Storbråk bland forskare om brittisk budget

Hur ska västländer med stora budgetunderskott utforma sin finanspolitik under den rådande ekonomiska krisen? Ska regeringen fortsätta spendera och därigenom motarbeta lågkonjunkturen eller ska den försöka stärka förtroendet för de offentliga finanserna och minska budgetunderskottet?  Denna fråga har gett upphov till ett storgräl i Storbritannien, där Gordon Brown under flera år fört en mycket expansiv finanspolitik. Några av landets ledande nationalekonomer, understödda av namnkunniga utländska (främst amerikanska) kolleger, har gått i klinch med varandra och utgången är osäker. Redo för lite name-dropping?

Gör Brown tummen upp för Besley eller Layard?

Det började när tjugo ekonomiprofessorer publicerade ett öppet brev i Sunday Times (14/2-10) innehållandes en uppmaning (till den brittiska regeringen) att hejda det skenande budgetunderskottet bl a genom minskade offentliga utgifter och strukturella reformer. Bland undertecknarna fanns personer som Timothy Besley, Charles Goodhart, Christopher Pissarides (samtliga vid LSE), Orazio Attansio och Costas Meghir (vid UCL), Kenneth Rogoff (Harvard) och Thomas Sargent (NYU).

Reaktionen lät inte vänta på sig. Endast fyra dagar senare publicerade två andra grupper av ekonomer två öppna brev i Financial Times som gick i direkt polemik mot Besley m fl:s brev. Tonen i båda svarsbreven är relativt hård med tanke på att flera av undertecknarna är institutionskolleger med dem som skrev det första brevet.

Det ena svarsbrevet var undertecknat av 57 forskare, bl a David Blanchflower (Dartmouth), David Held (LSE), Stephen Machin (UCL), Alan Manning (LSE) och Joseph Stiglitz (Columbia). Deras huvudpoäng är att budgetunderskottet måste hanteras på sikt, men att det är helt fel tidpunkt att göra detta nu på det som Besley och medförfattare föreslår. En sådan svångremspolitik skulle, enligt de 57, skada den långsiktiga tillväxtpotentialen i landet och göra folk fattigare.

Det andra brevet undertecknades av nio personer, bl a Alan Blinder (Princeton), David Hendry (Oxford), Richard Layard (LSE) och Robert Solow (MIT). Huvudpoängen är densamma som i det första svarsbrevet, nämligen att en åtstramning nu skulle riskera göra ännu flera arbetslösa vilket skulle få långsiktiga konsekvenser. Dessutom bestrider de graden av allvar i budgetunderskottets storlek, vilket inte är så historiskt högt som Besley m fl hävdar. Än verkar inte Besley ha kommenterat replikerna, men det ska bli intressant att följa den fortsatta brittiska debatten.

Varför har inte Sverige någon liknande animerad debatt mellan våra akademiska toppekonomer? Ett skäl är förstås att vi saknar stora underskott eller hög statsskuld. Men det borde finnas andra frågor gällande t ex finans- eller penningpolitik som borde debatteras. Kanske råder konsensus bland svenska akademiska ekonomer i dessa frågor. Eller så är våra professorer alltför upptagna med att publicera sig i internationella vetenskapliga tidskrifter för att hinna (eller vilja) delta i den svenska samhällsdebatten.

Comments

  1. Ja det är trist att det inte grälas lite som det gör i amerika. Jag tror att det har o göra med det politiska klimatet. I sverige är alla nationalekonomer konformt liberala och borgerliga medan i amerika är de säkert över hälften socialdemokrater.

    • Andreas says:

      Socialdemokrater? Det finns knappt några socialdemokrater över huvud taget i USA skulle jag vilja påstå.

  2. Att kravet på att publicera sig vetenskapligt skulle ligga bakom denna upplevda tystnad bland svenska ekonomer förefaller inte särskilt troligt. Åtminstone har jag svårt att tro att publiceringskraven skulle vara lägre på ställen som LSE och Harvard.

  3. Jonas, men det är just det — att även de brittiska toppforskarna måste publicera sig — som gör tystnaden bland deras kolleger i Sverige lite konstig.

    OK, den svenska debatten skulle inte främst skulle komma att handla om budgetunderskottet, men nog finns andra ”heta” trätoämnen, som t ex jobbskatteavdrag/värnskatt, arbetslöshetsförsäkring, miljöpolitik eller varför inte kvoteringsdebatten?

  4. När det gäller storleken och inriktningen på de svenska stimulanserna är det kanske särkilt på makroekonomer vi ska ha förväntningar om debattdeltagande. Nu finns det ju inte så många akademiskt verksamma makroekonomer i Sverige, vilket kanske delvis förklarar att debatten upplevs som icke-existerande.

    Men jag vill nog ändå inte instämma i den slutsatsen. Vi hade ju t ex ett hett utbyte mellan Hassler/Krusell och Calmfors i Affärsvärlden.

    Om vi tittar på professorerna i makroekonomi vid de svenska universiteten hittar jag (med risk att ha missat någon): Alexius (SU), Calmfors (IIES/SU), Flodén (SU), Gottfries (UU), Hassler (IIES/SU), Krusell (IIES/SU), Lindbeck (IIES/SU), Ljungqvist (HHS). Bland dessa hittar jag utöver ovanstående debatt ett antal inlägg om stimulansernas storlek och inriktning. Till exempel:

    Calmfors, DN 25/11 2008
    Calmfors, SvD 12/1 2009
    Calmfors och Flodén, DI 2/6 2009
    Calmfors, Flodén och Höglin, DN 18/6 2009
    Flodén, Fokus 5/12 2008
    Hassler, AFV 3/12 2008
    Lindbeck, DN 18/1 2009
    Lindbeck, DN 4/12 2009

    Fem av åtta har alltså skrivit minst en debattartikel om denna frågeställning. Dessa artiklar (intervjuer, blogginlägg här på Ekonomistas, etc, ej inräknade…) tycker jag ändå tyder på att det finns en viss debattvilja. Inläggen indikerar också att samsynen nu är relativt stor, och dessutom att åsikterna i grova drag överensstämmer med den stimulanspolitik som regeringen nu för. Problemen är ju som sagt mycket mindre i Sverige än i andra länder, så de ekonomisk-politiska avvägningarna är enklare och medför mindre dramatik — och därmed mindre debatt — här.

  5. Är det inte just som full professor vid Harvard och LSE (eller IIES, beroende på vad man vill tjäna…) man kan släppa lite på publiceringsstressen?

  6. Jag tror det ligger mycket i vad Martin skriver. Sverige är ett litet land, men behovet av forskare som debatterar ett visst område är nästan lika stor oavsett ett lands storlek. Därför blir det väldigt få forskare som är med och debatterar ett givet område. Martins sammanställning visar ju dessutom att det faktiskt är en ganska stor andel som debatterar just den här frågan.

    Att det skulle vara publiceringshets som är orsaken till ”tystnaden” rimmar ganska illa med tanke på hur välmeriterade de forskare är som nämns i inlägget. Om något kanske svenska forskare är lite lata som varken forskar eller debatterar lika mycket som exempelvis Tim Besley. 😉

  7. Johan Låga says:

    Jag skulle vilja lansera en tanke som jag gått och grunnat på ang. budgetunderskott.

    Den faller kanske inte under ämnet nationalekonomi, men det skulle vara intressant att höra era synpunkter.

    När en regering belånar sig lovar man naturligtvis att betala tillbaka i framtiden.
    Statens huvudinkomstkälla är ju också beskattning av yrkesverksamma medborgare (ink företagsskatt), och denna rätt ges staten i utbyte mot medbestämmande.

    Krig har utkämpats för denna princip (No taxation without representation).

    Men när lånet löper över en lång tid, är det helt andra personer som betalar tillbaka lånet, än de som var med och beslutade om det (kanske även åtnjöt frukterna).

    Alltså har de personer som tvingas betala tillbaka lånen berövats en av de mest grundläggande principerna i en demokrati, genom att de inte har haft möjlighet att påverka om lånet skulle tas eller inte.

    Slutsatsen är alltså att, i ett sant demokratiskt samhälle, skulle staten/kommunen/landstinget etc vara förbjuden att ta lån som sträcker sig över en mandatperiod (i vart fall så länge det amorteras med skatter och inte andra inkomster).

    Vad säger ni, ärade nationalekonomer?

    • R.Capa says:

      Johan Låga skriver:
      ”Krig har utkämpats för denna princip (No taxation without representation).”

      Det stämmer och denna princip är inte bara moraliskt fördelaktig, utan jag vågar påstå att den också leder till en mer effektiv beskattning på samma sätt som konkurrens på en marknad leder till en mer effektiv marknad. Men i just intertemporala sammanhang så anser jag att just detta argument faller. Om staten står inför ett val att låna eller att inte låna så blir även icke-valet en form av representation för framtida generationer eftersom det valet också kommer att få långtgående konsekvenser (och säkerligen, i Storbrittaniens fall, synnerligen allvarligare) varför ”taxation without representation” i praktiken blir oundvikligt.

      Vidare finns det mer pressande fall av beskattning utan representation, IMF och Världsbanken exempelvis.

  8. Johan: Även om det förmodligen är en och annan ekonom som funderat kring sådant så är det nog främst en fråga om moralfilosofi. Vet att Gustaf Arrhenius varit inne på liknande frågor, men personligen har jag inte så stora kunskaper. Jag tror i och för sig att principen som sådan kanske inte är helt självklar, och att innebörden egentligen inte är klar och tydlig (t.ex. om nutida generationer kan sägas representera framtida).

  9. jurgen says:

    Att nationalekonomerna i Sverige är så väldigt enade i liberala/borgerliga värderingar om sänkta skatter, sänkta löner för arbetare, minskade bidrag för arbetslösa, minska fackets inflytande etc., så att intressanta debatter uteblir, har ingen kommenterat. Självklart finns det ett och annat undantag (antar jag). I USA vill många tunga ekonomer öka statens inflytande över människorna, öka skatterna etc. Det finns tom. ekonomer som vill öka möjligheterna för fattiga att få sjukvård medan det i Sverige går rakt åt andra hållet.

    • Jurgen: Du har nog rätt i att nationalekonomer är mer liberala, och i Sverige förmodligen även mer borgerliga, än befolkningen i allmänhet (se Niclas Berggrens studie). Det är dock absolut ingen total dominans av ”borgerliga värderingar”.

      Men menar du att amerikanska ekonomer har värderingar längre till vänster än svenska ekonomer? Menar du att de förespråkar mer statlig inblandning och en större välfärdsstat än svenska ekonomer?

    • Andreas says:

      ”Det finns tom. ekonomer som vill öka möjligheterna för fattiga att få sjukvård medan det i Sverige går rakt åt andra hållet.” I USA så finns många miljoner människor som inte har tillgång till akutsjukvård och i Sverige så betalas det med skattemedel. Helt olika utgångslägen.

    • Som nyliberal vänder jag mig mot den beskrivningen. De allra flesta nationalekonomer jag stött på känns som Sveriges riksdag, sossar av olika kulörer. När såg ni senast en etablerad nationalekonom propagera för ”tionde” – dvs den ohemula skattenivån vi hade i landet under flera hundra år när kyrkan fortfarande hade stor makt, en skattenivå som ledde till flera uppror mm?

      Flera av de problem som tas upp här, nu senast skolvalet, skulle ju lösas enkelt med brukaravgifter. Skolvalet skulle snabbt klarera på en marknad. Varför först använda politik för att skapa ett problem och sedan mer politik för att (inte) lösa det?

  10. markus says:

    För att folk i allmänhet inte vill att marknaden för undervisning av sexåringar ska klarera, de vill att sexåringar ska ha en okej undervisning.

    Problemet vi löste med skattefinansierad skola för sexåringar är att det är ordentligt gott om sexåringar som både saknar inkomst och förstånd nog att fixa det på egen hand.

    Normalt har jag rätt mycket respekt för folk som kallar sig nyliberaler, men är man såpass ny som liberal att man vill ha brukarfinansierad skola för sexåringar betackar jag mig.

    • Det är ju naturligtvis inte barnen som ska stå för sina omkostnader eller genomtänkta val. Vad var poängen med ditt inlägg?

      Föräldrarna är vuxna och ska inte slippa sitt ansvar. Så enkelt är det. Dessutom är det önskvärt att föräldrar tvingas ta ordentligt ansvar för sina handlingar. Det har antagligen gynnsamma effekter på massa andra samhällsproblem också.

  11. Shubila says:

    @ Martin Flodén: Tycker du verkligen att det du lägger fram är ”debatt”?. Debattvilja? Men 5 av 8 är ju i princip överrens! Är det inte egentligen en klubb för inbördes beundran?

  12. Floden,
    Ok, definitionen av borderliga värderingar är inte glasklar, men jag tror nog att de flesta professorer (speciellt nationalekonomer) kommer från överklassen, vilket leder till med borgerlighet än medel- och underklassen.

    Och jag tror faktiskt att nationalekonomer överlag är mer liberala och stat-fientliga än många amerikanska framstående eknomer. Från dom listorna där kan nämnas Layard, blinder, stiglitz etc, men annars också krugman och rodrik ses som vänster sossar.

    Finns det någon professor i nationalekonomi som skulle kalla sig socialdemokrat eller vänsterpartist öppet?

    De Wylder?

  13. lg

    Nämn en framstående professor i nationalekonomi som skulle kalla sig sosse?

    • So what om de själva kallar sig socialdemokrater eller socialmoderater, sossar är de allra flesta i alla fall. Har tex gått kurser för Calmfors som utan att blinka förespråkar keynesianism. Socialmoderatiskt så det förslår. Vad han sedan har för partibok är ganska ointressant.

      Om det sedan inte finns några tyngre professorer som kallar sig sossar kan man fråga sig hur kausaliteten ser ut. Det finns antagligen inga professorer som förespråkar merkantilism eller juche heller. Beror det på snedrekrytering eller på att idéerna helt enkelt är genuint dåliga och det inser en akademiker?

  14. Det enda som basuneras ut på universitet i sverige är att staten är farlig, facket förstör marknaden, alla blir fattigare av skatter, tullar och avgifter förstör för alla länder etc.

  15. @dir: Det finns åtskilliga svenska akademiska nationalekonomer som arbetar/arbetat aktivt för socialdemokraterna, på regeringskansli, i arbetsgrupper osv. Flera av dem professorer (ingen nämnd, ingen glömd).

    I övriga partier är det mer tunnsått. Folkpartiet har eller har haft några stycken. Moderaterna har haft några men just ingen (?). Jag känner inte till några som är eller varit aktiva inom c, kd, mp eller v.

  16. hm. nu blev diskussionen konstig. Calmfors mfl var med och rekomenderade regeringen till hela nya systemet ang lägre bidrag – hårdare tryck på arbetslösa och sjuka. Att han inte sen kallar sig moderat öppet är väl egentligen skitsamma. Klart han politiskt är moderat. Hamilton är väl professor från handels, han är väl folkpartist?
    Kan du inte nämna någon nationalekonomi-professor från stockholmsområdet som skulle kalla sig socialdemokrat?
    Snälla!!!

    Socialdemokrati är ett skällsord inom svenska nationalekonomiska kretsar.

  17. Eller länka till någon sida där man själv kan skapa sig en uppfattning om det är så hemligt med socialdemokrat-ekonomer.

  18. Det är svårt att veta partianknytning eftersom få personer öppet anger den, och partimedlemskap är ingen offentlig uppgift. Jag skrev på Ekonomistas för en tid sedan att Unionens Daniel Lind var medlem av SAP och det uppskattade han inte.

    Men om du går in på sossarnas hemsida och söker på ”nationalekonomi” hittar du en del namn. Även på denna sida finns några.

  19. Ja där nämndes ett namn på en professor i nationalekonomi.

  20. Andreas says:

    dir:
    Det man lär sig i nationalekonomi på universiteten i Sverige är ju mestadels sådant som står i AMERIKANSK kurslitteratur! Jag tror inte det finns många nationalekonomer i USA som står bakom en sådan politik som vänsterpartiet står för. En del verkar ju inte riktigt fatta det, men det är en väldigt stor skillnad på den politiska skalan (vänster-höger) mellan USA och Sverige.

  21. Andreas, jag håller inte med. Litteraturen är till stor del amerikansk, men böckerna är ofta vettigare än det som finns utöver kurslitteraturen.

  22. Nymnchen says:

    Jag undrar, kan det vara så att det kan vara osunt för sin forsknings framtida finansiering att säga emot den lilla klick skattesänkare/lönesänkare-nationalekonomer som Calmfors tillhör? Finns det inte argument för att detta sätt att resonera är direkt destruktivt och man har andra prioritet än privat vinstmaximering? (tex, när Calmfors förklarade i DI att jobbskatteavdragets främsta funktion var att hålla nere löneökningarna satte jag morgonkaffet i halsen.)

    Dessutom, är det problematiskt att Calmfors o c/o har åsikter som väldigt väl stämmer överens med redaktionerna på våra största dagstidningar? Även om någon skulle få för sig att ta upp debatten skulle den knappast tas emot med öppna armar. En debatt skulle nog vara hälsosam, men som sagt, om jag var professor i nationalekonomi skulle jag nog fundera över vilka konsekvenser det kunde bli om man sade emot ett relativt sammansvetsat etablissemang.

    Som utomstående uppfattar jag det som Shubila uttrycker det – en klubb för inbördes beundran.

    • Är det någon av de som här gnäller på borgerliga nationalekonomer som gått en kurs för någon av de nämnda, inkl Calmfors?

      Jag har, och från mitt perspektiv (om jag tar av mig mina nyliberala glasögon) ligger de allra mesta som tas upp väldigt mycket i svensk politiks huvudfåra (ok, de allra första mikroföreläsningarna om dödviktsförluster på grundkursen är väldigt anarkistiska men de är, tyvärr, fullständigt teoretiska och den som inte förstår det hör nog inte hemma på ett universitet).

      Vad sägs om att Nymnchen, Dir och Shubila skulle ta läsa vad som faktiskt står i böckerna dessa professorer valt ut samt gå på ett par föreläsningar? Eller lever ni enligt principen ”kolla aldrig en bra historia”?

  23. lg,
    jag misstänker att samtliga av oss här har haft calmfors som lärare. Han har undervisat på sthlms i många år, nu håller han i makron på nybörjarnivå och arbetsmaknadskursen på mastern.

    Nationalekonomer ligger inte i någon mittenfåra i sverige. Det är bara fånigt att påstå något dyligt.

    Och angående det ”teoretiska” du beskriver, är det just den sortens tänkande som ligger till grund för samtliga politiska beslut.

  24. Nymnchen says:

    Ig
    Calmfors har ju en del andra uppdrag än att undervisa ungar. Vissa av dessa uppdrag innebär att han ska producera mer eller mindre politiska åsikter om förd ekonomisk politik i Sverige. Om man lyfter näsan från sin kurslitteratur så framgår ganska tydligt att Calmfors anser att en moderat politik är den enda rimliga. Jag tycker att det är katastrofalt att det inte diskuteras bland nationalekonomerna, inte ens under ett valår. Som bekant byggdes Sverige med en betydligt mer socialistisk ekonomisk politik. Det välstånd, den minskning i fattigdom, den ekonomiska tillväxt som var resultaten, den ska nu helt kastas över bord för att teorier hävdar att staten inte ska äga ens de mest samhällsviktiga företagen, att skatter ska ner så lågt som möjligt, helst ska staten reduceras till en lite spillra och de demokratiska inflytandet över politiken ska helt och hållet avskaffas. Detta är de långtgående effekterna av den förda ekonomiska politiken, och med bakgrund av det vi vet fungerar för att bygga välstånd, så är den förda politiken ett jättelikt experiment. Med folks välstånd som insats. Med artificiella modeller som förebilden. Och det diskuteras inte. Helt absurt.

    • Senaste gången moderaterna förde en borgerlig, något så när liberal, ekonomisk politik var väl under Bohman. Din poäng faller platt.

      Och det var inte socialdemokratisk politik som gjorde Sverige rikt, det var trots socialdemokratisk politik som Sverige blev rikt. (s) har varit framgånsrika i historieskrivningen, men Sverige hade en av de mest fria ekonmierna i hundra år 1850-1950 och ända fram till slutet på 60-talet var det svenska skattetrycket relativt lågt jämfört med andra liknande länder. Och det var knappast tack vare (s) vi slapp kriget.

  25. Nymchen, det känns som om du tillskriver nationalekonomer, och nationalekonomin, lite väl stort inflytande över världsekonomins utveckling. Glöm inte att detta trots allt är en samhällsvetenskap som försöker bidra till förståelsen för hus samhället fungerar. Ibland med viss framgång, ibland med mindre sådan.

    Lika lite som nationalekonomerna kan tackas för de 100 år av välfärdsökning som Sverige genomlevde mellan 1870 och 1970, lika lite kan de beskyllas för de problem som vi genomlevt därefter. Sveriges ekonomi består av en hoper aktörer, institutioner och inte minst en omvärld som tillsammans på ett högst okoordinerat sätt påverkar förloppet.

    Direkt onyanserat blir det när du försöker få det som att alla nationalekonomer i praktiken förordar högerpolitik. Detta är helt enkelt inte sant. Även om nationalekonomisk analys som utgångspunkt ofta har en perfekt fungerande marknad, anser många ekonomer att detta ligger långt från verkligheten och att politiken har en viktig roll att spela för att få mesta möjliga av ekonomin. Att nationalekonomisk analys kan användas i ett vänsterperspektiv anfäktades nyligen av några unga socialdemokratiska ekonomer i denna artikel i SSU:s tidskrift Tvärdrag.

  26. Nymnchen says:

    Naturligtvis blir det lätt onyanserat när en naturvetare försöker diskutera ekonomi (eller tvärt om). Jag får väl försvara mig med att jag som väljare uppfattar att politiken mer och mer rättfärdigas och bygger på nationalekonomers argument och det blir svårt att förstå och utvärdera politiken utan att förstå argumenten bakom.

    Jag tackar faktiskt inte nationalekonomerna för efterkrigstidens exceptionella välfärdsökning i Sverige. Jag tackar socialdemokraterna för den allmänna välståndsökningen vi fick i Sverige (utöver den tillväxt som skedde i resten av världen). Jag försöker inte heller anklaga nationalekonomerna för en radikal kursändring. Men jag vill påpeka att eftersom den görs med nationalekonomiska argument, så är det extra viktigt att få höra från nationalekonomerna själva.
    Tack för länken.

  27. Nymnchen: Fast Daniels poäng var ju att man kanske inte bör tacka någon speciell, inte att peka ut vilka som ska tackas i stället för socialdemokraterna (och personligen tycker jag att det är något Intelligent design-artat över det sistnämnda synsättet). Det visas ju inte minst av att din uppfattning blir extra bekymmersam då både den ekonomiska utvecklingen och den ekonomiska politiken förändrats under tiden som socialdemokratin varit vid makten, den har ju knappast varit rätlinjig.

  28. Nymnchen says:

    Men helt klart har inte socialdemokratin varit rätlinjig och den har anpassat sig efter omvärlden, det får väl mest ses om en av dess meriter. (eller menar du inte varit ”rätlinjig” för att vi hade ett par inhopp av borgerliga regeringar? Jag var onyanserad nog att bortse från dem – deras påverkan korrigerades ;-))
    Fast om man inte anser att samhällsutvecklingen var, i alla fall delvis, en del en effekt av den förda politiken, (som man teoretiskt sett skulle kunna tacka politiker, ekonomer eller väljare för om man känner ett sådant behov), varför bryr vi oss då ens om att att diskutera Daniels inlägg? Jag har i alla fall illusionen om att politiska beslut är viktiga för den ekonomiska utvecklingen. Eller har jag missuppfattat dig?

  29. Waldenström,
    Håller du inte med om att a-kursen i nationalekonomi, som den ges ut på universiteten och handelshögskolor, mer eller mindre är en kurs i liberalism i praktiken? Löner ska sänkas för att öka effektiviteten, skatter ska sänkas för att öka effektiviteten (men även att låga skatter är mer rättvist), facklig verksamhet stör marknade och minskar effektiviteten, tullar och avgifter förstör effektiviteten och genererar orättvishet, etc. Marginalproduktivitet nämns när orimliga löner och bonusar försvaras etc. En hårdare hållning mot arbetslösa och sjuka ökar effektiviteten…

    jag tycker att det borde vara en ärligare vetenskapsteoretisk inledning till nationalekonomin, där tex. innebörden av det du nämnde (begreppet ”perfekt” som i perfekt marknad, perfekt information etc) diskuteras.

  30. Andreas says:

    Att enbart tacka sossarna för vårt nuvarande ekonomiska ”välstånd” är ju rätt märkligt om man ska uttrycka det milt. USA har inte direkt haft någon socialdemokratisk inriktning och dom har ju klarat sig rätt hyffsat..

  31. Nymnchen says:

    Jaså, jaha, så ska vi ta den debatten också.

    Till exempel har de sjukvårdskostnader som är skyhögt över våra samtidigt som nästan 50 miljoner står utanför en sjukförsäkring. De har en politik som är hårt styr av andra ekonomiska intressen än de demokratiska. Människor lever i ständig rädsla för att bli av med allt de har (dvs bli arbetslösa), konstant oroliga för att inte kunna betala sina barns skolgång – segregationen är ofattbar – Det har dessutom visat sig att det är lättare att göra ”klasskarriär” i de nordiska länderna – så mycket för den friheten i realiteten.
    Dessutom kan man väl knappast tala om den rådande situationen som ”klarat sig rätt hyfsat”.
    Jag valde medvetet att tala om välstånd och minskning av fattigdom för att slippa den här debatten. Helt klart finns det ett fåtal som tjänar väldigt mycket pengar i USA och är det detta som är målet så får man som politiker vara tydlig med det. Jag tror att det finns en orsak till att politiker INTE uttalat något dylikt – de flesta är inte intresserade av att göra Sverige till ett USA av goda skäl.
    Ursäkta mig men detta är en bizarr kvasidebatt. Sverige har enligt alla parametrar lyckats skapa välstånd. Jag menar inte att socialdemokratin var den enda möjliga strategin, men den har visat sig fungera. Att man nu accelererat en ekonomisk politisk omsvängning (som pågått de senaste 10-15 åren) där man totalt förkastat en funktionell nationalekonomisk strategi av ett gemensamt organiserat, skattefinansierat välstånd – det är att experimentera. Kalla mig onyanserad, men denna omsvängning borde väl väcka någon sorts debatt bland nationalekonomer (bortom socialdemokraternas ungdomsförbund)?
    Jag försöker inte ifrågasätta nationalekonomin, jag bara efterfrågar exakt samma sak som Daniel i slutet av sitt inlägg – man kanske av andra orsaker.
    Borde man inte ändra teorin snarare än humlan? Frågar den pragmatiska och onyanserade naturvetaren.

  32. Andreas says:

    Du skriver: ”Jag tackar socialdemokraterna för den allmänna välståndsökningen vi fick i Sverige (utöver den tillväxt som skedde i resten av världen).”

    Jag kanske misstolkade det du sa, men jag förmodar att när du skriver: ”utöver den tillväxt som skedde i resten av världen” så menar du tillviäxt i meningen ekonomisk tillväxt? Jag är inget fan av USAs samhälle. Verkligen inte. Men när du börjar tacka sossarna för den ekonomiska tillväxten så måste man ju säga ifrån.

  33. Nymnchen says:

    Jag menar att vi i Sverige under efterkrigstiden hade, i alla fall till fram till början av 1990-talet, ett välstånd som var ganska exceptionellt om man jämför med länder utanför Norden. Nu är det ni som är nationalekonomerna här, men om man använder OECDs köpkraftskorrigerade index, ”Välfärdsligan” då låg vi väldigt bra till fram tills dess. Rätta mig om jag har fel.
    Under mitten och slutet av nittiotalet sanerades ekonomi, den offentliga sektorn skars i rätt brutalt och jag skulle nog säga att då började socialdemokraterna inleda den ekonomiska omsvängningen som jag talar om.

    • En korrektare verklighetsbeskrivning är fram till runt 1970. Sedan dess tappade Sverige i välståndsligan i så där 25 år.

  34. Andreas says:

    Hmm.. nationalekonom och nationalekonom. Jag pluggar nationalekonomi men det är ju inte direkt så att jag doktorerat 🙂 men akademikerna är ju inte så inblandad i diskussionen just nu verkar det som. Orkar inte skriva ett så långt inlägg, men jag kan ju påpeka att Sverige klarade sig ganska skonsamt från WW2 jämfört med andra länder och att borgarna knappast ensamma var ansvariga för krisen på 90-talet.

  35. Nymnchen says:

    Andreas,
    Nu läste jag igen vad du skrev förrut, nej nej, jag ger inte sossarna cred för att vi hade en tillväxt ungefär i takt med resten av världen. Den tillväxten var väl hyfsat jämt fördelad över västvärlden och verkade vara ganska oberoende av politik. Det jag ger socialdemokraternas politik cred för är att den skapade ett allmänt välstånd med en fördelningspolitik. Varför överge den utan diskussion är alltså frågan. Och till förmån för vad, (när en politik som gett ett allmänt välstånd också inneburit en ekonomisk tillväxt som varit jämförbar med resten av världen) ?

    (ger dem cred låter mycket coolare än tackar dem för, men det är samma sak)

    Ps. Jag har inte hintat om att borgarna skulle orsakat någon 90-tals-kris!

  36. Martin says:

    För att återgå till den initiala föreställningen: är det inte en variant av Greshams lag som är problemet? Det har blivit allt vanligare att individer som helt eller nästan helt saknar vetenskapliga meriter får uttala sig som ekonomer i media och berätta hur allt ligger till — ofta dessutom med starka och vetenskapligt dåligt underbyggda politiska undertoner. Därmed blir det — för dem som till skillnad från journalisterna kan skilja en kompetent ekonom från en mindre kompetent — en negativ signal att vara synas i media, och därför väljer toppekonomerna att låta bli.

    Vad som saknas i Sverige är en ekonomi- och vetenskapsjournalistik värd namnet.

Trackbacks

  1. […] förtroendekriser för regeringens politik och nya strukturella obalanser i ekonomin (vilket vissa varnat för)? Även om ingen har svaren är det viktigt att vi inte glömmer att diskutera sådana […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s