Siffror säger inte alltid så mycket, men det finns undantag. Ta till exempel nedanstående diagram. Den blå linjen visar reell BNP per capita i USA från 1978 fram till idag. De gröna prickarna visar andelen feta, det vill säga andelen som har ett BMI över 30, för de år som det finns BMI-data.

Diagrammet visar att BNP per capita har ökat 1,65 gånger sedan 1978, medan andelen feta har fördubblats — från att 15 procent till att drygt 30 procent av befolkningen har ett BMI över 30. Hur ser det då ut i Sverige?

I Sverige är vi varken lika feta eller rika som amerikanerna. År 1989 var 6 procent av svenskarna feta vilket har ökat till knappt det dubbla år 2005. Under samma tid steg BNP per capita 1,3 gånger. Ju rikare vi är, desto tjockare blir vi. På individnivå är det dock snarast tvärtom. Nedanstående bild visar andelen feta i USA uppdelat i elva olika inkomstgrupper.

 Vad betyder det att konsumera för mycket? Man kan förstås se på saken på många sätt men som ekonom kan man tänka sig åtminstone tre sätt. Det första uppenbara är att konsumera över sina tillgångar, att låna och sen inte kunna betala tillbaka. En andra möjlighet är att konsumera utan att betala för sig, i alla fall inte fullt ut. Det tydligaste exemplet på detta är att inte inkludera så kallade externa effekter i priset, att till exempel inte tvingas betala för miljöutsläpp eller annan negativ påverkan på andra. Ett tredje, mer subtilt och kanske lite tragikomiskt sätt på vilket man kan konsumera för mycket är i försöken att uppnå social status. Hur skulle det kunna gå till?

Tänk så här: Du och din granne (som du inte tycker om och inte pratar med) jämför gärna era bilar (eller något annat som betyder mycket för dig och grannen). Att ha en nyare, bättre bil än grannen ger dig en kick, medan situationen att grannen skulle ha en bättre bil än dig är det värsta du kan tänka dig. För att kunna köpa en ny bil måste du jobba mer. Om det inte vore för att du fick en snyggare bil än grannen så skulle du dock inte tycka att det var värt det. Om din situation idag betecknas som ett noll läge (ingen förändring, status quo), så är alltså utfallet att jobba mer men inte ha en bättre bil än grannen ett steg i negativ riktning medan att jobba mer och ha en ballare bil än grannen ett steg i positiv riktning. Sämst är att ha en sämre bil än grannen. Grannen tänker precis som du.

Ditt val står alltså mellan att jobba mer eller inte och utfallet beror på detta men också på vad din granne gör. (Ditt utfall står först i respektive ruta i tabellen nedan). Om din granne väljer att jobba mer så föredrar du att också göra det samma då du annars hamnar i den sämsta av världar, det vill säga att ha en sämre bil än grannen (negativt (-) jämfört med mycket negativt (–)). Om du tror att grannen inte kommer jobba mer så väljer du också att jobba mer då detta ger dig möjligheten uppnå den bästa av världar, det vill säga att ha en bättre bil än grannen (positivt (+) jämfört med noll läget (0)). Du gör alltså bäst i att jobba mer oavsett vad du tror att grannen kommer göra. Grannen tänker precis som du.

Vad händer? Jo, där står ni nu med bättre bilar som ni egentligen inte vill ha och jobbar för mycket. Intressant? Kolla då in forskning av till exempel Robert H Frank, Richard Layard eller Bruno S Frey.

Enligt Forbes lista över världens rikaste personer som publicerades igår är Ingvar Kamprad med familj världens sjunde rikaste med 31 miljarder dollar i förmögenhet. Som DN, E24 och DI påpekar halkar han och de andra svenskarna nedåt på listan, men de har fortfarande väldigt mycket pengar att göra något mer hedervärt av än att bygga dynastier.  Att svenskarna backar verkar dock bero mer på utmanare från Ryssland, Indien och Kina blir fler och rikare än att svenskarnas förmögenheter minskar.

I onsdagens DN uppmanade finansmannen Robert Weil Sveriges kapitalister att dela med sig av sina rikedomar i större utsträckning. Weil påpekade att kapitalisterna blivit allt rikare och att dessa ökade rikedomar också innebär ett större samhällsansvar.

Det står bortom allt tvivel att de rikaste svenskarnas förmögenheter har växt som aldrig förr.

Ekonomistas-bloggarna Jesper Roine och Daniel Waldenström visade i en uppsats från i höstas hur ojämlikheten i termer av förmögenhet har ökat alltsedan 1980. Enligt deras mest pessimistiska beräkningar ägde år 1980 den rikaste procenten av befolkningen knappt 20 procent av de samlade privata förmögenheterna. År 2005 hade denna andel stigit till över 40 procent. Om dessa beräkningar är riktiga tyder det på att ojämlikheten i termer av förmögenhet kan vara lika stor, eller till och med större, i Sverige än i USA.

Dessa beräkningar bygger på att man tar hänsyn till svenskars förmögenheter utomlands. Förmögenhetsojämlikheten i termer av taxerade förmögenheter har däremot knappt ökat något alls sedan 1980. Eftersom skattepolitik bara kan påverka taxerade inkomster och förmögenheter visar detta att möjligheterna att genom skatter minska ojämlikheten är starkt begränsade.

Något som däremot skulle minska förmögenhetsojämlikheten är förstås om rika frivilligt skänker bort sina förmögenheter. Svenska kapitalister delar med sig av sina rikedomar i viss utsträckning redan idag. Till exempel skänkte Erling Persson nyligen 350 miljoner till Karolinska Institutet och Handelsbankens forskningsstiftelser har generöst finansierat en stor del av min egen forskning.

Svenska kapitalister, inklusive Robert Weil, är dock betydligt mindre generösa än några av USA:s kapitalister. En av de tidiga stora amerikanska filantroperna, Andrew Carnegie, ansåg att rika människor har en skyldighet att skänka bort sina förmögenheter och att det till och med är ovärdigt att dö rik:

The day is not far distant when the man who dies leaving behind him millions of available wealth, which was his to administer during life, will pass away un-wept, un-honored and un-sung . . . Of such as these the public verdict will then be: ‘The man who dies thus rich dies disgraced.’

(Klicka här för att höra en originalinspelning med Andrew Carnegies inlevelsesfulla uppläsning.)

Hög förmögenhetsojämlikhet ter sig betydligt mer acceptabelt om förmögenheterna inte är ärvda utan har tjänats ihop under en persons livstid. Tyvärr skickade den förra regeringen ut totalt motsatt signal genom att avskaffa arvsskatten men behålla förmögenhetsskatten. 

Warren Buffet har nyligen utfäst sig att skänka bort större delen av sin förmögenhet. Han är förespråkare för arvsskatt och har uttryckt sig i ordalag som påminner mycket om Andrew Carnegie. När kommer vi att få höra liknande tongångar från Ingvar Kamprad, Niklas Zennström eller någon annan av våra superrika entreprenörer?

***

Dessa ord får avsluta mitt första inlägg på Ekonomistas. Ekonomistas är en nystartad blogg där vi som skriver är sex nationalekonomer. Ekonomistas talar inte med en röst, utan med sex olika — och säkerligen ofta motstridiga — röster. Vår målsättningen är att skriva ungefär ett inlägg per person och vecka. På återseende!