Ojämlikhet i valet – men vilken ojämlikhet?

Allt tyder på att den ekonomiska ojämlikheten i Sverige kommer att bli en av höstens valfrågor. Intressant nog, skulle jag vilja säga. Förutom att frågan är viktig i sig självt kan noteras att vissa personer försöker gräva om de traditionella ideologiska skyttegravarna. Detta stöter på motstånd och frågan är var debatten kommer att landa i slutändan.

Vilka klyftor ogillar Mona?

Ojämlikhetsfrågor är traditionellt sett vänsterfrågor.  Oftast har fokus då legat på ojämlikhet i utfall, t ex skillnader (eller ”klyftor”) i inkomst eller utbildning. Exempel på retoriken återfinns i LO:s larmande artikel på DN Debatt i december om att ”skillnaden mellan fattiga och rika ökar dramatiskt” (baserat på denna rapport). Samma fokus på värdet av likhet i utfall uttrycktes nyligen av Göran Greider i Metro med anledning av boken Jämlikhetsanden som skrivits av två brittiska socialmedicinare: ”Och vi kan vara samhällsmedlemmar bara om vi känner att människors och klassers levnadsbetingelser inte skiljer sig för mycket från varandra.”  

Nu utmanas vänstern av moderaterna som har börjat prata ojämlikhet. Det är dock inte samma typ av ojämlikhet. Per Schlingmann skriver om ”Vårt Sverige är ett möjligheternas Sverige” och alluderar då till den liberala käpphästen om ojämlikhet i möjligheter för individer att själva forma sin tillvaro. Utfallsolikheter, alltså inkomstklyftor, är inte problematiska i den mån de härrör från individuella skillnader i ansträngning eller begåvning. Det är dock viktigt att utjämna möjligheterna i varje ny generation, vilket förklarar varför vissa liberaler propagerar för både arvsbeskattning och låga inkomstskatter.

Men nyheterna tar inte slut här. För nu verkar socialdemokraterna, med Mona Sahlin i spetsen, också vilja byta fokus. I sitt tal vid senaste s-kongressen i oktober 2009 utropade Sahlin att hon precis som Schlingmann ”vill bygga möjligheternas land”. Fast mest överraskande var ändå att hon uttryckligen gick emot sitt eget partis traditioner och hävdade att olikheter i utfall ingalunda behöver vara problematiska:

Jämlikhet handlar inte om att alla ska bli likadana. Man kan säga att jämlikhet handlar om lika möjligheter att välja olika, och därför bli olika.

Kanske ska detta enbart ska ses som en avancerad valstrategi från Sahlins sida; ett sätt att desarmera den moderata jämlikhetspolitiken innan den hunnit ta form i debatten.

Men tänk om Sahlins tonvikt vid ojämlikhet i möjligheter istället för utfall faktiskt kännetecknar en djupare ideologisk omsvängning av den socialdemokratiska jämlikhetspolitiken? Om så är fallet kan valrörelsens debatter om ojämlikhet bli annorlunda än vad många väntat sig. Oavsett hur det ligger till är detta spännande tider för oss jämlikhetsforskare.

Försökte (s) verkligen minska förmögenhetsgapet?

Igår rapporterade TV4-nyheterna om den ökade förmögenhetskoncentrationen i Sverige med anledning av en serie artiklar i Dagens Arbete som i sin tur delvis grundades på Jesper Roines och min forsking.

Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling.

Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte.image

Tvärtom ha socialdemokraterna traditionellt sett haft mycket nära relationer till den svenska storfinansen. I sin biografi om Marcus ”Dodde” Wallenberg beskriver ekonomhistorikern Ulf Olsson det ömesidiga förtroendet och även informationsutybytet mellan Dodde och s-eliten, och då i synnerhet finansminsistern Gunnar Sträng och statsministern Tage Erlander (bilden t höger är från sid 340 i Olssons bok. Den skickades privat till Dodde från Erlander som kallade den ”komprometterande”).

Dessutom var det under socialdemokratiska regeringar viktiga rikemansskatter avskaffades såsom arvs- och gåvoskatten (2004) och förmögenhetsskatten för storägare av familjeföretag, t ex Hennes & Mauritz (1997).

Så kanske borde Östros först begrunda sitt eget partis historia innan han kastar sten i denna fråga…

Entreprenör(s)partiet?

Få har väl missat att socialdemokraternas jobbrådslagare Luciano Astudillo och Sven-Olof Österbergflera håll, bl a i en uppmärksammad DN Debattartikel, lanserar en ny bild av socialdemokraterna som ett företagar- och jobbskaparvänligt parti. Men när man granskar deras föreslagna politik framstår en helt annan bild.

I korthet vill s underlätta för personer med fast anställning att säga upp sig och starta eget företag genom att inkludera dem i det offentligt finansierade försäkringsystemet mot inkomstbortfall. Tanken är att minska nedsidan av att lämna sin fasta anställning. Men jag tror förelaget riskerar att missa sitt mål eftersom Astudillo-Österberg bortser från ett par viktiga aspekter.

För det första är förslaget ensidigt i det att det enbart fokuserar på att minska nedsidan med nyföretagandet medan inget sägs om att öka dess uppsida. Jag och andra med mig (bla bloggaren Dick Erixon) tror att detta ensidiga fokus leder fel och att det istället är just chansen att lägga grunden till en förmögenhet, ett imperium eller andra eventuella målbilder som utgör långt viktigare drivkrafter bakom entreprenörsskap. Och det är inte bara vi som tror detta, utan även entreprenörsforskarna Magnus Henrekson och Mikael Stenkula i nya boken Entreprenörskap

Om en individ uppfattar att den förväntade vinsten av att bli entreprenör inte är tillräckligt stor i förhållande till andra alternativ eller den risk denne utsätter sig för, kommer individen att använda sin entreprenörstalang i mindre utsträckning eller välja att (för)bli löntagare. (s 119)

För det andra tror jag förslaget inte kommer leda till så hemskt många fler jobb. Den främsta anledningen till det är att det stora jobbskapandet ju inträffar när egenföretagare anställer andra personer, vilket länge varit en av Sveriges sämsta grenar främst pga arbetsrättens begränsningar. Om ett företag går från att ha en anställd (grundaren) till två, tre etc anställda genereras snart en jobbtillväxt långt utöver de avknoppade löntagare Astudillo-Österberg sätter sitt hopp till.

Sammanfattningsvis är det intressant att se hur socialdemokraterna justerar sin politik för att skapa ett momentum likt det Alliansen hade den förra mandatperioden. Men förhoppningsvis (för s) är jobbrådslagets arbete inte över i och med detta förslag, för då tror jag inte firma Astudillo-Österberg kommer lyckas övertyga särskilt många näringspolitiskt intresserade väljare den här gången heller.