Finanskrisen 
har inneburit att incitamentslöner har kritiserats hårt. Huvudproblemet med incitamentslöner är att det beteende man vill uppmuntra ofta kan vara svårt att mäta och kvantifiera (mer om detta och mycket annat i rapporten Daniel skrev om igår). Ett mer grundläggande problem med incitamentslöner är dock att incitament inte nödvändigtvis leder till bättre prestation ens i den dimension man faktiskt belönar.
För det första är det inte säkert att högre materiella incitament leder till starkare motivation eftersom inre motivation kan trängas undan. Om jag brukar hjälpa en granne att handla kan jag bli mindre benägen att hjälpa honom om han börjar betala mig en liten slant för besväret. En svensk studie som publicerades förra året visade till exempel att färre donerade blod när de fick 50 kronor än ingenting alls.
För det andra är det inte säkert att starkare motivation leder till högre prestation. Det kan finnas flera orsaker till detta, men en är att högre anspänning kan få oss att prestera sämre. I en studie som publicerades i förra numret av Review of Economic Studies visades just detta. Forskarna gjorde experiment i Indien där incitamenten kan göras rejält höga utan att ruinera forskningsbudgeten. De visade sig att de allra högsta incitamenten ledde till sämre prestation i ett antal minnes-, motorik- och koncentrationsövningar (bland annat i det välbekanta labyrintspelet på bilden ovan).
Det är förstås svårt att dra några allmänna slutsatser baserat på den här studien och det är knappast spiken i kistan för incitamentslöner. Däremot visar studien att det i vissa sammanhang kan finnas en risk att alltför höga ersättningar leder till sämre prestation.
Ekonomistas 
Är inte ett uppenbart problem med experiment att man fortfarande har ett selektionsproblem? Experimentdeltagarna behöver inte vara lika vana att prestera under press som de personer i privat sektor som du/vi har i åtanke. I den bästa av världar hoppas vi ju att de som har rörlig ersättning i jobbet blivit utvalda för att de är bäst på att just leverera under press.
Jag skulle säga att det är akademiskt metodargument som måste bemötas, även om jag egentligen tror att slutsatserna i stort kan vara korrekta. Har f ö inte läst någon av referenserna.
Många pedagoger och psykologer är ju ganska övertygade om att extern motivation tränger undan intern motivation. Jag läste några meta-studier om detta från utbildningsforskning, och det är dock svårt att se att pedagogerna har stöd för detta (i genomsnitt). Däremot fanns det många studier som visade på situationer och särskilda kontexter där extern motivation tenderar att tränga undan intern motivation.
På samma sätt gissar jag att många ekonomer har en bias som gör att man har överdrivet svårt att tro att extern motivation kan ha negativa effekter för intern motivation, oavsett forskningsresultat.
En fråga jag också funderar på i anslutning till Roines kommentar är vilka personer man attraherar med sådana ersättningssystem, utöver andra beteendeeffekter det kan innebära.
Helt anekdotiskt och ovetenskapligt vet jag t ex några av Sveriges största (och framgångsrika) idrottslag som medvetet väljer att inte ha rörliga ersättningar, för att deras erfarenhet var att det skapade en kultur och attityd som de tyckte hade negativ verkan på gruppen. Svårt att mäta och utvärdera sådant, men även ekonomer borde nog ha ett öppet sinne för att det kan finnas många (potentiella) effekter av dessa ersättningssystem som kan verka negativt.
M: Många ekonomer har lite svårt att förstå hur man kan skilja extern och intern motivation. När man tänker lite kring det hela så förefaller gränslinjen vara minst sagt diffus. Har du några referenser till dessa metastudier så tar jag gärna emot dem för jag anar vissar luckor i mitt vetande.
Kan man verkligen dra sadana slutsatser? Jag har sett manga duktiga akademiker vara mediokra infor publiken vid ett job-talk, men fantastiska pa ett lokalt brownbag (med samma papper). Att manniskor blir nervosa innebar inte incitamenten ar felriktade (de doktorerade trots allt i 5 ar och satt pa ett flyg i 16h for att ge den dar presentationen. allt for att fa det dar jobbet)
Jag tycker det ar nastan lite populistisk forsking: Conventional wisdom is right, conventional economic wisdom is wrong.
Jonas: Javisst, jag håller med dig om att skiljelinjen är minst sagt diffus (om den finns). Jag delar den kritiken, och tycker detsamma gäller t ex pedagogernas indelning i ytinlärning respektive djupinlärning, som jag är mycket skeptisk till.
Det kan ändå förstås vara viktigt och relevant att veta att inom andra discipliner tas detta (bland många) närmast för givet (någon slags trade-off mellan intern och extern motivation).
De referenser jag skummade var ganska gamla, och jag vet inte exakt hur relevanta de är för inlägget ovan, men följer:
Reinforcement, Reward, and Intrinsic Motivation: A Meta-Analysis, Judy Cameron and W. David Pierce, Review of Educational Research, Vol. 64, No. 3, 363-423 (1994)
DOI: 10.3102/00346543064003363.
Ryan, R.M., & Deci, E.L. (1996). When paradigms clash: Comments on Cameron and Pierce’s claim that rewards do not undermine intrinsic motivation. Review of Educational Research, 66, 1, pp.33 – 38.
Även boken här kanske är relevant för diskussionen:
Kanske inte så relevanta, i meningen att det handlar om utbildning, och inte arbetsmarknad, chefer, lönesättning m m.
M: Tusen tack, det är relevanta för det jag är intresserad av. Om du har liknande studier om yt- och djupinlärning tar jag även tacksamt emot dessa.
Roine och Pontus: Jag håller helt med er om att man inte kan dra några särskilt stora växlar på det här för utformning av incitamentslöner.
Jonas: Skillnaden mellan yttre och inre motivation är väl precis den mellan preferenser och begränsningar, eller är jag helt ute å cyklar? Jag äter äpplen eftersom jag har en preferens för det och jag äter fler äpplen om de blir billigare. Även distinktionen mellan begränsningar och preferenser kan ofta vara svår att göra, men det är verkligen en grundpelare för vad vi nationalekonomer sysslar med (i synnerhet om vi vill dra normativa slutsatser). Skillnaden mot de pedagoger/psykologer som M talar om är att vi nästintill aldrig ser att det kan finnas någon motsättning mellan preferenser och begränsningar.
Sam Bowles visar att förekomsten av utträngning av icke-monetära incitament kan göra att man behöver använda starkare monetära incitament än vad man skulle behöva om det inte fanns någon utträngning. Målet är att få folk att bidra till en kollektiv nyttighet.
Click to access SocialPreferences.pdf
Erik M: Du har förstås helt rätt. Utträngningseffekter innebär att vi kan behöva ta till ännu starkare incitament för att på ordning på torpet. Däremot kan “anspänningseffekten”, det vill säga att det kan vara svårt att prestera under stark press, inte lösas genom ännu starkare incitament.
Det där med att prestera sämre under stress har ju Martin Ingvar, professor i neurologi (?) på KI, m.fl. forskat mycket på. Vissa centra i hjärnan (bland annat de som lagrar och hämtar information i långtidsminnet) stängs av vid högre stressnivåer.
Det är därför inte så konstigt om folk blir sämre på memory om de känner större press att vinna. Eller att föreläsare blir sämre vid viktigare presentationer. Och stress måste väl relateras till vikten av att prestera.
Robert: Det kan vara en tolkning av vad pedagogerna menar. Problemet är väl att det är väldigt svårt att föreställa sig någon typ av miljö som inte påverkar den externa motivationen på något sätt, oavsett man vill det eller inte. Mycket har dessutom att göra med tidshorisonten. Om man lär sig idag för att bli belönad om 20 år (med ett kul och välbetalt jobb) är man då internt eller externt motiverad? Kommer förväntan om en frantida löneökning av tränga undan min inre motivation att lära?
Dessutom verkar pedagogerna ha en väldigt mekanisk syn, som delvis avspeglar sig i incitementslönediskussionen. Om budgetlinjen gör inlärning attraktivare så förändras peferenserna så att man slutar vilja lära sig för sakens egen skull. En fråga är om detta fungerar symmeriskt så att man blir mer sugen på att lära om kostnaden för att inhämta kunskapen höjs? Eller är det så att varje form av yttre uppmärksamhet “förstör” den inre drivkraften?
Problemet med denna syn är att hur vi än gör kommer olika beteenden av belönas (till och med naturen belönar vissar beteenden framför andra). Alltså förefaller det föga konstruktivt att döma ut extern motivation eftersom den alltid kommer att finnas. Den viktiga frågan är att förstå exakt hur yttre den påverkan påverkar preferenserna. Ett fascinerande forskningsfält som givet sin komplexitet definitivt inte lämpar sig för ideologiska förespråkare för den ena eller andra övertygelsen.
Experimentet med blodgivning måste varit ett av de mest korkade experiment jag hört talas om. Resultatet att de som fick 50 kr var mindre villiga att ge blod är ju självklart.
Att ge blod frivilligt är en nästan rent altruistisk , dvs jag ger för att jag mår bra av att ge. Att få 50 kr är en ekonomisk transaktion och då förväntar du dig att få marknadsmässig ersättning, 50 kr är i detta sammanhang en ren förolämpning. Alltså ger färre blod. Hade testet istället givit marknadsmässig ersättning hade vi sannolikt sätt en dramatisk ökning av blodgivningen.
Jag har i hela mitt yrkesverksamma liv arbetat med helt eller delvis prestationslön. När jag var anställd hade jag en timlön på 500 kr, genomsnittlig prestationslön över året. Om jag då erbjuds en arbete som ger 100 kr per timme struntade jag i detta. Om prestationen däremot gav 1.000 kr per timme slet jag som en hund även om osäkerheten i intäkten var mycket högre i det senare fallet.
Det är för övrigt i mina ögon helt fel att påstå att inte högre materiella incitament ger högre motivation, ansträngning. Att det är svårt att mäta samt att det finns vissa anomalier i ytterkanten innebär inte att prestationslön inte är det absolut bästa ersättningsformen.
Tyvärr är det så att de flesta post industriella människor helt har tappat kopplingen till arbete och överlevnad. De tror att det finns högre värden som motiverar mer. Det finns inget som motiverar mer en pengar. Gör tanke experimentet att era chefer kom till er och sa från och med i morgon måste du arbeta gratis. Jag kan garantera att ytterst få av er går till arbetet för lyckan av att göra ert arbete. Kan ni inte betala er hyra eller mat garanterar jag att pengar är det enda som motiverar.
För VD och sådana som jag finns det ingen annan motivation än pengar. Men alla oavsett vad de gör motiveras bäst med pengar.
För mig finns det inget mer absurt än att få betalt för tid, det är en självklarhet att du ska ha betalt efter prestation.
Alex: Forskare kritiseras ibland för att forska om sådant som är “självklarheter” och som “alla vet”. Men det finns två mycket goda skäl att forska om sådant. För det första är det ofta som “självklarheter” visar sig inte stämma med verkligheten. Så visade det sig vara i detta fall — det var bara kvinnor som slutade donera blod när de fick 50 kronor. Är det också en “självklarhet” i dina ögon? För det andra är det motiverat att forska på “självklarheter” för att få reda på hur starka effekterna är. Du har nog rätt i att de flesta har en känsla av att det kan ha en negativ effekt att ge en struntsumma till blodgivare, men hur stark är den här typen av effekter? Detta måste vi få ett svar för när vi t.ex. utformar en blodgivarpolicy.
Dina övriga personliga övertygelser om människors motivation tänker jag inte kommentera. Det finns redan massor av forskning och mer lär komma som ger oss betydligt mer vederhäftiga svar på detta än utsagor av typen att det inte finns något som “motiverar mer en pengar”.
Alex>> Att 50 kronor inte är en rimlig ersättning för tiden att ge blod är väl inte poängen med studien (eller andra liknande).
Du skriver själv att du “mår bra av att ge blod” (eller de som ger blod), men frågan är då varför minskar giveriet om man också får 50 kronor? Det är väl bättre att erhålla: “mår bra” + “50 kronor”, än att bara “må bra”.
D v s hypotsen är att pengarna minskar värdet av “må bra”, eller gör att man överhuvudtaget inte får “må-bra-känslan”. Det är intressant om det är så, då den monetära ersättningen tränder undan värdet av den altruistiska känslan.
Om man antar att tid är pengar borde det vara rimligt att man presterar mindre om man får mer pengar. För då uppnår man ju fortare den gräns där man tycker att man har lagt ner tillräckligt med tid på arbete och hellre ägnar sig åt något annat.
En sak som ofta glöms bort när man pratar om incitamentsprogram och övriga rörliga löner är att man inte bara vill se till att nuvarande anställda arbetar åt rätt håll. Man vill också locka rätt människor till sitt företag. Ett företag som har ett “aggressivt” belöningssystem kommer att locka personer med mycket tävlingsinstinkt och som tror sig kunna åstadkomma resultat. Dessa har troligen en hög risktolerans, både för sig själva och i sitt arbete. Ett mindre “aggressivt” system lockar personer som har andra mål för sitt arbete och de har troligen en lägre risktolerans.
Det är därför viktigt att företagen verkligen tänker igenom vilken sorts människor vill vi ska arbeta hos oss och vilket beteende vill vi uppmuntra när man konstruerar sitt belöningssystem. Att slentiranmässigt följa vad alla andra gör har aldrig varit en framgångsrik strategi.
Robert,
Det är viktigt att forska på det uppenbara, ibland visar det sig vara helt fel ibland är det verklighet. Min kritik var inte att forskningen som sådan var fel men att det uppenbara var att ge en ersättning långt under marknadsmässig nivå skulle komma att ge en minskning av givande av blod. Det är ju uppenbart, vilket det även finns forskning på i USA, att om du ger ett incitament som ses som en förolämpning minskar incitamentet att utföra uppdraget, ge blod.
När det gäller pengar anser jag inte att det är det enda som motiverar men att det är den absolut bästa motiveraren. Den är också universell, inte beroende av individens egna preferenser eller den underliggande kulturens preferenser. Du kan aldrig undersöka i detalj vad som motiverar varje individ utöver pengar, vad dennes underliggande, inre preferenser är. Det är därför i mina ögon meningslöst att inte använda sig av den bästa och mest effektiva motiveraren.
M,
nej jag skrev inte att pengar minskar motivationen men om ersättningen inte är marknadsmässig och så låg som 50 kr ses det som en förolämpning vilket leder till minskat incitament att ge blod.
Alex, vilken är den “forskning i USA” som du syftar på?
Den forskning jag syftar på är relativt omfattande beteendepsykologisk forskning kring incitament. Den visar att om incitamenten är för låga minskar det önskvärda beteendet.
Jag har inte tillgång till forskningsdatabaser men det har sannolikt du. Du lär sannolikt hitta dessa utan alltför stor arbetsinsats. Vi talar inte om beteendeekonomisk forskning utan beteendepsykologisk forskning.
Jag tar tillbaka mitt inlägg i den mån att den inte var idiotisk forskning. Det är viktigt att öka kunskapen. Det jag borde skrivit var att den var mycket dålig utförd. Dess syften och utförande lämnar mycket övrigt att önska. Att välja blodgivning för att studera ekonomisk incitament är uppåt väggarna iom att blodgivning innehåller så många andra incitament. Sedan valde de en incitaments nivå som inte var marknadsmässig. Lät mig exemplifiera. Anta att din TV kostade SEK 1.000 i inköp, du blir erbjuden SEK 50 för din nya TV. Skulle du sälja den för SEK 50? Du skulle nog säga nej, du skulle säga att du för komma med ett bättre bud. Det var sannolikt det som hände i försöket.
Robert, läs gärna denna mycket intressanta forskning som verkar ställa beteendeekonomisk forskning på huvudet. Individer kan i vissa undantagsfall vara irrationella men den fria marknaden lär även de mest irrationella individer att bli rationella. Dvs det många beteendeekomer verkar hävda att marknaden är irrationell är felaktigt.
Jag hoppas vi kommer att se mer omfattande forskning kring detta. F.A Hayek hade helt rätt.
Inlägg Den rationella marknaden from Nonicoclolasos by nonicoclolasos
Den beteendeekonomiska forskningen identifierar fall av individuell irrationalitet: ekonomiska aktörer präglas ofta av olika kognitiva imperfektioner i sitt beslutsfattande. Ekonomipristagaren Vernon Smith har emellertid påpekat att irrationalitet på individnivå inte behöver leda till “irrationalitet” på makronivå: Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?
Professor John List Smiths resonemang får stöd i studien “The Market: Catalyst for Rationality and Filter of Irrationality” av John List och Daniel Millimet, publicerad i B. E. Journal of Economic Analysis & Policy: Using field experimental data gathered from more than 800 experimental subjects, we find evidence that the market is a catalyst for this type of rationality. The study then focuses on aggregate market outcomes by examining empirically whether individual rationality of this sort is a prerequisite for market efficiency. Using a complementary field experiment, we gathered data from more than 380 subjects of age 6-18 in multi-lateral bargaining markets at a shopping mall. We find that our chosen market institution is a filter of irrationality: even when markets are populated solely by irrational buyers, aggregate market outcomes converge to the intersection of the supply and demand functions. Resultat som dessa antyder att man bör undvika att alltför snabbt dra slutsatsen att förekomst av individuell irrationalitet gör marknadsprocessen “irrationell” och att den därför behöver styras, i alla möjliga sammanhang, av detaljerade statliga regleringar. Man bör inte stirra sig blind på mikroresultat i isolering, med andra ord, utan också se på hur individer i interaktion under vissa allmänna institutioner kan bete sig som om de vore rationella, med “goda” makroutfall. Tips: Café Hayek.
M: Jag tror, helt utan några vetenskapliga belägg, att det stora steget är mellan “ingen ersättning” och “ersättning”. För att ta ett annat uppenbart exempel: det är stor skillnad att få erbjudandet “Vill du ha sex med mig?” och “Vill du ha sex med mig om jag ger dig femtio kronor?”
Jag misstänker att antalet blodgivare snarare ökar ju mer pengar de får, efter den initiala nedgången när man går från inga pengar till några pengar.
Alex, jag håller med dig (se till exempel detta inlägg: https://ekonomistas.se/2008/09/05/rationella-lotterispelare/). Nyckelfrågan är dock under vilka omständigheter som irrationalitet på individnivå försvinner på makronivå och när de består, eller till och med förstärks, på makronivå. En artikel som ger ett preliminärt svar på denna fråga är följande artikel i Science: http://www.hss.caltech.edu/~camerer/ScienceInteraction06.pdf.
Robert, länken fungerar inte. Kan du posta den igen?
Jag ser att du länkar till Camerer. Jag har under sommaren läst en hel artiklar av honom. Jag gillar hans asymmetriska paternalism i kontrast till Thaler/Sunstein och de flesta beteendeekonomers generella vilja att för all använda beteendeekonomiska styrmedel, “nudgar”.
Under sommaren har jag mer och mer kommit att inse att beteendeekonomer oftast forskat på individer som för det mesta är rationella men i vissa specifika situationer, oftast sällan förekommande och samtidigt av ganska liten ekonomisk betydelse för dem. Vad betyder det för en medelklass individ om denne placerar sina pensionspengar sent eller tidigt, placerar dem i fonder med höga avgifter? Ganska lite på marginalen. De betalar för mycket för huset och sina lån men det påverkar inte deras ekonomi i stort, sak samma med pensionen.
Jag är själv klassiskt liberal men som de flesta sådan är jag asymmetriskt paternalistisk. De som inte kan fatta rationella beslut mest tiden bör drabbas av paternalism, de som kan fatta rationella beslut mesta tiden bör lämnas i fred.
Det innebär att jag skulle vilja se beteendeekonomiska forskning fokusera mest på de individer som oftast fattar irrationella beslut. dvs psykisk sjuka, överviktiga, fysiskt sjuka, äldre, de som mottar socialhjälp, missbrukare och kriminella. Det är de som har mest att vinna på beteendeekonomiska styrmedel samt är mest i behov av kartläggning av sina kognitiva störningar.
Beteendeekonomisk styrning (mjuk paternalism) och den klassiska hårda paternalismen tar sin utgångspunkt i att pga .av att 10-20 % inte kan sköta sig måste de 80-90 % som kan sköta sig få sina val styrda eller helt inskränkta.
Camerer har som jag ser lösningen, asymmetrisk beteendeekonomisk styrning för de icke rationella och de 80-90 % som för det mesta klarar sig lämnas helt ifred.
Du har säkert läst denna av Camerer et al men den är mycket intressant. Med uttrycket Conservative ska förstås i en amerikansk kontext. Det syftar på “fiscal conservatives” och libertarianer, inte på socialt konservativa. De är ju som beteende ekonomer för paternalism.
REGULATION FOR CONSERVATIVES: BEHAVIORAL ECONOMICS AND THE CASE FOR
“ASYMMETRIC PATERNALISM”
COLIN CAMERER, SAMUEL ISSACHAROFF, GEORGE LOEWENSTEIN,
Här kommer länkarna igen:
https://ekonomistas.se/2008/09/05/rationella-lotterispelare/
Click to access ScienceInteraction06.pdf
Jag har läst Camerers artikel och liksom honom tror jag inte bara att det är “psykisk sjuka, överviktiga, fysiskt sjuka, äldre, de som mottar socialhjälp, missbrukare och kriminella” som kan vara i behov av paternalistisk politik, utan även välbetalda, unga och friska doktorer i nationalekonomi som kan behöva nudgas lite när det gäller allt från pensionssparande till att inte dricka för mycket och att använda bilbältet. 😉
Hur mycket är för mycket att dricka? Svaret påverkar även vad en lagom nivå på pensionssparande är…
Jag tror att alla kan ha nytta av mjuka pekpinnar men eftersom jag är klassisk liberal och i princip emot alla former av statliga interventioner i allmänhet och paternalistiska sådana i synnerhet. De senare baserar sig nästan alltid på moralvärderingar som i sin tur baseras på egalitär ideologi eller religion. Moral värderingar bör inte styra lagstifting iom att det allt som oftast leder till ett majoritetsförtryck av minoriteten se bara hur paternalistisk majoritets lagstiftning särbehandlat etniska minoriteter och vissa ekonomiska grupper i båda ytterkanterna av det ekonomiska spektrat.
Jag förstår att vissa individer i bland har kognitiva störningar i vissa situationer. Men jag vet också att de grupper jag beskrev ovan har mycket, mycket grövrre kognitiva störningar och oftast fattar irrationella beslut.
En fil.dr i nationalekonomi jämfört med en ung tjej i Rosengård med föräldrar som är funktionella analfabeter kan inte jämföras på samma dag. Ett beslut för en fil.dr i nationalekonomi huruvida denne väljer pension får på marginalen mycket liten betydelse för denna. Ett felaktigt beslut av den unga tjejen i Rosengård får livsavgörande betydelse.
Jag menar att forskningen bör inriktas på de som har de största kognitiva störningarna och vilka oftast fattar irrationella beslut. Vidare bör nudgar först inriktas inom vården och den social omsorgen. Inte på för att en välutbildad medeklass ska slippa sätta sig in i behovet av ekonomisk planering. I mina ögon ska det finnas en kostnad att inte välja för de som har utbildning och förmåga att kunna göra sådana val. Om du hellre väljer att läsa en god bok eller andra aktiviteter så är det för mig ett rationellt val, men det har ett pris.
Inom juridiken kallar vi detta för huruvida en individ “insett eller bort inse” konsekvensen av sitt handlade. Detta mäts inte utifrån en vad en i normalpopulationen hade gjort eller insett utan utifrån hur en kunnig individ inom just denna mikropopulation hade handlat. Dvs kraven på en fil.dr i national ekonomi är skyhögt högre ställda än på en ung tjej från Rosengård.
Det är det jag menar med assymetrisk paternalism, den bör främst användas där den ger mest effekt samt där den undviker katastofer. I det andra spektrat anser jag inte att den bör göra det lättare för kunniga, kompetenta individer att slippa anstränga sig. Att du sällan köper ett hus eller investerar i din pension är ingen ursäkt.
Jag är däremot mycket för sk. “hard disclosure” regler. Att företag måste visa beräkningar på verkliga kostnader både synliga och dolda. Det gäller även avtalsvillkor. Men att förbjuda vissa typer av sparformer eller låneprodukter är helt uppåt väggarna. PPM systemet är det sämsta av mänga världar. De kräver ett val men begräsnar valet vilket tar bort möjligheten att uppnå den högsta och bästa riskjusterade avkastningen. Jag hade istället sätt att du hade endast ett fåtal fördefinerade val men full investerings frihet för de som vill opta ut.
Från bloggen Overcoming Bias av Robin Hanson. Jag tycker han styrker min tes att betala för lite ger ett sämre utfall än att betala marknasmässigt.
Hide The Blood Money
2 people liked thisBlood donations are a famous oft-cited case of where we might get less of something of we pay more for it. Now it seems the problem is just with cash, not with payment; apparently we dislike an appearance of being paid, not payment itself: We set up … a survey administered to 467 blood donors in an Italian town, and find that donors are not reluctant to receive compensation in general: A substantial share of respondents declared they would stop being donors if paid a small amount of cash, but we do not find such effects when a voucher of the same nominal value is offered instead. The aversion to direct cash payments is particularly marked among women and older respondents, while there are neither gender nor age differences in the response to the voucher. More here.
Absolut är det så. Till att börja med bör ni om inte förr studera Karl Duncker´s experiment, “The Candle Problem” som väl belyser problemen med felriktade belöningar. Den som säger att pengar alltid ger resultat talar nog bara för egen del.