteparadis?

En gång i tiden var Sverige unikt i att beskatta de rika. Rika familjer (bl a Wallenbergarna) tvangs förlägga sina tillgångar i stiftelser vilket visserligen lät dem behålla kontrollen men ändå fråntog dem det egentliga ägandet av dessa medel. Flera exempel finns även på en marginalskatt på över 100 procent, som i t ex Astrid Lindgrens berömda saga från 1976 om Pomperipossa i Monismanien eller när Astra-grundarens änka Sally Kistners barn 1984 betalade 249 miljoner kr i arvsskatt på ett arv som endast var värt 230 miljoner. Effekten blev den väntade: de rika tog sitt kapital (och ibland sig själva) ut ur landet till andra jurisdiktioner med mer gynnsamma ägarskatter.

Men idag har pendeln svängt – och det rejält. Svenska regeringar har de senaste åren kappats om att avskaffa kapitalskatter: arvs- och gåvoskatten 2005, förmögenhetsskatten 2007, fastighetsskatten 2007 (i viss mån ersatt av ny och lägre skatt) och snart även Lex Uggla, dvs lagen som möjliggör förmögenhetstaxering av fritt kapital i onoterade bolag.

Har andra länder följt Sverige i denna politikutveckling? Det verkar inte så. Visserligen har vissa av dem nyligen avskaffat sin förmögenhetsbeskattning, men de flesta har fortfarande någon form av arvsskatt och nästan alla har fastighetsskatt. Storbritanniens ledare Gordon Brown presenterade nyligen en straffskatt för alla skattebefriade utlänningar som bor i landet. Även Schweiz har flaggat för höjd förmögenhetsbeskattning.

Med andra ord är Sverige än en gång unikt. Vi har gått från att västvärldens hårdaste kapitalbeskattning till att kanske ha den allra mildaste. Kanske kommer Lakshmi Mittal och Roman Abramovitch snart ses fönstershoppa i Sturegallerian…