Det har varit värre…

2009-04-02 av 22 kommentarer

Efter Finansdepartementets senaste prognos att BNP faller med 4.2% i år tävlar medierna i svarta rubriker. Affärsvärldens startsida avgick med segern (idag) med rubriken ”BNP faller som aldrig förr”. Men trots att det är illa idag så har det faktiskt varit värre. Mycket värre. Betrakta följande bild:

image

Bilden visar de 30 värsta åren sedan 1700 i termer av årliga procentuella fall i BNP (Källa: Rodney Edvinsson och hans historia.se). Årets nedgång hamnar faktiskt bara på 24:e plats i ”värstingligan”. Här är fem-i-topplistan med Sveriges värsta BNP-fall sedan 1700:

  1. 1771-72: Vid året för Gustav III:s maktövertagande föll BNP med hela 11% på ett år som en följd av svår missväxt, hungersnöd och sjukdomar.
  2. 1867-68: Största BNP-fallet i fredstid, -10,6%. Den sista stora agrarkrisen, orsakad av missväxt, och säkerligen en anledning till utvandring västerut.
  3. 1939-40: Krigsutbrottet ledde till minskad export och import, vilket slog hårt mot inhemsk industri. BNP föll 9,3% på ett år.
  4. 1739-40: Missväxt och nytt krig med Ryssland. BNP föll med 9.3%.
  5. 1920-21: Deflationsdriven efterkrigsdepression, bankkris och svält. BNP föll med 8,5%.

Naturligtvis bör man vara försiktig med att jämföra kriser idag och i den förindustriella agrarekonomin. Förutom den statistiska osäkerheten i historiska BNP-mått är det svårt att relatera konsekvenserna i termer av t ex mänskligt lidande. Sannolikt var de oerhört större då eftersom kriserna huvudsakligen handlade om missväxt eller demografiska chocker (t ex 1720 års pest).

Så vilken är sensmoralen? Tja, ingen särskild utöver den eventuella trösten man kan känna av att andra gått igenom samma elände som det man själv genomlider. En annan, dystrare, tolkning är att det fortfarande finns gott om fallhöjd i lågkonjunkturen.

Länkar: DN12345, SvD12345, SydSv12, VA123

Filed Under: Makro Tagged With: , , ,

Behöver alla banker samhällets stöd?

2009-03-27 av 3 kommentarer

De stora statliga stödpaketen till banksektorn har förundrat många: varför ska bilföretagen förvägras stöd medan bankföretagen badar i stödpengar? Förklaringen ligger i att en bankkrasch skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för hela samhället om betalningssystem, sparkapital eller företagens likviditet gick i stöpet.

Men alla håller inte med. I en tänkvärd artikel i Financial Times utsökta debattsida, The Future of Capitalism, undrar förre finansministern i Thatchers regeringar, Nigel Lawson, om vi verkligen behöver stödja alla banker. Nej, svarar han direkt, och menar att det egentligen bara är affärsbankerna som borde stödjas medan investmentbankerna inte alls uppfyller lika viktiga funktioner för samhället. Medan affärsbanker bedriver in- och utlåning från allmänhet och företag samt sköter betalningssystemet inriktar sig investmentbanker huvudsakligen på att skaffa fram riskkapital samt handla med värdepapper. Om en investmentbank går i stöten ökas därför inte risken för systemkrasch.

Lawsons slutsats är att västländerna borde införa, eller i vissa fall återinföra, en juridisk separation mellan dessa två banktyper. Sådana lagar har funnits tidigare, och den mest berömda är den amerikanska Glass-Steagall Act från 1933 som upphävdes av Clinton-regeringen 1999.

Men går det längre att separera affärs- och investmentbanker? Vissa hävdar att detta inte går. Värdepapperiseringen av t ex privatpersoners skulder har lett till en sammanflätning av de båda bankverksamheterna. LSE-ekonomen Jon Danielsson ifrågasätter i en VOX-artikel att affärsbanker är i grunden stabilare och mindre riskbenägna. En ny Glass-Steagall lag skulle därmed kunna skapa nya obalanser och i förlängningen samhällsekonomiska kostnader. Danielsson får medhåll från flera håll om att investmentbanker i högsta grad påverkar finanssystemet och därmed inte kan undantas en reglering av systemrisker.

Sverige saknar traditionella investmentbanker, men de har ändå dykt upp på senare år. När investmentbanken Carnegie nyligen förstatligades var det en signal om att i första hand Riksgälden, men naturligtivs även regering och riksbank, att de inte heller helt köper Lawsons tanke att investmentbanker inte bör räddas. Samtidigt kan man undra om systemrisken varit lika överhängade om vi redan från början haft en tydlig uppdelning mellan affärs- och investmentbanker. Frågan är alltså av principiell betydelse och borde diskuteras ivrigt av svenska finansinstitutioner och deras reglerare. Gör den det?

Filed Under: Finans, Makro Tagged With: , ,

Bonusar i historien

2009-03-20 av 5 kommentarer

De som följt den senaste tidens diskussion om VD-bonusar har lätt kunnat få intrycket att sådana incitamentsprogram är nya påfund. Men det stämmer inte. I Sverige kom de på allvar under 1980-talets mitt, och i USA har de funnits i bred omfattning sedan 1950-talet. Men nytt idag är deras storlek, både relativt grundlönen och i absoluta termer. Aldrig har de varit större.

De två amerikanska ekonomhistorikerna Carola Frydman och Raven Saks har till en ny uppsats samlat in uppgifter om direktörslöner i börsbolag i USA från årsrapporter mellan 1937 och 2005. Kartläggningen är unik och tyvärr finns inga liknande data för Sverige. Forskarna finner två huvudresultat:

  • Tvärt emot tidigare trosuppfattningar var aktieoptioner vanliga även före 1970. Bilden nedan visar att en majoritet av direktörerna hade aktieoptioner redan på 1950-talet (heldragen linje och vänster y-axel). Lönernas känslighet för företagets utveckling var rentav något större på 60-talet än på 80-talet.

image

  • Dagens nivåer på rörliga ersättningar är historiskt höga. Aldrig tidigare har de utgjort en större andel av totallönen eller varit större absolut sett (bilden nedan visar medianlönen uppdelat på lön+olika sorters bonusar (streckade linjer) och totallön (heldragen linje).

image

Tyvärr vet vi dock inte mycket om bonusars utveckling i Sverige. Men att de funnits länge står helt klart, om än i blygsammare omfattning än idag. Ofta kallades de tantiem (eller tantième) och i Ericssons årsredovisningar från 1910- och 20-talen nämns de uttryckligen som utgiftspost (se här). Att tantiem betraktades som prestationslön för VD framgår även i andra källor, t ex i brevkorrespondens från 1932 mellan industrimannen Ernst Wehtje och hans son (se sid 137 i Tomas Mattis doktorsavhandling om svenska storföretagsledares ideal).

Lyssningstips: Idag fredag (20/3 2009) kl 12.10 handlar SR P1:s Historiska klubben om bonusar genom historien. Medverkande är professor Lars Magnusson och undertecknad (LYSSNA HÄR).

Filed Under: Finans Tagged With: , ,

Nya tjänster på Ekonomistas

2009-03-17 av 1 kommentar

Ekonomistas presenterar nu tre nya sidor med nationalekonomiska resurser, data och litteraturtips för studenter, forskare och en intresserad allmänhet. Sidorna kommer att uppdateras och utökas kontinuerligt, så det är en bra idé att då och då kolla efter nyheter och fördjupningar. De nya sidorna är följande:

  • Resurser: Här samlar vi information om ämnet nationalekonomi i stort. Exempelvis länkar vi till nya nationalekonomiska Working Papers, akademiska seminarieserier i Sverige och utlandet, handledningar till ekonometri- och statistikprogram mm.
  • Data: Här presenterar vi länkar till databaser och statistik som vi själva stött på och bedömer vara av god kvalitet. Några övergripande dataområden är Svensk statistik, Internationell statistik, Finansiell statistik och Attitydundersökningar.
  • Lästips: På denna sida presenterar vi regelbundet tips för vidare förkovran. Det kan vara böcker, akademiska artiklar eller annat som fångat vårt intresse.
Filed Under: Kuriosa Tagged With: ,

Är verkligen tillgång till vapen boven i dramat?

2009-03-12 av 26 kommentarer

Frågan om ökad tillgång till vapen orsakar ökad risk för dödskjutningar i samhället är viktig. Dess svar skulle kunna hjälpa både polis och lagstiftare i arbetet mot dödskjutningar i samhället. Men trots ett flertal studier saknas starkt stöd i forskningen för att en hårdare reglering av vapentillgången skulle minska vapenrelaterade dödsfall.

I Australien infördes hårdare regler efter massakern i tasmanska Port Arthur 1996 då 35 oskyldiga sköts ned på öppen gata. Bland annat skärptes licensreglerna och en återköpskampanj av privatpersoners vapen startades. Ett flertal studier hävdar att reformen minskade antalet vapenrelaterade dödsfall, men ingen av studierna förmår belägga att det verkligen var reformen som orsakade minskningen istället för andra parallela samhällsförändringar (se tidigare Ekonomistasinlägg om denna reform).

Desto mer övertygande analys presenteras i en ny amerikansk forskningsrapport om sambandet mellan vapenexponering och dödskjutningar i samhället. Genom att studera de tusentals vapenutställningar (gun shows) för allmänheten som varje år äger rum i USA kan forskarna utvärdera om de påverkat dödskjutningsfrekvensen på de orter där de ägt rum. Bakgrunden är att kritiker har hävdat att utställningarna ger brottslingar ökad tillgång till vapen medan förespråkarna pekat att dessa lätt kan få tag på vapen på andra håll i samhället. Studiens resultat ger den senare gruppen rätt. Det finns ingen koppling alls mellan vapenutställningar och antalet mord eller självmord där vapen använts. Därmed ifrågasätter forskarna att exponering för och tillgänglighet till vapen automatiskt skulle leda till ökad vapenrelaterad brottslighet.

Sammantaget ger alltså forskningen svagt stöd åt att hårdare vapenregler skulle minska vapenrelaterad dödlighet i samhället. Vad säger detta om möjligheterna att förhindra de spektakulära masskjutningarna på skolor och arbetsplatser som vi sett i USA, Australien, Finland och Tyskland? Förmodligen ganska lite eftersom de är extrema händelserna som har föga gemensamt med de ”vanliga” mord och självmord som finns i forskarnas dataset. Fast det är klart, om inte ens de vanliga morden påverkas av hårdare vapenregler så varför skulle massmorden utförda av enskilda ”desperados” göra det?

Länkar: DN123456, SvD12, Exp12, AB123.

Filed Under: Kuriosa

Errata om Feldts ”förmögenhetsskatt”

2009-03-07 av 12 kommentarer

För en tid sedan presenterade f d finansminstern Kjell-Olof Feldt, benäget bistådd av skatteprofessorn Sven-Olof Lodin, en ny skattemodell för Sverige. Deras motivering var att det svenska skattesystemet lider av skevheter, undantag och svårigheter som undergräver dess effektivitet.

Här på Ekonomistas kommenterade jag deras föreslagna kapitalbeskattning. Särskilt framhöll jag att det kraftigt gynnade högbelånade hushåll i förhållande till dagens system eftersom skulder togs upp till fulla marknadsvärden medan fastigheter endast togs upptill halva taxeringsvärdet. Mitt räkneexempel visade att en familj med fullbelånad villa värd 7 milj kr, taxerad till 5 milj kr, skulle få en skattereduktion på 31 900 kr.

Men jag hade fel, vilket Sven-Olof Lodin själv var vänlig nog att påpeka för mig. I ett e-brev skriver han med anledning av mitt räkneexempel:

Här missar Du att det i dag inte utgår någon skatt mer än de 6 500 kr i fastighetsavgift på Djursholmsvillan. Ändå föreligger full avdragsrätt för 100 000 kr av räntan med en skatteeffekt på 30 % och 21 % däröver. Vid 5 % ränta är räntekostnaden ca 350 000 kr. För 100 000 kr är skattereduktionen 30 000 kr och för överstigande 250 000 kr endast 21 % dvs 52 500 = totalt 82 500. Om Du drar ifrån fastighetsavgiften på 6 500 kr får han idag en skatteminskning genom lånet, som också idag är avdragsgillt, på 76 000 kr.

I korthet missade jag att högbelånade villaägare gynnas rejält även i dagens skattesystem. De rentav både slipper fastighetsskatt och får göra avdrag på ränteutgifter!

Men det var inte bara jag som var fel ute om Feldts/Lodins ganska moderata kapitalskatteförslag. I ett hetsigt utfall på SvD Brännpunkt (15/2) anklagade Villaägarnas förening Lodin för att vara en ”ulv i fårakläder” som ”listigt och kamouflerat försöker återinföra nyligen reformerade fastighetsskatten”. Tack och lov kunde Lodin i en replik förklara att särintresset blivit blint för sitt eget bästa. I själva verket gynnas fastighetsägare i förslaget dels genom en avskaffad reavinsskatt, dels genom att erbjuda saklig grund för bibehållen ränteavdragsrätt (vilken saknas i frånvaro av fastighetsskatt).

Fast om allt detta alls kommer spela någon roll i slutändan är oklart. Varken Anders Borg eller någon annan från regeringen verkar ha tagit någon större notis om rapporten om man får utgå från media. Tyvärr.

Lästips: Läs Feldts rapport här, Lodins kapitalskatterapport här, samt kommentarer hos Schück i DN, Braunerhielm i AB, Karlson i DI, och DI-ledare (7/2, 7/3).

Filed Under: Offentlig sektor Tagged With: , ,

Är riksbankens obereonde hotat?

2009-03-05 av 12 kommentarer

Att penningpolitiken sköts av en centralbank som står formellt skild från den politiska makten är normen i de flesta västländer. Forskning visar också att denna ordning, med låg inflation och inga uppenbara baksidor, varit ekonomiskt gynnsam i förhållande till en situation då finansministern beslutade över både finans- och penningpolitik.

Men nu syns tydliga tecken på att centralbankernas strikta oberoende kan vara hotat. Politiker i västländernas regering och parlament har alltid haft ett intresse att förmå centralbankerna att utforma sin penningpolitik i linje med finanspolitiken. Nu när det blåst upp till full finanskris och djup lågkonjunktur gäller detta i ännu högre grad.

Politiska påtryckningar på centralbankernas ledningar kan dock se lite olika ut. Här är några exempel:

  • David Oddson, Island. Oddson var centralbankchef i krisdrabbade Island fram till förra veckan då han efter långt motstånd mot alla krav på hans avgång till sist tvingades gå efter att landets nya vänsterregering ombildat bankens direktion. Detta är förmodligen det mest flagranta exemplet på hur en västerländsk regering satt centralbankens oberoende ur spel.
  • Ben Bernanke, Fed. Den amerikanska centralbanken har tydligt koordinerat sin penningpolitik med regeringens finanspolitik i samband med krisen, vilket också kritiserats. Enligt Johan Lönnroth i senaste Ekonomisk Debatt (s. 95) visar detta på hur opolitiska centralbanker i själva verket är ”myt”.
  • Lars Heikensten, Riksbanken. Heikensten avgick i förtid som riskbankchef 2005 då han erbjudits ett toppjobb i EU:s revisionsrätt av regeringen Persson. Utnämningen kritiserades skarpt av oppositionen, och Peter Wolodarski skrev en skarpsynt ledare om hur denna ”belöning” undergrävde förtroendet för riksbankens politiska självständighet.

Är dessa exempel undantag eller tecken på en minskad politisk ambition att upprätthålla självständiga centralbanker med makt över penningpolitiken? Svaret låter vänta på sig, men tills dess är frågan angelägen och borde diskuteras av såväl politiker som forskare. Varför inte börja redan här på Ekonomistas?

Filed Under: Makro

Vad är en VD-lön?

2009-03-02 av 1 kommentar

I dagens huvudledare ondgör sig Dagens Industri hur Skatteverket ”jagar” chefer i riskkapitalbolagens uppköpta bolag. Anledningen är att dessa personer erhåller aktieposter i sina bolag som en del i sina anställningskontrakt. När bolaget sedan börsnoteras eller personen tillåts byta jobb kan aktierna säljas, ofta till betydande kapitalvinst.

Tvistefrågan är nu: är denna kapitalvinst att betrakta som lön? Skatteverket tycker det, och driver nu en eftertaxeringskampanj. Förutom den högre skattesatsen (ca 55% för löneinkomst mot 30% för kapitalinkomst) vill Skatteverket även få in sociala avgifter. Skattebeloppen är betydande, vilket enligt DI hotar de viktiga riskkapitalbolagens affärsidé.

Oavsett om Skatteverket har rätt eller fel är det tydligt att realiserade kapitalvinster blivit allt viktigare för höginkomsttagare. Bilden visar att deras andel ökat från ungefär häften av topptusendelens inkomster i början av 1990-talet till mer än två tredjedelar idag.

image

Lön eller inte? Så här avslutade Jesper Roine och jag en artikel i Ekonomisk Debatt som de svenska toppinkomsternas utveckling:

I det svenska fallet har lönespridningen som sagt ökat något men den stora ökningen av toppinkomstandelarna framträder när vi inkluderar kapitalvinster. Om dessa kapitalvinster är kopplade till toppinkomsttagarnas yrkesutövning så skulle det tyda på att liknande mekanismer som verkar i USA och England även ligger bakom den ökade inkomstkoncentrationen i Sverige. Men om dessa kapitalvinster inte har någon koppling till toppinkomsttagarnas arbete antyder detta i stället att, precis som i början av seklet, den som blir rik i Sverige blir det genom att göra goda investeringar, inte genom arbete. 

Lästips: Ekonomistas1 (om vad som driver VD-löner), Ekonomistas2 (om att bonusar är en annan form av kapitalvinst som förklarar bildens utseende).

Filed Under: Arbetsmarknad, Företagande

Lurig inkomstfördelningsstatistik

2009-02-19 av

Att ha korrekta mått på inkomstfördelningen är en förutsättning för en konstruktiv diskussion om välfärdens utveckling, inte minst för att motverka de politiska krafter till höger och vänster som ofta avsiktligt misstolkar inkomstdata. Tyvärr syndar ibland även forskare, nu senast en amerikansk forskare vars nya inkomststatistikdatabas presenterats som bättre än föregångarna men vilket en närmare betraktelse inte ger stöd för.

Det var via Andreas Berghs hemsida som jag fick reda på den nya amerikanska databasen, med namnet ”SWIID” (det är en förkortning för ”standardiserad” WIID, där WIID i sin tur är en välkänd kollektion av allsköns oberoende inkomstfördelningsresultat från olika länder, några usla, andra bättre). Amerikanen hävdar att hans dataset ”minimerar effekten av problematiska antaganden genom utgå från så mycket information som möjligt från näraliggande år från samma land” (min kursivering). Men en närmare titt på SWIID:s dokumentation visar att databasen inte innehåller nya, bättre data utan enbart ompaketerar gamla dataserier t ex genom att väga upp vissa observationer och skapa årsserier med hjälp av glidande medelvärden. Detta kan knappast vara att ”minimera” de problem som de gamla serierna led av.

Hur levererar då den nya databasen SWIID i fallet Sverige? Ett test är att jämföra dess enda fördelningsmått, gini-koefficienten, med motsvarande mått från SCB:s inkomstfördelningsundersökning (data här). Serierna är inte helt jämförbara eftersom SCB studerar s k konsumtionsenheter (personer inom kosthushåll) med SWIID förmodligen bokföringshushåll. Och SCB:s disponibla inkomster innehåller realiserade kapitalvinster vilket SWIID förmodligen inte gör. Jag säger ”förmodligen” eftersom SWIID:s dokumenation är urusel, vilket i sig är ett tecken på låg kvalitet.

Diagrammet nedan visar Sveriges gini 1991-2006 i SWIID och SCB . Varken trender eller nivåer stämmer överens. SWIID:s serie ligger inte bara betydligt lägre utan faller kraftigt 2001-06 medan den stiger i SCB:s serie. Än värre förefaller SWIID:s serie vara linjärt interpolerad mellan vissa år (se de spikraka strecken mellan 1993, 1996, 2000, 2004). 

image

Slutsatsen är att SWIID-databasen inte håller vad dess upphovsman lovar. Tvärtom lider databasen av precis samma problem med ”skit in, skit ut” som tidigare databaser (vilkas data SWIID också återanvänder). Den varning som inkomstfördelningsnestorn (och framtida nobelpristagaren?) Anthony Atkinson och Andrea Brandolini utfärdade för femton år sedan angående dessa internationella inkomstfördelningsdatabaser står sig med andra ord än idag:

We are not convinced that at present it is possible to use secondary datasets safely without some knoweldge of the underlying sources, and we caution strongly against mechanical use of such data-sets.

Filed Under: Utbildning och forskning, Välfärd Tagged With: , ,

Hjärtskärande finanskriser

2009-02-13 av 7 kommentarer

Att finansiell oro och ibland rentav panik inte är bra för den finansiella hälsan är välkänt. Men att bankkriser också kan vara hälsovådliga, rentav dödliga, är mindre känt. En ny studie publicerad i medicintidskriften Globalization and Health visar att så kan vara fallet.

Det är nationalekonomen Chris Meissner som tillsammans med två epidemiologer studerat huruvida inträffandet av en bankkris påverkar antalet hjärtrelaterade (kardiovaskulära) dödsfall i ett land. Forskarnas har kopplat samman historiska bankkrisdata med Världshälsoorganisationens globala mortalitetsdatabas som innehåller uppgifter om antalet dödsfall och deras orsaker per år och land sedan 1960.

Resultaten visar att en bankkris i ett land är förknippad med en kortsiktig ökning av antalet hjärtfelsdödsfall med 6,4 procent efter att effekter från bl a övrig ekonomisk utveckling, inflation, utbildningsnivå och oobserverade lands- och årsinfluenser rensats ut. Särskilt stor förefaller effekten vara i utvecklingsländer där de hjärtrelaterade dödsfallen ökade hela 26 procent under år med bankkriser.

Även om resultaten ska tas med en nypa salt (data är alltför aggregerade för att mer kvalificerade epidemiologiska slutsatser ska kunna dras) är de i linje med tidigare studier som funnit att yttre påverkan från t ex krig, jordbävningar eller terroristattacker kan öka dödsfrekvensen hos hjärtsjuka patienter.

Med andra ord har Anders Borg och Stefan Ingves nu inte längre enbart ekonomiska utan också folkhälsorelaterade skäl att förhindra att svenska banker går omkull.

Filed Under: Finans, Välfärd Tagged With: , ,
«Föregående sida
Nästa sida»