Allt tyder på att den ekonomiska ojämlikheten i Sverige kommer att bli en av höstens valfrågor. Intressant nog, skulle jag vilja säga. Förutom att frågan är viktig i sig självt kan noteras att vissa personer försöker gräva om de traditionella ideologiska skyttegravarna. Detta stöter på motstånd och frågan är var debatten kommer att landa i slutändan.

Ojämlikhetsfrågor är traditionellt sett vänsterfrågor.  Oftast har fokus då legat på ojämlikhet i utfall, t ex skillnader (eller “klyftor”) i inkomst eller utbildning. Exempel på retoriken återfinns i LO:s larmande artikel på DN Debatt i december om att “skillnaden mellan fattiga och rika ökar dramatiskt” (baserat på denna rapport). Samma fokus på värdet av likhet i utfall uttrycktes nyligen av Göran Greider i Metro med anledning av boken Jämlikhetsanden som skrivits av två brittiska socialmedicinare: “Och vi kan vara samhällsmedlemmar bara om vi känner att människors och klassers levnadsbetingelser inte skiljer sig för mycket från varandra.”

Nu utmanas vänstern av moderaterna som har börjat prata ojämlikhet. Det är dock inte samma typ av ojämlikhet. Per Schlingmann skriver om “Vårt Sverige är ett möjligheternas Sverige” och alluderar då till den liberala käpphästen om ojämlikhet i möjligheter för individer att själva forma sin tillvaro. Utfallsolikheter, alltså inkomstklyftor, är inte problematiska i den mån de härrör från individuella skillnader i ansträngning eller begåvning. Det är dock viktigt att utjämna möjligheterna i varje ny generation, vilket förklarar varför vissa liberaler propagerar för både arvsbeskattning och låga inkomstskatter.

Men nyheterna tar inte slut här. För nu verkar socialdemokraterna, med Mona Sahlin i spetsen, också vilja byta fokus. I sitt tal vid senaste s-kongressen i oktober 2009 utropade Sahlin att hon precis som Schlingmann “vill bygga möjligheternas land”. Fast mest överraskande var ändå att hon uttryckligen gick emot sitt eget partis traditioner och hävdade att olikheter i utfall ingalunda behöver vara problematiska:

Jämlikhet handlar inte om att alla ska bli likadana. Man kan säga att jämlikhet handlar om lika möjligheter att välja olika, och därför bli olika.

Kanske ska detta enbart ska ses som en avancerad valstrategi från Sahlins sida; ett sätt att desarmera den moderata jämlikhetspolitiken innan den hunnit ta form i debatten.

Men tänk om Sahlins tonvikt vid ojämlikhet i möjligheter istället för utfall faktiskt kännetecknar en djupare ideologisk omsvängning av den socialdemokratiska jämlikhetspolitiken? Om så är fallet kan valrörelsens debatter om ojämlikhet bli annorlunda än vad många väntat sig. Oavsett hur det ligger till är detta spännande tider för oss jämlikhetsforskare.