Vatten på den konspirationsteoretiska kvarnen

Kopplingarna mellan den politiska och den ekonomiska eliten har alltid väckt starka känslor och gett upphov till mängder av mer eller mindre fantasifulla historier om de verkliga anledningarna till varför krig utkämpas, regeringar störtas och politiker mördas. De senaste åren har också ett antal nationalekonomer studerat frågor med bäring på dessa kopplingar.

Huvudidén inom vad som kallas “forensic economics” är att utnyttja aktieprisinformation för att till exempel undersöka inofficiella kopplingar mellan politiker och företag. I en redan klassisk studie av Ray Fisman visas hur information om Indonesiens förre president och diktator Suhartos hälsa påverkade aktiekurser i företag med kopplingar till honom. Den enkla men geniala idén var att om sannolikheten för att Suharto skulle dö ökade, så minskade värdet av banden till presidenten. Mycket riktigt visar det sig också att direkt efter negativa nyheter om Suhartos hälsa så föll också värdet på aktier i företag med Suhartokopplingar mer än andra aktier (naturligtvis noga kontrollerat för andra faktorer). På liknande sätt har Eliana La Ferrara och Stefano DellaVigna genom att studera hur aktiepriser på företag i som handlar med vapen varierat i samband med beslut om vapenembargon kvantifierat hur insyltade dessa företag är i illegala vapenaffärer. Tillsammans med Massimo Guidolin har La Ferrara också studerat vilka företag i diamantbranschen som tjänat på krig och konflikter i Angola. 

Härom veckan presenterade Ethan Kaplan från IIES en studie där han tillsammans med Arindrajit Dube och Suresh Naidu kvantifierat effekten av topphemliga beslut om USAs inblandning i militärkupper i till exempel Guatemala 1952 och Chile 1973. Dagarna efter dessa topphemliga beslut var överavkastningen på aktier i företag som skulle tjäna på kuppen 1.7 procent och över en två veckors period efter besluten 3.4 procent. Det speciellt fascinerande är att detta verkligen handlar om effekten av de hemliga besluten som togs långt innan kuppen påbörjades och som endast en handfull personer skulle känna till.  Som Ray Fisman konstaterar på slate.com så är det onekligen svårt att se annat än att de som fattade dessa beslut på något sätt använde topphemlig information för att själva tjäna en hacka.