Jag tror att en bidragande orsak till nationalekonomins genomslagskraft är att det är möjligt för människor med väldigt olika moralpolitiska uppfattningar att ställa sig bakom teorin. Nationalekonomi går hem hos både utilitarister och rättighetsetiker.

Detta manifesteras allra tydligast i det så kallade första välfärdsteoremet. Detta säger mycket förenklat att om äganderätter respekteras och människor får göra fria val på marknader med perfekt konkurrens kommer utfallet att bli effektivt.

Det första välfärdsteoremet tilltalar förstås utilitarister eftersom utfallet blir effektivt, även om de egentligen inte bryr sig om vare sig äganderätter eller fria val. Rättighetsetiker å andra sidan bryr sig egentligen inte om utfallet, men kan förstås tycka att det är en lycklig omständighet att deras omhuldade rättigheter leder till effektiva utfall.

Nationalekonomisk teori fungerar alltså som en sofistikerad kompromiss som både utilitarister och rättighetsetiker kan ställa sig bakom. Den viktigaste förutsättningen för denna kompromiss är att val likställs med preferenser, det vill säga att människor gör det som de vill. Det är detta som gör att man överhuvudtaget kan säga något om kopplingen mellan människors fria val och effektiva utfall.

Eftersom det är just en kompromiss innebär det dock att både utilitarister och rättighetsetiker fått ge efter på någon punkt.

Rättighetsetikerna kanske inte fick ge efter så mycket i början, men med tiden har allt mer obekväma slutsatser ackumuleras. Informationsproblem, imperfekt konkurrens och externaliteter gör det möjligt att argumentera för inskränkningar av individens rättigheter (såsom beskattning).

Utilitaristerna blev däremot blåsta redan för början. För det första innebär likställandet mellan val och preferenser ett avsteg från utilitaristiska principer – det är ju inte alltid man gör som man själv vill (till exempel när man åker taxi för 840 kronor i stället för 225). Den andra eftergiften utilitaristerna gjort är att ge upp nyttojämförelser mellan individer och därmed tvingas fokusera på effektivitet i stället för maximering av summan av alla individers nytta.

Med tanke på dessa eftergifter är det inte konstigt att utilitarister som jag själv välkomnar nationalekonomers nyvunna förståelse för att val och preferenser inte alltid är samma sak (se till exempel mitt inlägg om hjälten Sverker). Det är också därför som nyliberala rättighetsetiker fasar för samma utveckling (det verkar ju till exempel ha varit ett tema på Mont Pelerin-sällskapets senaste möte).

Det ska bli spännande att se vad detta kommer att leda till i framtiden. Det skulle kunna leda till att nationalekonomin splittras i olika läger, men fasthållandet vid att val och preferensener är samma sak skulle också kunna leva vidare. (Douglas Bernheim och Antonio Rangels artikel i februarinumret av Quarterly Journal of Economics är ett ”modernt” sådant förslag.)

Ovanstående resonemang är inte mitt eget utan huvuddragen är hämtade från en läsvärd masteruppsats som Mårten Lewander vid LSE precis skrivit. Se också mitt tidigare inlägg om nationalekonomi och ideologi.

Inom nationalekonomi råder viss förvirring kring huruvida vi är ute efter goda förklaringar eller precisa prediktioner/förutsägelser.  Å ena sidan skulle nog de flesta nationalekonomer skriva under på att de är metodologiska individualister, det vill säga att samhälleliga fenomen skall förklaras utifrån inviduellt beteende. Å andra sidan är en vanlig uppfattning bland nationalekonomer att teoriers förmåga att göra korrekta förutsägelser är det viktiga (detta kallas ibland för ”as if”-approach). 

En förklaring handlar om att på något sätt visa den kausala mekanismen bakom ett visst fenomen. Metodologiska individualister skall därför kunna visa hur ett fenomen kan härledas från individers faktiska beteende. Detta kan dock vara direkt motstridigt mot förutsägelseidealet. En teori kan ha god prediktionsförmåga, men dåligt förklaringsvärde och vice versa. 

Dessa två motstridiga vetenskapliga ideal har ställts på sin spets i och med genombrottet för beteendeekonomi. Beteendeekonomer pekar på vikten av realistiska antaganden medan en del kritiker på att det bara är korrekta prediktioner vi är ute efter. Riktigt galet blir det då när beteendeekonomer gör avsteg från metodologisk individualism. Detta är dock precis vad Matthew Rabin, en av de främsta beteendeekonomerna, gör i en artikel i Econometrica från 2005. 

Artikeln presenterar ett jämviktsbegrepp, kallat fördömd jämvikt (”cursed equilibrium”) som ger mer realistiska prediktioner i spel med inkomplett information än mer tradtionella jämviktsbegrepp. Artikeln bygger på observationen att människor ofta inte tar hänsyn till hur andras handlande beror på vilken information de har tillgång till. Det här kan låta abstrakt, men blir betydligt lättare att förstå om man tänker på kalkonrullen Reine och Mimmi i fjällen (se mitt tidigare inlägg om detta). 

Att beskriva en jämvikt är dock inte detsamma som att förklara något. Det krävs också en teori för varför vi kan förvänta oss att människor spelar en jämvikt. Den vanligaste teorin är inlärning, att vi hamnar i jämvikt genom upprepade försök och misstag. Fördömda jämvikter har kritiserats just på denna punkt — det finns ingen rimlig inlärningsmodell som kan leda till dem. Rabin och hans medförfattare är dock medvetna om kritiken och går till försvar:

All said, however, our primary motivation for defining cursed equilibrium is not based on learning or any other foundational justification, but rather on its pragmatic advantages as a powerful empirical tool to parsimoniously explain data in a variety of contexts. (s. 1633, min kursivering)

Rabin använder ordet ”explain”, trots ”predict” hade varit mer på sin plats. Men kan man inte hävda att mer realistiska antaganden krävs för att ge bättre prediktioner? Detta är förstås förhoppningen med beteendeekonomi, men minst lika viktigt är att ge mer övertygande och bättre underbyggda förklaringar. Rabin själv verkar också hålla med om detta. I en essä som bygger på ett bejublat (?) framträdande vid mötet för europeiska nationalekonomer år 2001 skriver han att det är ”plainly and patently bad social science to say we do not care how realistic our assumptions are (s. 672).” 

Till Rabins försvar skall bör också sägas att många andra jämviktsbegrepp i nationalekonomi lider av liknande brist på inlärningsgrund som fördömda jämvikter (till exempel delspelsperfekta jämvikter). Spelteoretiker är väl medvetna om detta, men däremot finns det många nationalekonomer som ännu inte tagit detta på allvar (ett undantag är den framstående makroekonomen Thomas Sargent). 

Nationalekonomer är vanligtvis väldigt dåliga metodologer. Jag tror detta till stor del beror på att vetenskapsteori och metodologi inte brukar ingå i nationalekonomiska utbildningar. Jag är inget undantag utan betraktar mig som en glad amatörmetodolog — se mina tidigare inlägg om andra vetenskapliga dygder (jämvikt, formalisering, kvantitativ empiri, falsifierbarhet, opolitisk forskning). Se även Niclas Berggrens inlägg om Milton Friedmans metodologiska position, och framförallt den efterföljande diskussionen mellan Peter Santesson-Wilson och Niclas Berggren.